# ID: svediakorp-gov475542
# author: Schroedter (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 588
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kollegor, herr kommissionär!
Ni talar först och främst om den transkaukasiska regionens betydelse för Europa.
Detta är själva avsikten med partnerskaps- och samarbetsavtalet.
Teoretiskt sett handlar det om partnerskap, men det framgår dock ganska klart att avtalet i första hand är av stor betydelse för medlemsstaterna i Europeiska unionen och deras intressen i regionen.
Den verkliga situationen - möjligheterna och viljan till en demokratisk utveckling, situationen för de medborgerliga rättigheterna, uppbyggnaden av en fri och demokratisk jurisdiktion, förmågan att hantera flyktingströmmarna i regionen, krigstillståndet mellan Armenien och Azerbajdzjan - kommer allt mer i skymundan.
Ett likaberättigat partnerskap skall emellertid hela befolkningen ha möjlighet att ta del av.
Europeiska unionen borde i första hand bidra till att stabilisera och utveckla dessa regioner och inte bara föra fram sina egna intressen för oljan och för en säker korridor för pipelines.
Regionen behöver fred för att kunna realisera investeringar och bygga upp en fungerande infrastruktur.
ESK-avtalet kommer att bidra till att minska den militära potentialen i regionen - det är bara så de genomgripande strategierna får genomslag.
Att partnerskaps- och samarbetsavtalen i det här sammanhanget skulle kunna vara ett viktigt instrument är helt riktigt, men fördelarna måste vara ömsesidiga, omsättas i ett verkligt partnerskap och anpassas till de behov som finns i regionen.
Och behoven varierar.
I Georgien kan vi nu se de första ansatserna till en politisk stabilisering.
Den andra regeringen försöker att inte underblåsa konflikterna i Sydossetien och Abchazien, även om det ännu inte finns någon institutionell lösning.
Situationen mellan krigsparterna Armenien och Azerbajdzjan ser däremot helt annorlunda ut.
Här har vi en frontlinje som delar Azerbajdzjan.
På båda sidor finns stora militära styrkor och en del av Azerbajdzjan är ockuperad av armeniska Karabach-trupper.
Den gräns som finns utgörs av frontlinjen i stället för den internationellt erkända gränsen, och det räcker med en gnista för att konflikten skall flamma upp igen.
OSSE: s krav att påskynda fredsprocessen enligt huvudprinciperna om en autonom region med självförvaltning på högsta nivå inom Azerbajdzjans internationellt erkända gränser accepterades inte av Armenien.
OSSE: s uttalande antogs däremot med alla krav under det irländska ordförandeskapet.
De känsliga samtalen om just Nagorno-Karabachs status har sedan dess avbrutits.
För de ca en miljon flyktingarna innebär detta att de måste försöka härda ut med sina läger, tält, lerhyddor och varutransporter - denna situation har redan pågått i fem år och kommer att fortsätta framöver på obestämd tid.
FN: s krav på ett fullständigt återförande kommer inte att kunna realiseras inom den närmaste framtiden.
Om Europa i den här situationen utgår från säkra tredje länder har man skapat sig en felaktig bild av läget.
FN: s flyktingkommissarie bekräftade för mig att varken den politiska eller den rättsliga situationen talar för en säker tredje stat, i synnerhet inte i Armenien och Azerbajdzjan.
Ett fredsavtal är en förutsättning för ett ekonomiskt samarbete.
Allt annat är omöjligt - eller skulle ni vilja föra in investeringarna till Nagorno-Karabach via Latchin-korridoren?
Därför anser jag att vi borde skapa en länk mellan ratificeringen och underrättelsen av avtalen och fredsavtalet, dvs. detta borde verkligen vara en förutsättning - endast på det sättet är det möjligt att främja ett enhetligt, ansvarsfullt, utrikespolitiskt handlande från vår sida.
I den här situationen är ekonomiskt handlande en illusion!
