# ID: svediakorp-gov474436
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,263
# sentences: 102
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Read har kommit med ett vackert förslag som jag även gör till mitt.
Kollegerna här i parlamentet, som vi så länge har sysselsatt med frågan om upprättandet av en fungerande och effektiv telekommunikationsmarknad, borde tillverka ett slags adventskalender på vilken man kan avläsa hur de sista etapperna fram till 1 januari avlöper.
Mycket bra.
Vi skall undersöka om vi inte kan göra den universal accessible och därmed bekosta den genom avgifter på mobiloperatörer.
Man kunde också tänka sig ett annat förslag.
Låt oss göra ett slags spel och sedan kasta tärning.
Den som hamnar med sin markör på parlamentsrutan får ta två steg framåt, liksom på kommissionens.
Om man hamnar på rådets ruta måste man vänta minst tre månader eller ta två steg tillbaka.
Här är ändå rollerna en smula uppdelade.
Därmed har jag kommit in på van Velzens betänkande som jag vill tacka honom för.
Ni vet att vi liksom parlamentet är av uppfattningen att det behövs fler regleringar och institutioner på europeiskt plan.
Ni har undrat varför vi under rådets överläggningar har förändrat denna ståndpunkt.
Det enda skälet är rådets hittills noterade hållning.
Om inget enda medlemsland - inte ens Jorritsma, som säkerligen tillhör telekommunikationsrådets mer liberala medlemmar och nu gudskelov även är ordförande - är berett att exempelvis upprätta ett europeiskt organ - inte i institutionell eller rättsligt-teknisk mening - hos vilket man kan söka vissa tillstånd, så att villkoren, räckvidden av tillstånd och alla andra därmed sammanhängande aspekter kunde regleras likartat eller identiskt över hela Europa, då har man fortfarande en situation som inte är mogen för en sådan reglering.
Vi har ställt oss frågan om vi borde fortsätta att invänta direktivet, vilket dock inte är möjligt med tanke på det datum och de rättsliga grunder som vi sätter upp för de nationella regleringarna, eller om vi bör gå med på en kompromiss.
Det kan hända att kompromissen är kraftlös eller dålig.
Jag tror att Frischenschlager menade att den var kraftlös - det kan mycket väl hända.
Men för ögonblicket är väl inget mer möjligt.
Jag får dock se hur rådet ställer sig till de sex ändringsförslag som ni lade fram och alla står bakom.
Vi stöder undantagslöst de sex ändringsförslagen - för övrigt ber jag er att gottskriva detta vårt kreditkonto som ni öppnat för kommissionen fram till november.
Vi har satt en punkt här, om också inte direkt med BSE, men vi har gjort alla sex förslagen till våra.
Det betyder alltså att vi än en gång kan pröva hur rådet ställer sig.
I grund och botten är det lätt att beskriva problemet: Vi behöver med säkerhet fler regleringar på EU-nivå.
Om hur de skall kunna upprättas går meningarna i dag fortfarande isär.
Det beror delvis på att medlemsländerna fortfarande inte har övervunnit sina betänkligheter mot sådana regleringar som skall gäller för hela Europa.
Men att sådana är nödvändiga, också rent tekniskt sett och även med tanke på den internationella konkurrensen, vilket Wolf denna gång med rätta har konstaterat, det är helt uppenbart.
Vi behöver ett slags förtroendeskapande process för detta.
Kanske går det att övertyga rådet om att bilda ett slags informell grupp, ett informellt utskott, som rekryteras ur de olika nationella regleringsmyndigheterna, där de kan dryfta sina nationella beslut, kanske även deras negativa effekter, ur vilket förhoppningsvis uppstår en form av ömsesidigt förtroende.
Vi har varit med om en liknande process när det gällde organet för godkännande av läkemedel på europeiskt plan i London.
Även där integrerades nationella experter i beslutsprocessen, och på kort tid hade de övertygats om såväl trovärdigheten i organets beslut som dess opartiskhet.
Vi hoppas - och jag har redan talat med Jorritsma om denna tanke - kunna övertyga rådet om att inleda ett sådan informellt samarbete, så att ett sådant förtroende kan utvecklas.
Frågan kvarstår: Kommer detta direktiv att medge en uppdelning på 15 olika tillståndssystem?
Vi hoppas att så inte blir fallet, ty vi har trots allt skapat en rad ramvillkor som alla europeiska tilldelningsförfaranden måste uppfylla.
