# ID: svediakorp-gov474957
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,906
# sentences: 145
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Alan Donnelly har liksom Langen och Katiforis med rätta inlett sina betänkanden med en liten karakteristik av industripolitiken i allmänhet, så som de uppfattar den.
När man förelägger parlamentet ett meddelande om enskilda sektorer och parlamentet utarbetar betänkanden därom, är detta naturligtvis alltid utsnitt ur en total politik.
Därmed var detta helt rätt.
Även jag vill börja med att än en gång säga hur vi uppfattar den industripolitik som vi faktiskt har bedrivit sedan åtta år och, enligt min åsikt, med inte så dåliga resultat.
Utgångsläget var helt klart.
Vi befann oss i en tid då det upprättades en gemensam marknad, det vill säga uppstod nya konkurrensvillkor, och redan då kunde man märka att globaliseringstendenserna skulle förstärkas, att alltså även unionens yttergränser mot dess handelspartners skulle bli öppnare och konkurrensen alltmer bli en princip för detta globala ekonomiska system.
Nu kan man betrakta konkurrensen ideologiskt eller så att säga helt avspänt.
Av ideologiska skäl kan man dämma upp konkurrensen eller höja den till himlen.
Jag hör vare sig till den ena eller andra gruppen eftersom jag i själva verket menar att konkurrensen är ett instrument, en förutsättning, för att uppnå många andra mål.
Soltwedel-Schäfer säger till exempel att det finns ett motsatsförhållande mellan effektivitet och sociala eller miljömässiga framsteg i ett ekonomiskt system.
Detta gäller endast vid ett ytligt betraktelsesätt.
Ty ett ineffektivt ekonomiskt system är i regel - och det har alla historiska exempel visat - varken socialt eller miljömässigt riktigt.
De svårigheter som till exempel de nya delstaterna i Tyskland har med iordningställandet av den mark på vilken de gamla industriföretagen stod och avlägsnandet av skador på miljön visar mycket tydligt att detta helt enkelt inte stämmer.
Men även effektivitet eller bättre uttryckt konkurrenskraft är ju ett instrument för att uppnå bättre och högre mål.
Jag vill ta upp exemplet med högre löner som min vän Herman anförde.
Snävt betraktat är högre löner naturligtvis något som kan fungera negativt i konkurrensen.
Det är självklart, att jag ifall jag har högre löner och därmed högre kostnader och inte kan kompensera detta så har jag nackdelar i förhållande till en konkurrent.
Jag kan emellertid parera detta om jag är mer produktiv.
Det är en möjlighet.
Jag kan också, vilket är fallet i många medlemsländer, finansiera högre löner och högre lönekostnader och därmed sociala system om min produktivitet tillåter det.
Det betyder att man helt enkelt måste vara en smula bättre, en smula effektivare.
Därför blir jag alltid så nervös - jag har bekämpat det under hela min politiska karriär - när man har något emot ansträngningar.
Vad finns det egentligen att invända?
Det är ju mycket mänskligt att någon vill åstadkomma något förnuftigt.
Jag vet inte vem som tog upp exemplet med köksmästaren.
När jag till exempel har att välja mellan två restauranger och det på den ena finns utmärkt mat, därför att kocken anstränger sig, medan maten är usel på den andra, då går jag naturligtvis på det förra stället.
För övrigt går också alla de som är emot ansträngningar på det bättre stället.
Det är ett specifikt sätt att svika sina principer.
Jag anser alltså inte att ansträngningar är något dåligt.
Vi behöver dem för att utjämna ett antal av våra nackdelar.
Låt oss ta ett exempel från bilområdet, som jag ska återkomma till mer specifikt.
Vi har i unionen helt olika situationer på olika företag.
Det finns företag som har problem och det finns andra som inte har några problem alls.
Ta frågan om överkapaciteten.
Det finns företag som har överkapacitet och måste avveckla den, och det finns andra som har mer än ett års leveranstid på vissa modeller, trots att det inte några billiga bilar.
Det visar än en gång att frågan om priset inte är ovillkorligen avgörande, att det billigaste inte alltid är det bästa.
Ni har fullständigt rätt, min käre Bowe.
Man får dock inte tro att det kvittar vad vi producerar, att vi ändå får avsättning för det.
