# ID: svediakorp-gov475231
# author: Wemheuer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 689
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Praktiskt taget ingen, ingen av de 370 miljoner medborgare i Europeiska unionen som är representerade här vet att det finns ett förfarande, och ingen av alla dessa medborgare vet heller att den inte fungerar.
Det måste vi erkänna, det måste vi ha i åtanke.
Ändå, trots att ingen vet att den inte fungerar, vet dessa 370 miljoner medborgare mycket väl att de är hotade av denna bristande funktion.
Kellett-Bowman har sagt att den stora vinnaren av denna funktionsbrist är brottsligheten, och Pauline Green sade i morse under debatten om Romfördragets fyrtioårsjubileum att misstroendet mot Europeiska unionens sätt att fungera växer.
Känslan av att vara hotad, att sakna trygghet, att i någon form berövas sin sociala, ekonomiska och även inre säkerhet av detta Europa, växer och detta hotar inte bara existensen utan också vidareutvecklingen av och framtiden för Europeiska unionen.
I detta stora panorama är det som försiggår i samband med gemenskapens transiteringssystem en droppe i havet.
Men det är ändå en pusselbit, och vi bör sätta in det i detta sammanhang och ta det på motsvarande allvar.
Det jag nu säger fritar ingen från ansvar, allra minst rådet och heller inte kommissionen.
Men den kritik som vi i dag utförligt och kompetent har framfört och som bygger på 15 månaders hårt arbete skulle väl vara något trovärdigare i unionsmedborgarnas ögon och öron om vi inbegrep oss själva, detta parlament, detta Höga Hus som vi så gärna säger.
Ty, kära kolleger - och det är kanske en fördel att tala nu, då lyssnar åtminstone några till - har vi tagit det på allvar, har vi sagt att denna procedur är tänkt för sex medlemsstater medan vi nu är femton och ska bli fler?
Har vi ställt frågorna?
Nej!
Vi kan naturligtvis förebrå kommissionen och rådet för att de inte har ställt frågorna.
Vi tar inte tillbaka något av den kritiken.
Men även vi hade bort ställa dem, och om inte de andra aktiverar sig måste vi göra det!
Herr kommissionär Monti, ni har talat om sambandet mellan Tull 2000 och undersökningskommittén, och jag vet att alla sakkunniga inser detta samband.
Men har vi här i parlamentet tagit det på allvar?
Har vi fört debatten om Tull 2000 så seriöst och noggrant som hade varit nödvändigt?
Nej, det har vi inte!
Vi fick nämligen kämpa för att alls få upp den på dagordningen.
Det är detta som är problemet.
Vi har inte sett det totala sammanhanget.
Jag skulle gärna vilja foga en rekommendation till de 38 rekommendationer som kommittén har uttalat sig för och som jag helt stöder: Vi är parlamentet och vill betraktas som ett sådant.
Låt oss då även handla så att vi kan försvara det inför oss själva.
Vi hanterar ofta beslut som att vi inte längre bär ansvar för dem när de väl har lämnat detta hus.
Men vi har ansvar, och det kan mycket väl komma till uttryck i en undersökningskommittés arbete.
Men det måste också komma till uttryck i det dagliga arbetet, och vi måste ta oss själva på större allvar så att även andra gör det, och då kan vi också lägga större tyngd i vår kritik av rådet och kommissionen.
Fru ordförande, låt mig till slut få säga något personligt.
Herr kommissionär Monti, jag har under undersökningskommitténs arbete kritiserat er mycket direkt och ofta även mycket häftigt.
Eftersom denna kritik var offentlig och nu också offentliggörs, vill jag be om ursäkt för sådant som har sårat er.
När det gäller kritikens innehåll tar jag inte tillbaka något, tvärtom, men för ert sätt att tala i dag, den förändring som ni visat är möjlig, har jag mycket stor respekt, och det vill jag idag gärna säga er!
(Applåder)
