# ID: svediakorp-gov474876
# author: Neyts-Uyttebroeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 233
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Det brutala beslutet av Renault att lägga ned sin belgiska anläggning i Vilvoorde upplevs av många som ett dubbelt misslyckande.
Europas misslyckande och den liberala marknadsekonomins misslyckande.
Jag menar att detta brutala beslut varken är det ena eller det andra.
När en betydelsefull europeisk arbetsgivare och tillverkare vältrar över följderna av sin företagsstrategi på gemenskapen som här är fallet, då får samma gemenskap undersöka och ifrågasätta om företagsstrategin är välgrundad.
Renault var till för två år sedan ett statligt företag, och den franska staten äger fortfarande 47 eller 48 % av aktierna.
Om Renault är ett misslyckande så är det ett misslyckande för en form av kapitalism, då handlar det om statskapitalism.
Men det är mer.
En liberal marknadsekonomi är inget fribrev för kortsynthet.
Den europeiska bilindustrins svårigheter i allmänhet och den franska i synnerhet är kända sedan många år.
Jag kan inte frigöra mig från intrycket att Renaults franska företagsledning för länge har begränsat sig till jämmer och klagan.
Nu har den tagit sin tillflykt till ett brutalt beslut på bekostnad av en anläggning i utlandet, en av de mest produktiva i koncernen.
De trampar inte bara två europeiska direktiv under fötterna, de tillfogar den europeiska solidariteten ett hårt slag, den gör Europa en dålig tjänst och det är mycket illa.