Det fungerar inte.
Därför har vi alltid sagt i vår industripolitik att vi måste vara en smula bättre därför att vi kanske är en smula dyrare.
Det kan emellertid ordnas, det handlar framför allt om flexibilitet.
I det program som vi presenterade för två år sedan var - jag tror att Rapkay nämnde det - i första hand en intensiv ut- och fortbildning av arbetare och tjänstemän en viktig punkt.
Ty om vi inte investerar i human capital kommer vi inte att få det som vi alla vill ha.
Det är just detta som vi bör enas om.
Denna ansträngning är nödvändig för att uppnå andra politiska mål.
Nu till de enskilda frågorna.
Först återigen bilindustrin.
Inget av de tilläggsförslag som betänkandet kommer med är något problem för kommissionen.
Vi är högst beredda att ta de initiativ som Alan Donnelly föreslår, i synnerhet om ett forum, det vill säga ett permanent organ där vi för diskussioner med fackföreningar, företagare och underleverantörer, alltså med hela det bilindustriella komplexet.
Även om jag medger att jag alltid kommer att misstänkas för att inte vara just den som särskilt vårdar sig om fackföreningarna, ber jag att ni hör er för hos Forumet för sjöfartsindustrin.
Jarzembowski är mitt vittne.
Jag har nästan på egen hand med rå styrka tvingat fram, att de fackliga företrädarna kommit med och sedan även fått en roll i dess high level panel, det vill säga dess steering committee.
Det står fullkomligt klart, och jag säger det än en gång med hänblick på det aktuella fallet, att det inte kan bli någon effektiv närings- och industripolitik utan förnuftiga sociala inslag, och arbetarnas medverkan i ett företags beslut handlar inte bara om socialpolitik eller rättvisa utan är också en fråga om företagets effektivitet.
Företaget blir effektivare om arbetare och tjänstemän får delta i viktiga avgöranden.
Nu har ju min kollega Flynn redan sagt hur komplicerat det är att genomföra något sådant i Europa.
Ni känner till dramat med den sociala stadgan.
Jag har själv en gång upplevt, i samband med försöket att genomdriva en europeisk aktiebolagsordning, hur enormt svårt just detta med medbestämmandet är.
Det var det enda skälet till att det hela till slut misslyckades.
Vissa ville inte alls, andra ville inte uppge sin särskilt goda modeller, och till slut hamnade vi i ingenting.
Sådant är naturligtvis meningslöst.
Ja till dialog alltså och även till de andra kraven.
Bilindustrin måste utan tvivel genomgå en strukturomvandling, men den är i stånd att klara av det.
Jag är inte av åsikten - om än vissa skulle tro det - att den inte kan klara det.
Den kommer att göra det genom viss kapacitetsminskning.
I vissa företag blir detta möjligt ty vi har på senare tid blivit konkurrenskraftigare än bara för några år sedan.
De japanska bilarnas minskade marknadsandel i unionen har säkert flera orsaker, men en av de viktigaste är i sammanhanget säkert den, att våra biltillverkare numera erbjuder produkter som köparna gillar bättre än bilarna från Japan eller Korea.
Någon har sagt att vi måste vara konsekventa.
Det tycker jag är mycket bra.
Tyvärr för vi diskussioner med olika deltagare.
Diskuterar vi industripolitik deltar alltid samma människor, diskuterar vi miljöpolitik är det andra som är med.
Så är det även i ministerrådet.
Det finns ett industriministerråd som diskuterar och säger att energipriserna måste ner.
Och sedan finns det ett miljöministerråd som säger att energipriserna måste upp, och beslutet styrs av vart åt ordförandeskapet lutar.
Detta är vansinne.
Vi måste hålla en konsekvent linje, och naturligtvis behöver vi också mer gemensamhet i Europa.
Peijs och även andra har hänvisat till att man har funnit bättre lösningar i Holland och att man kan bege sig dit.
Så länge vi inte har någon gemensam politik ser jag detta som den näst bästa lösningen.
I Holland är ändå allt mycket bättre.
Då far vi väl alla till Holland, det går bra!
Därmed uppstår ett tryck som faktiskt också åstadkommer dessa gemensamma lösningar, och jag är den förste att säga - kommissionen kommer ju med en rad förslag - att vi behöver sådana även på skatteområdet.
