# ID: svediakorp-gov474943
# author: Soltwedel-Schäfer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 233
# sentences: 9
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kolleger!
I den stora cocktail av debatter som förs kan jag på den korta tiden naturligtvis bara beröra yrkandet om den kemiska industrin.
Jag skulle först vilja säga att jag har svårt att förstå den allmänna kritiken från min socialistiska kollega som talade förut.
Naturligtvis har vi såsom gröna allmänt röstat emot Langenbetänkandet, men att ingenting alls har förändrats stämmer inte, Langen, och det skulle jag uttryckligen vilja upprepa här.
Om vi menar att ekonomisk-politiska instrument är ett kostnadssnålt sätt att hantera miljöproblem, är detta säkert ett steg i rätt riktning, men naturligtvis inte allt som vi vill uppnå nu i slutet av 1900-talet och i samband med de problem som särskilt kemiska anläggningar, transporter och produkter skapar i vår vardag.
Ett litet steg har alltså tagits men det betyder inte på långt när att vi eller kommissionen kan ropa hurra.
Jag skulle vilja tillfoga en sista grundsats, och den gäller naturligtvis i första hand Bangemann, som jag inte tror om att ha uppfyllt eller kunna uppfylla detta krav under sin ämbetsperiod.
Kanske hans efterträdare kan det.
Grundsatsen lyder: Den som vill utforma en industripolitik för morgondagen får inte längre enbart satsa på effektivitet, utan måste beakta att hänsynen till miljön kommer att spela en allt större och särskild roll.
