# ID: svediakorp-gov474906
# author: Blokland (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 367
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Det slår mig i denna morgons debatt att skillnaderna i ställningstaganden inte så mycket hänger samman med den politiska bakgrunden utan med talarens nationalitet.
Det sätt på vilket industrisektorn i en medlemsstat värderas är ganska olika.
I Belgien har den en positiv image, i Nederländerna en mer negativ.
Här avtecknar sig tre utmaningar för den europeiska industrin.
Den första är beständigheten.
Den stora frågan är hur vi håller det naturliga kapitalet i stånd.
Energikällorna och rent vatten utgör de största problempunkterna.
Strävan efter beständighet kräver en planeringstid på cirka femtio år och den sträcker över den individuelle tillverkarens horisont.
Här finns alltså en uppgift för myndigheterna och för vetenskapsmän att övertyga tillverkare och konsumenter om behovet av förändring.
Det är påfallande att den kemiska industrin inte är övertygad om effektiviteten av en koldioxidskatt.
Den förespråkar frivilliga åtaganden.
Denna ståndpunkt är begriplig men i längden ohållbar.
Ett ämne där jag inte precis applåderar marknadsideologin avser bioteknik och genteknik.
Jag tror att den allmänna opinionen med rätta har ett öga på de etiska problem och risker som är förknippade med detta.
Den andra utmaningen avser forskning och utveckling.
Den europeiska industrin gör mycket på detta område men inte tillräckligt jämfört med konkurrenterna i USA och Japan.
Myndigheterna kan inte stimulera innovation i evigheter genom skattemässiga bestämmelser.
Det finns inga finansiella marginaler kvar.
Det som framför allt ger anledning till bekymmer är betastudiernas minskade betydelse.
Det kan leda till en kräftgång för utbildning och kunskap, när det är just det som vi behöver för att stå emot andra hot.
Till sist vill jag peka på samarbetsaspekten.
Här handlar det inte enbart om industriellt samarbete.
Även medlemsstaterna måste anstränga sig att harmonisera de olika kraven på produkter och halvfabrikat.
Variationerna i regelgivningen hindrar handeln.
Vidare måste vi arbeta för ett så snabbt inträde som möjligt av länderna i Central- och Östeuropa.
Med rätta inser industrin dess betydelse.
Men det är nedslående att regeringskonferensen går till verket så introvert och drar ut på en grundläggande omstrukturering av de europeiska anläggningarna.
