# ID: svediakorp-gov475411
# author: Oreja Aguirre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,676
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter, jag vill med mina första ord tacka ordföranden för utskottet för institutionella frågor, de Giovanni, för hans anförande, liksom också kommissionen och parlamentet för framförandet av dessa frågor som jag anser vara mycket lämpliga i den situation vi befinner oss i.
Denna debatt förs medan vi håller på att komma in i en avgörande fas av förhandlingarna, den fas då man skall definiera exakt vilken ställning regeringskonferensen skall ta i fråga om huvudpunkterna på föredragningslistan: medborgarskap, sysselsättning, inrikes och rättsliga frågor, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, reform av institutionerna och stärkt samarbete.
Firandet av Romfördragets 40-årsdag bör utan tvivel fungera som referens och samtidigt som en blick mot framtiden.
Firandet skall också framförallt fungera som ett uttryck för den politiska viljan att gå vidare i den europeiska integreringsprocessen och beslutet att göra det på ett effektivt på demokratiskt sätt.
Det konferenssammanträde som äger rum samma dag, den 25 mars i Rom, är mycket betydelsefullt, eftersom det kommer att vara ett tillfälle, och bör vara det, att ge en verklig politisk impuls vid en tidpunkt som är kritisk för arbetets framskridande.
Jag skall nu övergå till att kommentera de olika frågor som har tagits upp vid frågestunden.
För det första vill jag konstatera att kommissionen avser att i anledning av firandet av Romfördragets 40-årsdag agera i två riktningar.
Å ena sidan skall kommissionen, något som den uppenbarligen inte kan göra ensam, försöka arbeta för att institutionerna, medlemsstaterna, vittnena till konstruerandet av Europa, representanterna för det civila samhället, bekräftar de positiva resultaten av den europeiska integrationen.
Och att de gör det utifrån institutionernas liv och historia fram till nu, i huvudsak med hänsyftning till freden, utvecklingen och, något som jag starkt vidhåller som centralt, skyddet av vår kulturmodell.
Medlemsstaterna skulle aldrig ha kunnat uppnå detta var och en för sig.
Det är bara tillsammans som vi kan trygga vår samhällsmodell.
Därför måste vi förmedla till medborgarna vad vi har gjort, vilket vårt arbete har varit, och vi måste lyckas närma oss de ambitiösa mål som vi har ställt upp för oss själva.
Å andra sidan måste vi också informera, genom de olika forum som vi har inom räckhåll, angående sammanhanget kring våra förslag.
Dessa informationsåtgärder som vi håller på att genomföra är ett ytterst viktigt element när det gäller att förklara vad vi håller på med.
Vi måste nå medborgarna, samhället, de fristående organisationerna som så ofta visar stort intresse i fråga om vårt arbete, vi måste få fram vilka avsikter vi har och vilka våra förslag är.
I institutionella frågor måste vi koncentrera våra ansträngningar i huvudsak på upprätthållandet av balansen mellan staterna och institutionerna.
Jag anser att det finns ett ord som är nästan magiskt när vi talar om konstruktionen av Europa och det är ordet balans, något som vi kan anta att grundläggarna i sin vishet också utgick från.
Denna balans har man också fortsatt upprätthålla under hela denna process, en balans som måste upprätthållas och respekteras, med utvidgning i fråga om de områden där kvalificerad majoritet används och utvidgning i fråga om medbeslutandeförfarandet vid lagstiftning - en fråga som jag anser vara ytterst viktig och betydelsefull, en fråga som också de Giovanni nyss nämnde.
Vad beträffar den andra frågan, påminner kommissionen om att den redan har presenterat ett stort antal förslag inom det institutionella området.
Kommissionen har tagit upp medbeslutandet, kvalificerad majoritet, stärkt samarbete, införlivandet av en stor del av de interna och rättsliga frågorna under det traditionella EG-samarbetet, och likaså har kommissionen för några dagar sedan presenterat en reflexion över sin egen roll, sin sammansättning, sin legitimitet och stärkandet av kopplingen till Europaparlamentet genom ömsesidigt förtroende, för kollegiet och dess ordförande, som kommissionen föreslår skall få utvidgat ansvar.
Regeringskonferensen behandlade detta tema i förrgår.
Likaså strävar kommissionen efter att presentera förslag angående kvalificerad majoritet för att försöka så långt som möjligt begränsa de områden där enhällighet krävs.
Vi anser att enhälligheten skall vara ett stort undantag och något som skall begränsas till frågor som är konstitutionella eller nästintill konstitutionella.
Inom de övriga områdena måste vi öppna vägen för kvalificerad majoritet, eftersom vi vet att kravet på enhällighet paralyserar gemenskapens funktioner.
Kommissionen håller också på att överväga angående möjligheten att ändra systemet med vägda röster i rådet.
Vad beträffar kommissionens sammansättning, är önskan att det skall finnas en kommissionär per medlemsstat ända upp till 20 stycken, och därefter skall sammansättningen tas under ny behandling.
Samtidigt bör kommissionens ordförande ha parlamentets förtroende och en större roll när det gäller att utse medlemmar av kommissionen och när det gäller att försäkra samstämmigheten i fråga om arbetsuppgifterna.
Vad beträffar den tredje frågan är vår ställning mycket klar.
Det förfarande som fördraget etablerar för kommissionens rättsliga och politiska initiativ är det huvudsakliga berättigandet för dess existens.
