# ID: svediakorp-gov475410
# author: De Giovanni (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 700
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Parlamentet hyser allvarliga farhågor beträffande regeringskonferensen utveckling.
Vi har intrycket av en återvändsgränd och av en mycket svår situation.
Vi vet även att vi befinner oss vid en mycket känslig punkt i den europeiska integrationens historia, fyrtio år efter Romfördraget, som firades i morse, och i samband med uppkomsten av helt nya dimensioner framför allt från 1989.
Man skulle kunna säga att vi befinner oss på en bergskam: antingen i början av en omfattande process eller i början av en eventuell tillbakagång.
Det räcker med att tänka på två fundamentala ämnen som utvidgningen och den monetära unionen.
Vad är dessa två betydelsefulla fakta om inte en omvandling av institutionerna?
Det är alltså ett historiskt ansvar för regeringskonferensen, men intrycket är att förhandlingen inte har kommit till något definitivt resultat.
Vilken roll tar kommissionen på sig för att bearbeta regeringarna?
Det är, specifika frågor som vi idag riktar till kommissionen.
Europaparlamentet försöker göra sitt: Det understryker vissa problem.
I resolutionen betonar det tre viktiga punkter.
Det hävdar med eftertryck parlamentets företräde som den verkliga hörnstenen för unionens demokratiska legitimitet.
På denna punkt är Europaparlamentet oroligt.
För vad?
Man har intrycket att denna process kan avstanna, rentav gå tillbaka, eftersom man bedömer att det inte finns någon verklig balans mellan unionens utveckling, utvecklingen av unionens politik och kompetens samt den lagstiftande makten och kontrollen av parlamentet.
Det håller på att utvecklas växande gråzoner inom vilka vissa utskott utövar funktioner som även kan gå i en negativ riktning.
Vi kräver med eftertryck en utvidgning av medbestämmandet på hela lagstiftningsområdet, Europaparlamentets kontrollfunktioner, utvidgningen och utsträckningen av den kvalificerade majoriteten och lagstiftningens genomskinlighet.
Och sedan den andra punkten: Skapandet av ett område med frihet, rättvisa och säkerhet, dvs. det europeiska medborgarskapets konkreta innehåll och av utvidgningen av ickediskrimineringen, dvs. det verkliga uppbyggandet av ett europeiskt samhälle.
Men är detta möjligt utan en verklig integration av de huvudsakliga områdena som inre angelägenheter och rättsskipning?
Parlamentet anser inte det, annars stannar allt inom en förhandling mellan regeringarna.
Men kan vi multiplicera tusen Schengen?
Uppenbarligen inte!
Och nu kräver vi att gemenskapens institutioner skall tas med i detta, en preciserad roll för Europaparlamentet, en preciserad roll för EG-domstolen.
Slutligen det ökade samarbetets Pandoras ask som håller på att bli det verkliga ämnet för regeringskonferensen.
Hur kommer det sig?
Vi har intrycket att detta samarbete håller på att bli ett alibi för en regeringskonferens som inte är i stånd att lösa de stora frågor som ligger på bordet.
Det räcker med att tänka på det faktum att om man löste majoritetsfrågan, då skulle hypotesen med ett utökat samarbete inte längre vara i det närmaste nödvändigt.
Parlamentet ser riskerna med detta framtidsperspektiv: Störning av balansen mellan staterna, ett eventuellt brott av sammanhållningen, eventuella frön till en sönderbrytning av unionen, av Europas själva materiella konstitution.
Därför slår parlamentet larm och sänder ett viktigt politiskt budskap till kommissionen: För den händelse att ett utvidgat samarbete är nödvändigt, skall detta vara inom fördraget och inte utanför det med garantier för institutionerna och gemenskapens procedurer.
För fördraget kan det till och med bli en inneboende styrka, men på mycket preciserade villkor av vilka vi anger några i resolutionen: Det institutionella systemets enhet, upprätthållandet och utvecklingen av gemenskapens regelverk, respekten för principen om jämställdhet mellan alla stater och medborgare, respekten för principerna om solidaritet och sammanhållning.
Till sist, vad innebär denna systemets enhet?
Jag berör avslutningsvis särskilt ämnet Europaparlamentets odelbarhet, förutom dess makt.
Vi måste påminna oss - och vi påminner även de regeringar som har talat om en möjlighet till delning av parlamentet - att Europaparlamentet är medborgarnas parlament och inte staternas, och därför bör det vara odelbart.
Som sådant kommer det att vara en garant för att det europeiska projektets enhet inte kommer att eroderas ens i situationer med en tillfällig differentiering.
