# ID: svediakorp-gov474624
# author: Fassa (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 733
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, herr kommissionsledamot, kära kolleger!
Den traditionella uppdelningen i humanitära hjälpaktioner, återhämtnings- och utvecklingsbistånd betraktas allt mer som konstlad, samtidigt som sammankopplingen av de olika formerna av bistånd i växande grad uppmärksammas.
Det är dessa två frågor som det aktuella betänkandet med det bilagda förslaget till resolution behandlar och som jag nu kortfattat skall sammanfatta.
Den första delen behandlar Europeiska unionens humanitära hjälpaktioner och framför allt den roll som ECHO spelar i det sammanhanget.
Vi kan inte blunda för det faktum att gemenskapens humanitära bistånd under de senaste åren har ökat kraftigt.
Frågan har många sidor, men jag skall begränsa mig till fyra: den första är nödvändigheten av samordning.
För det första kan man säga att samordningen har en politisk-organisatorisk aspekt.
Som man påpekade även i betänkandets originalversion - och jag föreslår en ändring som gäller just detta för min grupps räkning - så är det nödvändigt att skapa ett enda direktorat för denna typ av problem.
Den andra frågan i samband med samordningen gäller den s.k. operativa samordningen, dvs. samordningen mellan fristående organisationer och kommissionens delegationer.
Vi vet att avtalen är standardiserade, något som är positivt i den betydelsen att det garanterar stabila relationer utifrån klara och välkända regler.
Men med ett så stort antal undertecknare och med de stora skillnader som finns mellan dem, så måste man överväga möjligheten att lägga till bilagor till avtalen.
På det sättet skulle avtalen med de fristående organisationerna bli mer flexibla.
En andra aspekt rör frågan om insyn, och i betänkandet frågar man sig vilken betydelse detta har, framför allt i de fall där man kräver insyn, såväl i våra länder som i mottagarländerna, gentemot andra givare och vad vi vill uppnå med den.
En tredje aspekt rör så kallad fund raising.
Betänkandet föreslår att man skall kunna samla in pengar direkt från befolkningen.
Detta initiativ skulle kunna spela en viktig roll i insynsstrategin, eftersom det skulle göra befolkningen mer medveten om de humanitära problemen, utan att för den skull negativt påverka de fristående organisationerna, som skulle kunna aktivt involveras i själva insamlingen.
Här föreslår vi en ändring.
En fjärde aspekt är bildandet av en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd.
Föredraganden hävdar att de initiativ som Europeiska unionen redan har tagit för att bilda en civil europeisk hjälporganisation skulle kunna ingå i dessa strävanden, samtidigt som man lägger tyngdpunkten på utvecklingsarbete.
Jag kommer nu till betänkandets andra del, den som rör kopplingen mellan hjälpaktioner, återhämtnings- och utvecklingsbistånd.
I april 1996 tog kommissionen fram ett dokument som var indelat i fyra delar: den första behandlade frågan hur hjälpaktionerna bättre skulle kunna ta hänsyn till återhämtnings- och utvecklingsmål.
I det sammanhanget påpekades i dokumentet framför allt betydelsen av att man gör konsekvensanalyser för det aktuella landet innan operationerna inleds.
En andra aspekt rör återhämtningen och hjälpen efter det att den akuta krisen är överstånden och här verkar det vara nödvändigt att man går längre än vad kommissionens text, ehuru berömvärd, föreslår, och engagera den civila lokalbefolkningen.
En tredje aspekt rör utvecklingsbiståndet och risken för nödsituationer.
Kommissionens ståndpunkt, som centreras kring begreppen risk och bräcklighet, är berömvärd, men för att vara säker på att man får med samtliga viktiga aspekter, måste man vara medveten om det faktum att detta bara är medaljens ena sida.
Det enda sättet att garantera att initiativen blir framgångsrika är att man lägger lika stor vikt vid människorna själva och deras kapacitet och kunskaper, och därigenom göra dem vi försöker hjälpa till aktiva deltagare.
En fjärde och sista punkt rör de nödsituationer som skapas av människan.
Konfliktförebyggande borde vara en integrerad del av politiken inom detta område.
Ett problem som inte tas upp till diskussion i dokumentet från kommissionen är det som rör de humanitära hjälpaktionernas politiska dimensioner.
Det är under alla omständigheter omöjligt att bortse ifrån att humanitära insatser, även om de borde vara neutrala, många gånger får politiska konsekvenser.
Kommissionen borde därför utvärdera konsekvenserna i varje enskilt fall, och om möjligt försöka försäkra sig om att aktionerna har som målsättning att stärka beredskapen att möta konflikter i vid mening.
