# ID: svediakorp-gov475620
# author: Vanhecke (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 327
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
De särskilt talrika brotten mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten i och av det kommunistiska Kina har nästan gjort det landet till en fast punkt på dagordningen vid denna aktualitetsdebatt.
Utan att ha minsta ambition att vara fullständig vill jag ändå erinra om de många timmar som vi redan har ägnat åt tillståndet i de kinesiska barnhemmen, den politiska terrorn mot Taiwan, problemet Hongkong och särskilt åt Tibetfrågan.
Vad det gäller Tibet har vi i detta parlament under de gångna åren godkänt inte mindre än tio resolutioner.
Kollegan Moorhouse räknade till elva, det är mycket möjligt, och varje gång i samma ordalag med ungefär samma suckar.
Detta blir alltså den elfte eller tolfte resolutionen.
Jag fruktar att de kinesiska despoterna kommer att låta även denna gå samma väg som de övriga, raka vägen till soptunnan.
Även om jag alltså kommer att rösta för denna resolution, måste jag få säga att vi som parlament, med hänsyn till Pekings uppenbara ovilja, själva skulle kunna vidta ytterligare några mått och steg som ändå skulle kunna bli kännbara för det kommunistiska Kina.
Jag konstaterar till exempel att de europeiska miljardfonderna, som på sin tid stod till förfogande för att finansiera motståndet mot den s. k. apartheidregimen i Sydafrika, idag inte står till förfogande till stöd för det tibetanska folkets rättfärdiga motstånd.
Jag konstaterar att detta parlament av rädsla för reaktionen från Peking fortfarande inte har knutit några riktiga parlamentariska band med ett land som Taiwan eller ens med den tibetanska exilregeringen.
Jag konstaterar även att man i Europa och i detta parlament med en klockas regelbundenhet rullar ut den röda mattan för de kinesiska kommunisterna.
Mina damer och herrar!
Det är naturligtvis i mina ögon inte på detta sätt, bara med en pappersprotest, som vi kommer att få minsta gehör i Peking, tvärtom.