Kommissionens ensamrätt till initiativ är ett av unionens funktionsvillkor.
Ett annat funktionsvillkor är effektiviteten hos rådets arbete och ansvaret för förslagen till Europaparlamentet.
Vi är väl medvetna om att om en sådan ensamrätt till initiativ inte tillämpas är svårigheterna med att gå framåt mycket större.
Dessutom betyder denna ensamrätt inte att parlamentsledamöterna och medlemsstaterna inte skulle ha rätt att framlägga politiska initiativ.
Vi har artikel 100c.4, 138b och 152 som garanterar denna rätt.
Kommissionen beaktar också denna rätt t.o.m. i högre grad än vad som föreskrivs i dessa artiklar.
Det är dock nödvändigt att rådet och Europaparlamentet inte behöver ta ställning till mer än ett formellt förslag: att man beaktar de olika mottagligheterna och tillåter en politisk förhandling av gemenskapskaraktär och inte bara strikt regeringarna emellan.
Kommissionen bibehåller sin ställning i denna fråga och jag har personligen gjort det vid alla de sammanträden där dessa frågor har diskuterats under konferensens förlopp, eftersom vi är övertygade om att det gäller en fråga som är central för Europeiska unionens framgång.
Allt det övriga är vi färdiga att acceptera, i det fall att det görs en överföring av vissa delar av den tredje pelaren till gemenskapens system, en överföring som sker under en kort tidsperiod under vilken varje stat också kan framlägga lagstiftningsförslag för medbeslutande.
I slutet av denna period måste systemet normaliseras, dock så att parlamentsledamöter och regeringar kan framlägga politiska förslag, likadant som gäller för närvarande.
Kommissionens ställning är också klar i fråga om det fördjupade samarbetet.
Vid samarbetet skall det förslag om vilket medlemsstaterna röstar komma från kommissionen.
Då saken är av allmänt intresse är det kommissionens uppgift att driva genomförandet av åtgärder som omfattar alla medlemsstater.
Om detta inte är möjligt skall det i tillämpligt fall vara staterna själva som konstaterar denna omöjlighet.
Utifrån detta skall då kommissionen formulera ett nytt förslag.
Det bör stå klart att kommissionen framförallt önskar vidhålla att fördjupat samarbete bara skall tillämpas i undantagsfall, i huvudsak inom området för den första pelaren.
I detta hänseende delar jag långtgående parlamentets resolutionsförslag.
Om gemenskapens intresse så förutsätter, vilket måste bekräftas av både kommissionen och Europaparlamentet, kan vi inte hindra önskan hos vissa stater att fördjupa sin integrering, så länge som man inte ifrågasätter gemenskapens mål eller arv eller sammanhållningen hos unionens institutioner.
Vad gäller den andra och tredje pelaren har kommissionen inte förutsättningar att anhålla om exklusiv initiativrätt, eftersom det gäller frågor som i grunden är mellanstatliga.
Det skulle dock enligt vår uppfattning inte vara meningsfullt att förbjuda kommissionen att framföra förslag inom dessa områden.
Kommissionen är inte färdig att avstå från denna ställning och har gjort detta klart - vilket också jag fortsättningsvis har gjort personligen i kommissionens namn under förhandlingarnas gång - och flera stater kommer att ge sitt fulla eller delvisa stöd för denna ställning.
Beträffande den sista frågan, inkluderandet av rättsliga och inrikes frågor under EG-samarbetet, så är avsikten med detta att möjliggöra ett beslutsfattande inom området som sker på ett demokratiskt och juridiskt kontrollerbart sätt, men samtidigt effektivt.
Även om vi inte utesluter förekomsten av en övergångsperiod före inkluderingen, anser vi dock att det vore tillrådligt - eftersom denna metod har gett goda resultat tidigare - att det finns möjlighet att använda enhällighetsprincipen.
Vi tror att denna tanke även gäller för de av den tredje pelarens områden som inte berörs av EG-samarbetet, i skenet av de särdeles anspråkslösa resultat som erhållits med den för tillfället gällande metoden.
Herr ordförande, jag har härmed kortfattat svarat frågorna.
Jag måste här konstatera att regeringskonferensen håller på att komma in i förhandlingsfasen, om vilket ni säkert fått information via era representanter.
Utöver Dublintexten har vi flera förslag på vårt bord och i alla dessa frågor presenterar det nederländska ordförandeskapet konsoliderade texter för oss att ta ställning till.
Igår diskuterade vi den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken och flexibiliteten.
Det finns flera frågor som väntar, såsom subsidiariteten samt förenklingen och omstruktureringen av avtalen.
Följande sammanträde äger rum den 25 mars, som sammanfaller med årsdagen, och enligt planerna skall vi ha tre sammanträden i april och fyra i maj.
Jag är fortfarande övertygad om att vi kommer att bli klara före Europeiska rådet i Amsterdam.
Det som jag inte är så säker på är vad slutresultatet blir.
Jag litar på att det kommer att råda en god stämning och att slutresultatet gör det möjligt att ge den nödvändiga impulsen åt unionens politik och förbereda denna på tillbörligt sätt för utvidgningen.
Jag vill framföra att vi i alla våra arbetsuppgifter förlitar oss mycket starkt på den impuls som vi får från Europaparlamentet.
(Applåder)
