# ID: svediakorp-gov474615
# author: Howitt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 490
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, låt mig börja med att säga öppet att debatten ikväll gäller ett av de stora misslyckandena med EU: s utvecklingspolitik.
Samordningen fungerar helt enkelt inte.
Artikel 130x i fördraget vidmakthålls inte.
Herr McGowan har fullständigt rätt i sitt betänkande när han säger att allt som sägs om samordningen bara är retorik och att det inte blir något av i praktiken.
Jag tror att det vilar ett viktigt ansvar på oss ikväll i denna debatt att se till att vi inte bidrar till denna retorik och att vi identifierar de verkliga hindren och de verkliga skälen till att samordningen inte fungerar.
Inom den tid som tilldelats mig kommer jag att beröra endast tre.
För det första så måste vi koncentrera oss på i vilken utsträckning prioriteringarna för utvecklingsbiståndet fortfarande bestäms inom medlemsstaterna av historiska, kommersiella och politiska intressen.
Vi talar fortfarande om bundet bistånd under detta århundrades sista år.
För medlemsstaterna är det inte en fråga om hur biståndet kan samordnas på bästa sätt, utan det är en fråga om konkurrens om biståndet: i vilken utsträckning de kan köpa möjligheter att kunna påverka genom att vara de största biståndsgivarna vid ett särskilt tillfälle.
Vid en tidpunkt när det råder ett ökat tryck att hålla nere de offentliga utgifterna i så många av våra länder, så ser alltför många tjänstemän i medlemsstaternas regeringskanslier frågan som om det vore en konkurrens mellan utvecklingsbiståndsbudgeterna i Europeiska unionen och de medel som de själva kan tilldela inom medlemsstaterna.
Det andra hindret rör medlemsstaternas skräck att ge maktbefogenheter till Europeiska kommissionen.
Vi kan se detta genom det absurda kommittéförfarandet som sker i Bryssel.
Vi kritiserar detta ofta för kostnaderna, byråkratin och den dåliga insynen.
Om det finns någon skäl till att ha dessa kommittéer så är det för att kunna ha en tvåvägsdialog om samordning av bistånd.
Men det fungerar inte.
Det råder en envägsdialog.
Kommissionen ger ut information.
Medlemsstaternas gör det inte.
Vi kan även se detta i de individuella delegationerna och beskickningarna, där det råder misstänksamhet och fientlighet mellan ambassaderna och mellan delegationerna från Europeiska kommissionen.
Det sista hindret är personalsituationen vid kommissionen.
Det är bara två personer vid DG VIII som är ansvariga för den operationella samordningen och bara en person vid DG I B, och vi står inför en minskning av antalet anställda vid delegationerna i enskilda länder.
Om vi inte är beredda att ta itu med dessa hinder kommer det inte att bli någon samordning.
Vi kommer inte att få den koncentration som krävs på biståndets kvalitet, på deltagandet av de mindre utvecklade länderna själva.
Låt oss ikväll höra vilket förslag som kommer att läggas fram för uppföljning av pilotförsöken.
Kommer de bara också att vara retorik eller kommer det att ske några förändringar?