Alltså om det som Alan Donnelly föreslår: ja, det ska vi göra och förverkliga det mycket snabbt.
Nu till den kemiska industrin.
Detta är egentligen det första fallet av benchmarking.
Vi har kommit överens med den om att så att säga utveckla en modell som branschen själv ser som konkurrenskraftig och samtidigt besvara de sociala frågor som uppkommer.
Som ni även kan se av Langens utmärkta betänkande har den kemiska industrin lyckats med detta.
Sådant är alltså möjligt, också i en bransch där priset de facto spelar en avgörande roll.
Om en bil som är något dyrare kan man ändå säga att den kanske är lite snyggare, lite bättre, men om man producerar en råvara, vilket i regel är fallet inom den kemiska industrin - om man bortser från derivat och upstream -produkter - så kan alla andra framställa denna produkt och det handlar bara om priset.
Trots det har vår industri klarat sig så bra, och jag tycker att detta är en utmärkt prestation av företagarna liksom av fackföreningarna, ty fackföreningarna inom denna industrigren är ju (när det gäller strukturering och omstrukturering) mycket öppna och diskuterar på ett sätt som man skulle önska fanns inom andra industrisektorer.
Vi för ingen koldebatt i dag, men jag skulle vilja säga er, Rapkay, att en bransch där varje arbetstillfälle årligen subventioneras med 120 000 D-mark - det är obestridliga fakta, varje arbetstillfälle kostar alltså 10 000 mark i månaden av offentliga medel - inte kan överleva.
Man har inget att förebrå de städer i Ruhrområdet som lämnat denna bransch bakom sig, till exempel Essen - Essen är Tysklands största servicestad.
Om ni talar med sådana städer eller med SPD där får ni höra: " Varför gjorde vi inte detta för längesen? "
Det kvittar hur det sker om det bara är på ett socialt acceptabelt sätt, men ni får det att låta som om detta var en traditionell bransch som hade en framtid!
Då ser jag annorlunda på fartygsbyggandet.
Därför har vi ju sagt att vi måste bekämpa missförståndet att dessa traditionella branscher inte har någon framtid.
Vi har för övrigt åstadkommit att alla nu tror på en framtid.
Fråga mig inte hur man ska ta ansvar för en bransch när tyskt stenkol trots subventioner är 200 mark per ton dyrare än stenkol som importerats från annat håll, inklusive fraktkostnader.
Jag förstår det inte.
Där tar min förståelse slut, och jag tycker att vi ska vara öppna och ärliga mot varandra.
Inom varvsnäringen har vi redan i åratal - sedan fem år tror jag - ett forum, ett som jag tror vara framgångsrikt.
Visst, Jarzembowski, det uppstår inte en bländande ny idé varje år.
Sådant sker mycket sällan, och då närmar jag mig vederbörande med viss försiktighet, ty det kan vara någon som inte längre står med båda fötterna på jorden.
Vi går särskilt starkt framåt inom forskning och utveckling.
En ledamot, Estevan Bolea, har sagt att fartygsbyggnad är något mer än att bygga fartyg.
Om ni läser betänkandet - det har ni uppenbarligen gjort, ty just denna mening står där - kan ni inte använda det som kritik mot kommissionen.
Vi har just i forumet sagt att vi behöver hamnar, underleverantörer, klassningssällskap, vetenskapliga institut, oceanografi osv.
Allt detta behöver vi för att utveckla ett fungerande system.
Det har alltså i viss mån lyckats.
Vad vi ännu inte har tagit med i betänkandet men som här med rätta har förts på tal är den nya situationen efter amerikanernas vägran att ratificera OECD-avtalet.
Jag tror inte längre att de ska lyckas med detta.
Då står vi inför frågan: " Vad skall vi göra? "
Vi har flera alternativ.
Ett: vi gör det utan amerikanerna.
Det är möjligt och för övrigt helt meningsfullt, ty våra svåraste konkurrenter i denna fråga är japanerna och framför allt koreanerna, inte i första hand amerikanerna.
Vi kan också utveckla en helt annan, en egen ny politik.
Den tredje möjligheten, som vi sannolikt rör oss mot, är att göra bådadera.