Detta direktiv erbjuder alltså operatörerna var de än ansöker om licens garantier inom områden som fastställande av tidsperioder, rättslig hantering, det är särskilt viktigt, fastställande av grunder och restriktioner för avgiftsbeläggning - även det är viktigt.
Read har påpekat, att om man kräver otillåtet höga avgifter för sådana tillstånd innebär också det naturligtvis ett uteblivet öppnande av konkurrens, och vi har faktiskt redan några fall av det slaget som är under prövning.
Även det globala förfarandet enligt direktivet som skall underlätta att få allmänna auktorisationer och individuella tillstånd i flera medlemsländer, liksom mekanismen för fortsatt harmonisering av allmänna auktorisationer, är sådana ansatser till ökad gemensamhet.
Jag håller med om att vi behöver mer, och vi har ju här också föreslagit att senast under 1999 pröva direktivets effekter och komma med nya förslag.
Det kan hända att vi inte alls kommer att vänta så länge.
Wolf har redan från början, alltså sedan vi började syssla med dessa frågor, alltid påpekat att vi här tillämpar ett slags salamitaktik där vi uppnå något bit för bit.
Han har menat att kommissionen gör detta med avsikt för att så att säga föra de berörda bakom ljuset.
Det har inte varit vår avsikt utan vi har helt enkelt haft vissa delproblem att lösa innan vi kommer fram till datumet 1.1.1998.
Han har emellertid rätt så långt att en rätt allmän ramlagstiftning kommer att bli nödvändig, och det av två skäl.
För det första på grund av den redan nämnda konvergensen.
Jag kan bara som i fallet med satelliterna - jag återkommer till Hoppenstedts betänkande - fortsätta att påpeka: vi befinner oss redan nu i tillståndet, att tekniskt sett alla förut olikaratat utvecklade områden inom kommunikation och telekommunikation, inklusive medierna, kan växa samman.
Tekniskt är detta möjligt i dag.
Med den digitala metoden kan man riva ner alla gränser, och frågan om man behöver normer för detta har vi också besvarat med den innebörden att allt detta står öppet.
Ekonomiskt sett försiggår inte detta ännu, därför att det finns en marknad som ju först vill pröva vad konsumenten verkligen vill, vad han är beredd att betala.
Därför har vi hittills få ekonomiskt framgångsrika möjligheter att dra nytta av den konvergens som är tekniskt möjlig.
Detta förändras emellertid också mycket snabbt, eftersom det kommer att finnas en rad ekonomiska möjligheter som blir breddade helt enkelt därför att de därigenom blir billigare och mer attraktiva.
Jag tänker t.ex. på electronic commerce.
Ni vet att vi i vårt handlingsprogram har betonat denna möjlighet, och jag är övertygad om att detta inte bara kommer att utnyttjas för att på distans erbjuda och acceptera varor och tjänster, utan även kommer att användas i andra sammanhang.
Man vill kanske under alla omständigheter höra vissa nyheter och då uppstår frågan: är detta television eller ej?
Tyska förbundsrepublikens delstatliga medieinstitutioner, även de offentligrättsliga radio- och teveinstitutionerna, bör se om sitt hus.
Jag har inget emot dem, det vill jag här än en gång betona, så att inte intrycket uppstår att jag helt har glömt mitt socialliberala förflutna, Wolf, men det står fullkomligt klart: det motiv som den tyska författningsdomstolen hela tiden har angett för den offentligrättsliga radions och televisionens särställning, nämligen bristen på resurser och kravet på grundförsörjning, har fallit bort!
Med digital teknik och bredbandsfibrer och andra överföringsmöjligheter, till vilka även satelliterna kommer att höra, finns det inte längre någon brist på resurser!
Vad grundförsörjningen beträffar kan man ju i dag få allt vad man vill även från privata aktörer, och det - om man ser till nyhetssändarna och även andra stationer - med absolut samma kvalitet som erbjuds av de offentligrättsliga institutionerna.
Det betyder att vi på nytt måste diskutera vad television och radio är, i vilket förhållande de står till de utbjudna on line-tjänsterna osv.
Allt detta kommer att leda till att vi i en ramlag, som man kanske kan kallas telekommunikationslag men egentligen omfattar mycket mer, måste ta itu med alla dessa frågor.
Åtminstone måste vi fastslå på vilka ställen enskilda regleringar måste följas.
Vi tänkte oss alltså ursprungligen att detta skulle framgå starkare här, men jag tror att vi med omprövningsklausulen har en möjlighet att snart återkomma till dessa frågor.
Det gäller även för kommittéerna.
