# ID: svediakorp-gov475539
# author: Carrère d'Encausse (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 769
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, de partnerskaps- och samarbetsavtal som vi diskuterar nu på förmiddagen har någonting gemensamt.
De rör länder i före detta Sovjetunionens södra periferi vars utträde ur det sovjetiska systemet har varit svårt, även om svårigheterna sett olika ut.
Jag skulle vilja tala om de fyra länderna söder om Kaukasus.
Där fick de sitt oberoende samtidigt som kriget pågick i Karabach där Azerbajdzjan satte sig emot den armeniska minoriteten.
Detta kunde naturligtvis inte lämna det angränsande Armenien oberoende, som avskurits från sina landsmän genom konstgjorda territoriella arrangemang 1922.
I Georgien satte Abchaziens separatistiska vilja, som stöddes och manipulerades av Ryssland, republikens territoriella integritet på spel.
I Centralasiens östra del hade Kazachstan 1986 kommit in i en fas med våldsamma konfrontationer mellan de två huvudsakliga nationella grupperna i republiken: kazakerna och ryssarna.
Resultatet av det omtumlande utträdet ur kommunismen är motsägelsefullt.
20 % av Azerbajdzjans territorium är idag ockuperat av armenierna i Karabach, vilket är ett resultat av kriget.
Flyktingarna tvingades fly från krigsområdet och de kan inte återvända till sina hem.
Deras nöd är fruktansvärd i Azerbajdzjan, Georgien och till och med i Armenien.
I Kazachstan har ryssarna blivit en andra klassens medborgare och önskar flytta, trots president Nazarbajevs försonliga inställning.
Andelen ryssar i republiken har fallit från 45 % till 36 %.
Det finns dock andra saker som är mer upplyftande.
Eldupphör-överenskommelsen har inte brutits på två år i Karabach och gruppen från Minsk skall återuppta arbetet för att försöka få eldupphör-överenskommelsen att övergå till en permanent fred.
Detta är inte enkelt.
Även i Georgien håller förhållandet på att mjukna mellan georgier och abchaser och man hoppas redan att flyktingarna gradvis skall kunna återvända hem.
I Kazachstan slutligen, anstränger sig kazakerna för att försäkra och övertyga den ryska befolkningen att om den accepterar de språkliga kraven, kommer den att kunna stanna i ett land som behöver dess kompetens.
Jag har haft en lång utläggning om de fyra ländernas svårigheter att börja leva ett oberoende liv, eftersom jag vill betona att de framför allt lider av att se många olika nationella befolkningar och kulturer på sitt territorium, och att de sammanblandas på villkor som nyligen påtvingats dem av det sovjetiska systemet.
Det etniska fiendskapen mellan befolkningarna i länderna söder om Kaukasus och i Kazachstan är resultatet av en lång historia.
Förklaringar finns även närmare i tiden.
Fiendskapen kan förklaras med att det är ett resultat av en avsiktlig plan från den sovjetiska makten som syftade till att underlätta kontrollen över befolkningen i periferin, genom att försvåra de etniska relationerna samt framkalla fiendskap och våldsamheter vars effekter vi fortfarande ser.
Härifrån härrör den bitterhet, den fiendskap och de tragedier inom staterna och de beteenden som vi med vår demokratiska tradition har svårt att förstå.
Folken i dessa länder är dömda att leva tillsammans inom gränser som sällan överensstämmer med deras historia och deras önskemål.
De måste lära sig att vara toleranta och att behandla minoriteterna rättvist.
De fem år av självständighet som gått är en alldeles för kort period för att lära sig demokratins värden och ömsesidig respekt.
När vi utvärderar ländernas resultat på detta område bör vi ta hänsyn till den tragiska historien som är deras gemensamma kännetecken.
Vi bör beakta de kriser som uppstått efter deras utträde ur Sovjetunionen.
Vi bör beakta de framsteg som de gjort, även om vi alla beklagar deras omfattande avsaknad av demokratiska normer, vilket jag har hört sägas här, och jag håller helt med allt som sagts.
Ärade kollegor, jag ber er att ni, när ni dömer dessa länder, är klarsynta och tar hänsyn deras fruktansvärda bakgrund, men även till deras framsteg och förhoppningar.
Alla dessa länder behöver stöd och uppmärksamhet från Europeiska unionen.
Om länderna knyts till unionen genom de avtal som vi diskuterat här, kommer de med vårt stöd och den moraliska styrka som vi ger genom avtalen, att fortsätta på rätt väg och nå sina mål.
Europa bör kunna kräva av länderna att de, i utbyte mot partnerskapet, ansluter sig både till det stöd vi ger dem och till alla demokratiska principer.
Genom att agera på detta sätt vid gränserna till Iran, Turkiet, Afghanistan och Kina, utvidgar vi det demokratiska området för att till slut, vilket vi hoppas, kunna vinna terräng även i dessa länder.
