# ID: svediakorp-gov474865
# author: Green (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 651
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Hur kan det komma sig att Renault, en biltillverkare där franska staten innehar en majoritetsaktiepost, så gott som från en dag till nästa kan besluta sig för att lägga ner sin anläggning i Vilvoorde?
Hur kan det komma sig att samma företag planerar att öppna en ny anläggning i Spanien inom kort, med stöd från EU och den spanska regeringen?
Hur kan det komma sig att Renault öppet och på ett flagrant sätt kan strunta i europeiska direktiv om kollektiv övertalighet och europeiska medbestämmanderåd, när den franska regeringen har undertecknat just dessa direktiv?
Det var dessa frågor som arbetarna från Vilvoorde ställde när min grupp träffade dem vid deras demonstration i Bryssel i måndags.
Idag marscherar Renaultarbetarna i Paris.
Sedan tillkännagivandet av nedläggningen har Renaultarbetare i Frankrike och Spanien gjort gemensam sak för att visa sitt stöd för de arbetare som kommer att förlora sina jobb i Belgien och deras familjer.
Idag vill min grupp framföra sitt stöd för dessa familjer.
Men det räcker uppriktigt sagt inte.
Pliktskyldiga ord, solidaritet, stöd och sympati kanske får oss att må bättre, men de kan också göra det svårare för de människor som drabbats att uttrycka sin bitterhet och vrede mot ett system som förgör dem, deras familjers tillgångar, deras förhoppningar för framtiden.
Men för oss, herr ordförande, är utmaningen otvetydig: kommer det Europa vi försöker bygga, det Europa vi tror på, att försvara dessa människors rättigheter eller inte?
Kommer vårt Europa att insistera på att dess lagar respekteras och genomdrivs?
Kommer Europa att göra det lättare för dem som arbetar inom unionen att medverka i en diskussion om deras framtid?
Herr ordförande!
Den här gången handlar det om Renault och bilindustrin.
Vem vet vem det är i morgon?
Vi här i kammaren kan inte hindra industrin från att fatta beslut om att lägga ner eller flytta anläggningar, men vi kan insistera på att ett företag som tar emot subventioner från Europeiska unionen visar ett tydligt ansvarstagande och engagemang, såväl för den finansiering de tagit emot som för den arbetsstyrka vars arbetskraft och utkomst anförtrotts dem som en följd av den investeringen.
Enligt min grupps uppfattning, herr ordförande, bör subventioner knytas till en långsiktig plan för utveckling av den aktuella branschen, och vi anmodar Europeiska kommissionen att säkerställa att en sådan anknytning kommer till stånd, bransch för bransch, på ett strukturerat sätt.
Vi här i kammaren bör gå till våra egna beslut och övertyga oss om att vi inte är medbrottslingar genom våra budgetanslag.
Och om det är så lätt att strunta i direktiv, med så gott som inga efterverkningar för de berörda företagen, så måste vi enträget begära och insistera på en granskning av de två berörda direktivens effektivitet.
Låt oss börja insistera på återbetalning av subventioner, i de fall där det är tydligt att ett företag har gått emot andan bakom en investering - det är ju när allt kommer omkring så vi gör när det gäller projekt som finansieras genom Europeiska socialfonden: vi kräver pengarna tillbaka om vi kan konstatera brott mot överenskommelsen.
Varför inte " Renaulterna " i denna värld likaså?
Vi får alldeles för ofta höra att det inte längre finns någon moral i politiken.
Det måste helt visst finnas etik också inom affärsvärlden.
Det måste finnas ett ansvarstagande gentemot arbetskraften.
Om smärtsamma beslut måste fattas - och vi vet att så är fallet då och då - så tillkommer det cheferna att fatta dem på ett rättvist sätt, med fullt omfattande diskussioner med arbetstagarna, så att de får möjlighet att ta del i sökandet efter lösningar för sin gemensamma framtid.
(Applåder)
