# ID: svediakorp-gov475521
# author: La Malfa (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 646
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kolleger!
Kommuniststaternas övergång till demokratiska samhällen och till marknadsekonomier på det politiska respektive ekonomiska planet skapar enorma, uppenbara problem.
Dessa problem har varit mycket stora i alla länder som tillhört Sovjetblocket.
Några av länderna i centrala Östeuropa - Polen Ungern, Tjeckiska republiken, Slovakien, etc. hade redan tidigare en tämligen välutvecklad politisk tradition som enskilda stater och en lika utvecklad ekonomisk struktur av så att säga marknadsmodell.
Men även dessa länder har mött stora svårigheter.
Men för dem har emellertid frigörelsen från det sovjetiska beroendet inneburit en återgång till en nationell identitet.
Så har det inte varit - och så är det fortfarande inte - för de länder som i egentlig mening tillhörde Sovjetunionen, t.ex. staterna i Transkaukasusregionen, om vilka vi diskuterar denna morgon.
Dessa länder har ofta nått oberoende utan att tidigare ha haft någon historisk eller nutida tradition som enskilda stater.
Länder som Georgien och Armenien har mycket gamla kulturella traditioner.
Men de har inte återupptäckt någon egen identitet efter 1989.
Inför uppgiften att för första gången bygga upp egna stater med marknadsekonomier möter dessa länder enorma problem, vilket vi måste förstå.
Apropå Georgien har kollegerna Hoff och Kittelmann erinrat om att det ur både geopolitisk och ekonomisk synpunkt finns ett europeiskt strategiskt intresse att försöka stabilisera och stödja utvecklingen i dessa länder.
Därför är det både rätt och riktigt att sluta partnerskaps- och samarbetsavtal med dem.
Jag tänker i detta sammanhang på det mycket fina betänkande som Carrère d ' Encausse utarbetat om länderna i denna region och som i viss mån ger parlamentet en god överblick över alla de problem som finns i området.
Av dessa tre länder är Armenien den stat som i vissa avseenden har störst problem: landet saknar naturresurser, till skillnad från Azerbajdzjan som förfogar över oljetillgångar; även Armeniens geografiska läge medför stora problem, eftersom landet är omslutet av andra stater, saknar tillgång till hav och dessutom har ett synnerligen problematiskt, sekellångt förhållande till Turkiet, ett problem som skärptes i början av detta sekel; och som parlamentet väl vet, upprätthåller Turkiet fortfarande blockad för all handel och alla förbindelser med Armenien, blockad som vi hoppas ska hävas.
Armenien har vidare stora problem som hänger samman med dess dåliga relationer till Azerbajdzjan på grund av den långdragna frågan om Nagorno-Karabach.
I allt detta är vårt samarbetsavtal av stor betydelse.
I Armenien har det nu vuxit fram ett nytt ledarskikt efter åren under Sovjetregimen.
Självfallet har landet genomgått en positiv utveckling, men nya problem har även uppstått.
I valen 1995, vilka vårt parlament följde, kunde vi konstatera ett par valövergrepp, t.ex. att ett viktigt parti blev uteslutet från den politiska striden.
Liknande och kanske t.o.m. allvarligare problem konstaterade vi tyvärr under presidentvalet 1996, ett val som fick observatörerna att sätta många frågetecken och som även framkallade åtskilliga protester från oppositionen.
Jag vill dock erinra om att sedan helt nyligen är situationen normaliserad.
Dessa avtal - beträffande vilka jag hoppas att parlamentet idag ställer sig positivt till - är mycket viktiga, inte bara med tanke på den ekonomiska biten utan även, och framför allt, för den politiska dialogen.
Genom denna dialog kan nämligen Europa och parlamentet noga följa upp problemen kring de politiska och civila rättigheterna, kring informationsmedlens frihet, etc.
Man kan alltså med denna dialog upprätta stadiga relationer som är till gagn för framväxandet av nya demokratiska institutioner, institutioner som efter hand kan bli alltmer befästa hos människorna i dessa länder.
Därför, herr ordförande och ärade kolleger, hoppas jag att vårt parlament idag uttrycker sitt gillande av partnerskaps- och samarbetsavtal med Armenien.
