# ID: svediakorp-gov475698
# author: Dybkjær (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 879
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, just i dessa dagar visar två klara exempel från det centrala Europa, nämligen Paris och La Hague, att världen långt ifrån är bärkraftig.
Det ena exemplet är de varningssignaler, som nu reses i Paris.
Blir föroreningarna bara en aning värre, kommer bilar bara att kunna köra i Paris varannan dag.
Det andra exemplet är det radioaktiva utsläppet i La Hague.
Med andra ord, bilföroreningar av en storleksordning, som vi trodde var förbehållna städer som Mexiko och till nöds Athen, som ju ligger långt borta - förlåt Grekland.
Föroreningar har nu trängt in i Europas centrala nervsystem, utsläppet från upparbetningen av atomavfall är också av en storleksordning, som vi menade var förbehållet det gamla Sovjetunionen.
Det är mot denna bakgrund, vi skall se dagens betänkande, som både handlar om hur vi skall röja upp i egna förhållanden och vrida utvecklingen i en hållbar riktning, och om hur vi skall utöva vårt inflytande på den internationella arenan.
Efter dessa inledande kommentarer vill jag gärna tacka utskottets ledamöter och också utskottet för utveckling för deras arbete med denna fråga.
Det är glädjande, att det har varit en så stor enighet om en linje, som går ut på en åtstramning av det förhandlingsupplägg, som rådet och kommissionen lagt fram.
Det är klart, att det ökar Europaparlamentets genomslagskraft, och det har vi starkt behov av.
Jag var själv deltagare i Rio år 1992 och minns väl, hur stämningen var, när konferensen var över.
Där var absolut inga vilda jubelscener, till det var resultaten inte långtgående nog, men det fanns ändock en viss tillfredsställelse över antagandet av Agenda 21 och över, att hållbar utveckling därigenom placerats på den globala föredragningslistan.
Bara det, att staterna lovade varandra, att arbeta konkret i riktning mot hållbar utveckling, var ett framsteg i sig.
Nu fem år senare måste vi tyvärr fråga oss själva, om världens ledare höll sina fingrar i kors bakom ryggen, då de avgav sina löften.
Som jag redan beskrev med de inledande kommentarerna går utvecklingen på en rad områden hela tiden i felaktig riktning.
Vi vill inte betala räkningen för måltiden, utan sänder den vidare till kommande generationer, som sedan till på köpet får betala ränta på ränta.
Det blir hela tiden dyrare att uppnå en hållbar utveckling, ju längre vi väntar med att sätta igång.
UNGASS första uppgift måste därför vara att klargöra situationens allvar och sätta hållbar utveckling högt på den internationella dagordningen.
Samtidigt skall det understrykas, att det inte är domedagsprofetior, som vi behöver.
Vi skall erkänna de framsteg, som trots allt har gjorts.
Det leder ingen vart att inta den hållningen, att uppgiften är så stor, att den ändå inte nyttar till något.
Det leder bara till handlingsförlamning.
Vi skall vara framtidsinriktade, vilket betyder, att vi skall vara konstruktiva, målinriktade och realistiska.
I sista hand handlar det om politisk vilja, och den kan vi lämpligen börja med att visa själva.
Konkret har det betytt, att Europaparlamentet har ställt upp ett begränsat antal huvudprioriteringar, som visar, var vi själva skall gripa in, och vad världen först och främst måste gripa sig an med, och vad vi därför förväntar oss med hänsyn till slutresultatet av UNGASS.
EU har ett särskilt ansvar, som vi för ögonblicket inte lever upp till, varken inåt eller utåt.
Inåt är vi fortfarande långt ifrån en hållbar utveckling.
Det är klart, att det försvagar vår internationella förhandlingsposition, att vi inte förmår sopa framför vår egen dörr.
Det måste vi göra något åt bl. a. genom revideringen av det femte miljöhandlingsprogrammet.
Utåt har EU inte stött utvecklingsländerna tillräckligt.
Det har de andra rika länderna visserligen inte heller gjort, ja, de är faktiskt värre än vi, men det är ju ingen ursäkt.
Det är i grunden otroligt, att bara tre av medlemsländerna lever upp till Brundtlandrapportens rekommendation om att ge minst 0, 7 % av BNP till utvecklingsbistånd.
Det viktigaste för utvecklingsländerna är emellertid att integreras i den internationella ekonomin.
Hållbar utveckling handlar inte bara om miljö, vilket de rika länderna annars tycks tro.
Det handlar också om att skapa rimliga utvecklingsbetingelser för utvecklingsländerna.
Målet är att förbättra partnerskapet mellan de rika och de fattiga länderna för att främja en hållbar utveckling.
Ett sådant partnerskap kan endast genomföras, om man erkänner, att olika delar av världen har olika problem.
I vår del av världen är problemet överkonsumtion.
I andra delar av världen heter problemet överlevnad.
När ledare från hela världen trots allt samlas till dylika internationella konferenser, så är det, därför att det finns en begynnande förståelse för, att vi lever i en global ödesgemenskap.
Vår uppgift nu i UNGASS blir sålunda att utvärdera, att omvärdera, att revitalisera, alltså att bildligt talat sparka i gång processen.