Naturligtvis vore det bättre att ha en enda kommitté för alla dessa frågor.
Men där är vi verkligen inte än, och därmed borde vi börja gripa oss an denna sak!
Nu över till min vän Karsten Hoppenstedts betänkande.
Jag tror, herr ordförande, att jag än en gång kan utnyttja min möjlighet att tala fram till omröstningen, om ni inte vill göra en paus!
Det är en orättvis förmån för kommissionen, det medger jag.
Jag tänker dock heller inte överutnyttja den.
Hoppenstedt har redan sagt allt det viktiga.
För det första var det verkligen viktigt att allmänt fästa uppmärksamheten på problemet.
All utveckling inom detta område är så ny, att den ofta helt enkelt går utöver deras horisont som sysslar med detta, och som menar att man först får se hur utvecklingen går och sedan se vad som måste göras.
Och detta är fullständigt fel!
För övrigt ser man då mycket bra en grundsats inom modern industripolitik.
Om politiska instanser inte mycket tidigt blandar sig i sådana processer av teknisk utveckling och ekonomisk utvärdering, inte alltid i reglerande syfte utan för att öppna för dessa möjligheter, då tappar denna process i dynamik.
Det står fullständigt klart, och man kan få det prydligt bekräftat genom ITU: s beslut, att européerna, det vill säga våra medlemsländer, helt enkelt ännu inte har insett vilken betydelse som satellitstödd personlig kommunikation kan komma att få.
Rådet rynkar pannan - det är ju bra att det för en gångs skull är representerat här, och vi hälsar ju också närvaron med tillfredsställelse!
Visst kan ni rynka pannan, madame, men det är inte befogat.
Ty när jag för första gången talade i telekområdet om detta problem, var inte alla ministrar på det klara med att detta avgörande hade fällts.
Visst kan man, måste man ha en frekvens.
Vi hade lika gärna kunnat begära en frekvens för egen del, men vi hade inte kommit så långt, och vår industri ser då som sin enda utväg att engagera sig i dessa amerikanska företag.
Det är ju gott och väl!
Jag är ingen protektionist och heller ingen chauvinist, och naturligtvis måste amerikanska företag ha samma möjlighet som alla vi andra att delta i konkurrensen.
Men om europeiska företag alls inte är närvarande, om de helt enkelt saknas, då borde det intressera de politiska debattörerna och dessa borde göra något.
Därför hälsar jag med tillfredsställelse den ståndpunkt som Hoppenstedt har intagit.
Förhoppningsvis lyckas vi ytterligare övertyga rådet, och det finns vissa tidiga tecken på detta.
Vi hade en konferens i Paris med deltagande från medlemsländerna och industrin och noterade då en stor öppning i diskussionen.
Jag skulle här än en gång berömmande vilja konstatera detta för rådets och medlemsländernas del.
Något har förändrats, klimatet har blivit ett annat.
Nu måste vi handla snabbt.
Ty det är riktigt som Karsten Hoppenstedt har sagt: om den där bärraketen inte hade klickat så skulle de första satelliterna redan ha funnits.
Vi har för övrigt ett aldrig återkommande tillfälle att på den tekniska utvecklingens väg få till stånd en kombination av stationära och nya Leos, något som återigen skulle kunna ge oss ett visst försprång.
Därför borde vi intensivt arbeta för detta.
Jag vill också uttryckligen tacka parlamentet för den conciliation som vi hittills har gjort.
Det har gudskelov lyckats att i denna TEN-telekomfråga utarbeta inledande ståndpunkter som även skulle kunna stimulera just den satellitbaserade kommunikationen.
Jag hoppas att även rådet kan acceptera denna ståndpunkt, som nu har utvecklats i samarbete med parlamentet, ty då skulle vi också, genom insats av otillräckliga men åtminstone som incitament fungerande medel, kunna stimulera och befrämja realiseringen av dessa system liksom den fortsatta forskningen och utvecklingen.
Detta, ordförande, är vad som är att säga om Hoppenstedts betänkande.
Jag är självklart beredd att ta till mig vad han här har sagt, särskilt det att vi bör bemöda oss om ett förnuftigt samarbete med de redan befintliga organisationerna, dvs.
CEPT.
Vi har inte för avsikt att förbigå befintliga, förnuftigt arbetande organisationer, men tidsgränsen talar sitt eget språk, och vi måste göra klart att vi i nödfall kan agera på egen hand.
Jag skulle kunna tala i tjugo minuter till, men det tror jag vore för mycket.
En kaffepaus skulle säkert sitta bra.
Tack!
