# ID: svediakorp-gov474895
# author: Katiforis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 751
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr kommissionsledamot och kära kollegor, jag skulle vilja anknyta till kollegan Donnelly och angående sjöfartsindustrin inleda med några generella påpekanden i förbindelse med problemet industripolitik i Europa.
I huvudsak är de styrande faktorerna för dagens riktning inom den europeiska industrin tre: en ständigt låg produktivitet, fortfarande i hög grad outnyttjade möjligheter inom den nya teknologin, samt trycket som härrör från en ökad känslighet för miljöfaktorer i samhället.
Dessa tre faktorer verkar, såsom situationen är idag, som en broms på den europeiska industrins utveckling.
Med en ny kreativ sammansättning kan denna broms förvandlas till en drivkraft och det måste bli den industriella politikens verk.
Den nya teknologin kan ge en ökad produktivitet och den kan i sig skapa fler finansiella resurser, vilka i sin tur till viss del kan avsättas till miljöförbättringar.
Den avgörande frågan är av vilken anledning skapandet av den kreativa processen dröjer i så hög grad, och det enda relevanta svaret, som man har lagt sig vinn om att ge på den frågan, är att den tröghet i expansionsrytmen för de ekonomiska verksamheterna, den relativa lågkonjunkturen som har drabbat oss sedan början av 90-talet och naturligtvis även tidigare, samt att den jämförelsevis låga investeringsnivån försvårar främjandet av den nya teknologin.
Alldeles särskilt, angående arten av den nya teknologin som vi sysselsätter oss med, informationstekniken, och förutom övriga svårigheter tillkommer dessutom också det faktum, att konsumenterna inte har kunskap, de har inte tillräckligt med tillfällen att lära känna den nya teknikens möjligheter så att den nödvändiga stora skalan av konsumtion och efterfrågan av produkter skapas.
Vad det gäller informationstekniken behöver vi inte bara investera i utrustning utan även skapa nya marknader.
Nu, angående sjöfartsindustrin - trots det faktum att 2, 5 miljoner personer är sysselsatta inom sjöfarten, har man sedan länge ansett branschen vara dödsdömd, i konkurrens med länder som har låga arbetskraftskostnader och lösare regler för verksamheten.
Tanken att Europa inte med låga lönekostnader utan med den komparativa fördelen med ny teknik samt med hög servicekvalitet skall kunna konkurrera med de lösare reglerna, och att man från den grunden skall kunna bygga en ny, modern, stark och konkurrenskraftig industri, utgör den nyskapande idé som sedan 1991 sysselsätter kommissionen, kommissionsledamoten personligen och vår gemensamma skapelse, Forum för sjöfartsindustrin.
Tillämpningen av den idén kan skapa en ny, verklig industriell revolution inom branschen, och Europas vinster kan komma att få ovärderliga betydelser, men det kommer inte att bli verklighet utan ansträngning och aktivt samarbete från alla parter inom branschen.
Skeppsredarna borde dra fördel av det faktum att dagens flottor börjar bli gamla och därför snabbare föryngra dem.
Kanske är förhalandet en försäkran för vinst idag, men det undergräver konkurrensförmågan och därmed vinsterna för morgondagen.
Bankerna och finansinstituten är, i en period under vilken sysselsättningen av den produktiva arbetskraften inom sjöfarten tillfälligt är begränsad - och jag menar tillfällig, på grund av att man under den kommande 15-årsperioden förutser en fördubbling av volymen av handeln inom sjöfarten - skyldiga att förändra finansieringsutvecklingen och den låga räntan till en betydande drivkraft för nya investeringar.
Besättningarna måste eftersträva och av medlemsstaterna kräva en vidareutbildning inom de nya teknologierna.
Man måste också samarbeta, så att man finner utvecklingsvägar för sysselsättningen samt sammansättningen av besättningarna, vilket skulle underlätta tillämpningen av den nya teknologin på fartyg och också över hela skalan inom branschen.
Varvsföretagen måste frigöra sig från behoven av statliga bidrag och återta sin position på den internationella marknaden.
Rederierna har en nyckelroll att spela, därför att de kan binda samman kommunikationerna till lands och till sjöss på ett sådant sätt att dagens effektivitet mångdubblas.
Dock har naturligtvis de statliga myndigheterna och myndigheterna inom gemenskapen det större ansvaret, på grund av att ansvaret vilar på dem att garantera konkurrensförutsättningarna för europeiska fartyg, minskningen av de statliga kostnaderna och uppvärderingen av den mänskliga potentialen.
Men främst av allt är de skyldiga att åter se över den generella ekonomiska ramen för sysselsättningen, därför att utan den ökning som större sysselsättning innebär, inrättandet av ny teknologi samt den nya industriella revolutionen, tillsammans med erkännandet av ursprungliga resurser i Europa, är jag rädd, herr kommissionsledamot, att de kommer att skjutas upp på obestämd tid.
