# ID: svediakorp-gov474864
# author: Flynn (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 773
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Renaults tillkännagivande att man avser att lägga ner sin fabrik i Vilvoorde har lett till chock och bestörtning.
Det är en reaktion som jag förstår till fullo.
Att 3.100 jobb försvinner är en katastrof för de berörda arbetarna, för deras familjer och för själva Vilvoorde.
Renaults beslut har också lett till upprördhet till följd av dess plötslighet och dess synbara avsaknad av intresse för de anställdas rättigheter.
På ett sätt som jag bara kan kalla oansvarigt har Renaults ledning inte uppfyllt sina skyldigheter med avseende på information till och samråd med arbetarnas representanter innan den tog sitt beslut.
I detta avseende har föreskrifterna i Europeiska arbetsrådets direktiv och direktivet om kollektiv arbetslöshet åsidosatts fullständigt.
Det ställs många krav på ny europeisk lagstiftning.
Det förstår jag.
Men vi måste också vara på det klara med att den föreliggande situationen täcks till fullo av de två föreliggande direktiven.
De relevanta nationella åtgärderna innefattar system för att säkerställa deras genomdrivande.
Det måste emellertid allvarligt ifrågasättas huruvida de olika sanktioner man tänker sig i den nationella lagstiftningen räcker för att på ett effektivt sätt avskräcka från icke-uppfyllande.
Det är i detta sammanhang nyttigt att påminna sig att medlemsstaterna 1992 avslog kommissionens förslag om strängare sanktioner när företag inte uppfyller kraven på samråd med och information till arbetarna.
Jag tror att vi nu befinner oss i en situation där vi måste komplettera de föreliggande gemenskapsreglerna med mer allmänna regler, för att göra information och samråd obligatoriskt på permanent basis för alla relevanta ledningsaspekter vid företag på den nationella nivån.
I detta sammanhang kommer frågan om tillräckliga sanktioner för underlåtenhet att få den allra största vikt.
Jag kommer att föreslå kommissionen att vi de närmaste veckorna genomför det första steget i samråden med arbetsmarknadens parter på den europeiska nivån i denna fråga.
Jag hoppas verkligen att vi därigenom kommer att kunna förstärka arbetarskyddet.
Jag vet att Europaparlamentet har yrkat på sådana regler under ganska lång tid, och i ert betänkande nyligen om kommissionens meddelande av den 14 november 1995 om information till, och samråd med, arbetarna framförde ni denna tanke ånyo.
Jag kan därför räkna med er hjälp när det gäller att uppnå denna målsättning.
Men den viktigaste läxa man kan lära sig av situationen rör den europeiska processens trovärdighet.
Vilvoordefallet visar att vi ännu har en lång väg kvar att gå för att hitta den rätta balansen mellan företagsbehov och ekonomiska behov, på den ena sidan, och de sociala kraven från arbetare och samhället i stort, på den andra.
Att hitta rätt balans i det avseendet är av avgörande betydelse för att befolkningen i stort skall ansluta sig till integreringsprocessen.
Det är därför som jag tror att ett intagande av det sociala protokollet i fördraget är absolut nödvändigt i detta avseende; för att säkerställa att social lagstiftning gäller och tillämpas inom hela unionen.
Utan det kommer den inre marknaden inte att fungera.
Detta fall väcker också andra frågor.
Frågor om behovet av en närmare övervakning av statligt stöd och bättre samordning av fiskala och sociala pålagor.
Det här är mycket känsliga frågor.
Kommissionen kommer att granska dem noga för att se vad som kan göras.
Det är emellertid ironiskt i detta sammanhang att Renault var ett av de första företagen som 1993 träffade en frivillig överenskommelse med representanter för arbetstagarna, i avvaktan på införande av Europeiska arbetsrådets direktiv.
Jag tror att Renaults agerande i denna fråga kan göra mycket för att inflammera situationen, och förhindra den hittillsvarande icke-lagstiftningsmässiga inställningen när det gäller tillämpandet av Europeiska arbetsrådets direktiv.
Vi vet alla att företag måste fatta svåra kommersiella beslut, men om industrin förlorar sin förmåga att fatta dessa beslut så öppet som möjligt, och till och med misslyckas med att förklara skälen för arbetstagarna, eller att försöka ta fram alternativ till nedläggningar, då står själva kärnan i vår sociala konsensus under angrepp.
En sådan attityd vore tillräckligt klandervärd i ett land, men när frågan är av transnationell natur så är behovet av öppenhet och samråd än större.
Risken för nedläggning av Vilvoordeanläggningen är ett ofantligt hårt slag för arbetarna och deras familjer.
Jag kan bara hoppas att denna tragedi kan leda till en förnyad medvetenhet om behovet av tillräckliga sociala åtgärder med den inre marknaden, och en förnyad beslutsamhet att genomdriva dessa åtgärder på ett effektivt sätt.
Om så blir fallet har allt inte varit förgäves.