Vi försöker hålla OECDavtalet vid liv utan amerikanerna parallellt med att vi utvecklar en ny politik för varvsindustrin i vid mening.
Därvid spelar naturligtvis byggandet av örlogsfartyg, the navy ship building, en helt avgörande roll, ty om vi vill ha en egen säkerhets- och försvarspolitik - samma sak säger jag alltid om försvarsindustrin - måste vi förfoga över ett visst mått av kapacitet för produktion av materiel, det vill säga även av fartyg.
Det är alldeles klart att kostnadsfrågan inte står så långt i förgrunden vid bygget av marina som av civila fartyg, så att varv som klarar båda sakerna kan uppnå en gynnsammare kostnadsmix.
Vi måste vidare överväga i vilken grad vårt byggande av handelsfartyg är konkurrenskraftigt.
Sådant kan man inte planera, här kan vi inte sätta upp mål.
Någon sade att kommissionen borde sätta upp objectives.
Då har man helt övergett marknadsekonomin.
Men vi kan naturligtvis klarare än förut definiera de villkor under vilka en sådan bransch har att arbeta.
Det kommer också att ske.
Låt mig också säga något i frågan om bistånd och utlokalisering.
Vi har ju redan talat mycket om detta.
Här finns det också två överdrivna och därmed felaktiga infallsvinklar och en enda riktig möjlighet att angripa problemet.
Det vore helt överdrivet att säga att det inte finns något problem, att låtsas som om allt var i sin ordning.
Renault har kanske åtminstone haft den positiva effekten att göra klart för alla att det finns ett problem.
Den andra felaktiga ansatsen är att säga att vi nu måste infört mycket stränga regler: ingen får röra sig, alla måste stanna där de är!
Inga arbetstillfällen får försvinna eller förändras, det är inte tillåtet!
Också det skulle vara slutet för en konkurrenskraftig industristruktur, ty vissa förflyttningar är meningsfulla och vissa nylokaliseringar kan det under vissa omständigheter också vara helt befogat att stödja med bidrag.
Det innebär alltså - och det är den rätta infallsvinkeln - att vi i varje fall måste pröva om ett tillskott ut regionalfonden, socialfonden eller någon annan fond verkligen är meningsfullt.
Här står nämligen två mål mot varandra.
Dels målet att utveckla industristrukturen i en region, dels det att inte skapa överkapacitet.
Det är inte utan skäl som man har nämnt stålindustrin.
Där har vi trots allt lyckats med konststycket att avveckla överkapaciteten, på ett sätt som säkert har medfört sociala svårigheter men som man också tagit till sig och accepterat.
Därmed har vi en kapacitet som svarar mot efterfrågan, vi har förnuftiga priser och följaktligen heller inga problem.
Vi måste pröva - inte bara inom bilindustrin utan på alla andra områden - om det är meningsfullt att skapa nya kapacitet, om det förstör marknaden och vi sedan får ett tillstånd som endast kan bemästras med hjälp av skattepengar, vilket naturligtvis är helt vansinnigt.
Det måste vi göra.
En liknande reglering har vi för övrigt när det gäller konstfibrer, där vi inte välkomnar uppbyggnaden av ny kapacitet eftersom tillräcklig kapacitet finns, eller rättare sagt inte ger några bidrag, ty den som vill bygga av egen kraft kan också göra det.
Därmed skulle det hela kunna utmynna i en förnuftig inställning och jag hoppas - diskussionen har trots allt visat det - att vi för en gångs skull ska lämna de dogmatiska positioner som här alltid brukar företrädas, eftersom det ju alltid finns goda och riktiga respektive felaktiga lösningar på ekonomiska problem.
En relativt framträdande företrädare för det tyska socialdemokratiska partiet angav en gång en formel för detta: " Det finns ingen SPDnäringspolitik och ingen CDU-näringspolitik " - jag citerar ingen liberal utan uttryckligen en SPD-are eftersom jag tror att han har större trovärdighet hos er, fru ledamot, fast det gillar ni inte heller - han hade enligt min mening fullkomligt rätt när han sade: " Det finns ingen SPD-, CDU- eller FDP-näringspolitik, det finns bara felaktig och riktig näringspolitik. "
Det gillar jag, han hade rätt, och just det vill vi hålla oss till.
