# ID: svediakorp-gov475422
# author: Anastassopoulos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 344
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fyrtio år efter undertecknandet av Romfördraget diskuterar vi idag den tredje revideringen av det i en olyckligt nog melankolisk atmosfär.
De resultat som Europeiska unionens har åstadkommit borde fylla oss med tillfredsställelse och optimism.
Men de återvändsgränder som vi har framför oss med tanke på förhandlingarna ger istället anledning till pessimism och oro.
Ordförande De Giovanni pekade tydligt på de mest allmänna orsakerna till vår oro.
Jag måste säga att även jag helt och hållet delar dem och kan utan omsvep tillägga att jag är rädd för krisen som beskrivs.
Det troligaste resultatet av Amsterdam eller Luxemburg förblir alltjämt till denna stund enligt mitt omdöme en uppfräschning av fördraget och inte något avgörande framsteg.
Till den mer allmänna oron måste jag också lägga de mer specifika bekymmer som representanterna för de små staterna kämpar mot.
Det räcker inte med att vi upprepar de principer som har dominerat under dessa fyrtio år och som har lett oss mot så många framgångar: enheten i ett institutionellt system, upprätthållandet av erfarenheten på gemenskapsnivå, jämställdhetsprincipen, principen för social sammanhållning, bevarandet av jämvikten.
Vi måste också respektera och förstärka dessa principer.
Aldrig någonsin får vi avlägsna oss från dem eller utesluta dem, såsom kommissionen själv tyvärr ännu en gång nyligen gjorde, med sin inställningen till sin struktur.
Kommissionsledamöterna av första och andra kategorin är inte jämställda, Marcelino Oreja, min käre vän, i det som kallas en mer effektiv kommission.
Denna struktur är inte mer demokratisk.
Jämvikten bevaras inte på detta sätt och vi kan inte acceptera den, och vi kan naturligtvis inte heller föreslå den för våra länders parlamenten och medborgare.
Endast om vi är konsekventa beträffande principerna som vissa gånger ställs upp utifrån någon stor stats egna intressen så tror jag att Europa kan gå framåt.
Vi skall fortsätta att kämpa för detta.
Vi önskar detta, men jag vet inte hur mycket vi i denna stund vågar hoppas på det.
