# ID: svediakorp-gov474401
# author: Liikanen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,309
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, det förslag från kommissionen, som nu ligger i parlamentet för yttrande, har redan en lång historia bakom sig.
Kommissionen överlämnade förslaget för parlamentets behandling första gången för fyra år sedan, i mars 1993.
Förslaget har två syften.
För det första att i tjänsteföreskrifterna för personalen inskriva principen om jämställdhet mellan kvinnor och män, och för det andra att möjliggöra användningen av positiva säråtgärder för att förbättra kvinnornas ställning, i de fall omständigheterna ur kvinnosynpunkt är diskriminerande.
Parlamentet presenterade sitt första betänkande i november 1993.
På grundval av detta ändrade kommissionen sitt förslag och inbegrep principen om icke-diskriminering på grund av sexuell läggning.
Kommissionens ändrade förslag kunde jag överlämna till rådet först i mars 1996, eftersom förändring av tjänsteföreskrifterna förutsätter omfattande konsultationer framför allt med personalrepresentanterna.
Eftersom det gått mycket lång tid sedan kommissionen lämnat sitt förslag och ändrat det, begärde parlamentet av rådet att få möjlighet att på nytt få yttra sig och denna begäran godkändes i oktober 1996.
Nu har utskottet gjort en stort antal ändringsförslag.
De rör både jämställdheten mellan kvinnor och män samt principen om icke-diskriminering på grund av sexuell läggning.
Jag skulle vilja betona, att det kommissionens förslag, som nu är uppe för behandling, bara är en liten delreform och inte någon fullständig reform av förvaltningen.
Målsättningen skulle vara, att efter fyra år låta denna lilla delreform träda i kraft, så att vi skulle kunna koncentrera oss på större reformbehov.
I debatten har närmast två frågor varit uppe, om vilka här ett par kommentarer.
Den ena gäller åldersgränsen och den andra ställningen för samboförhållanden och partnerskap.
I förslaget föreslås avskaffandet av åldersgränser vid rekrytering till gemenskapens organ.
Man har diskuterat frågan mycket länge och argumenten för och emot är bekanta.
Jag skulle vilja framhäva, att tjänstereglementet möjliggör bruk av åldersgräns, men ålägger inte att en sådan skall användas.
De nu gällande reglerna kräver alltså inte att åldersgränser används.
Det finns också skäl att överväga, när bruket av åldersgräns är motiverat och när inte, och frågan borde övervägas separat.
Ett praktiskt problem, som jag gärna är beredd att diskutera ytterligare med utskottet, är anordnandet av uttagningsprov.
Senast år 1993, när man för unga A-tjänstemän ordnade uttagningsprov i tolv medlemsländer var antalet sökande femtio tusen från tolv länder och på nio språk.
Till reservlistan godkändes slutligen sex hundra, eller något över en procent.
Det var ett ofantligt administrativt arbete, som band upp en stor del av förvaltningens resurser.
Om man nu anordnar ett liknande prov, som vi snart måste göra, kommer säkert antalet sökande att öka betydligt i alla de femton medlemsländerna, men samtidigt har antalet nya arbetsplatser väsentligt minskat, eftersom budgeten inte har medgett annat.
Åldersgränsen har varit ett sätt att reglera mängden ansökningar.
Om det berättigade i detta kan man diskutera.
Å andra sidan vill jag emellertid framhålla, att åldersgränsen inte alltid använts som villkor för rekryteringen.
De flesta så kallade visstidsanställda tjänstemän har kommit i kommissionens tjänst utan åldersgräns och många av dem har genom interna uttagningsprov blivit fast anställda.
På mitt initiativ har kommissionen under det senaste året godkänt en ny policy för visstidsanställda tjänstemän, som innebär följande: i framtiden kommer vi att ordna två slag av prov, å ena sidan för unga icke-specialiserade tjänstemän och å andra för äldre tjänstemän med arbetslivserfarenhet.
Avsikten är, att alla uttagningsprov skall vara öppna och offentliga, både för unga och äldre, men av de äldre skulle alltså krävas specialkunskaper.
I rekryteringen från de nya medlemsländerna har detta förfarande redan tillämpats.
För de lägre befattningsområdena, dvs.
A-tjänstemän, har rekryterats unga med ingen eller liten arbetslivserfarenhet.
Å andra sidan har man ordnat prov för äldre tjänstemän, alltså på A4 och A5-nivåerna.
De har sedan inplacerats i högre befattningar.
Jag har nyligen jämfört resultaten från dessa uttagningsprov, när rekryteringen börjat.
Vad beträffar proven för de unga var kvinnornas andel av dem, som upptogs på reservlistan för A-tjänstemän, från de nya medlemsländerna 51 procent.
Bland de äldre tjänstemännen var kvinnornas andel något över 30 procent.
Detta återspeglar säkert utvecklingen i samhället.
De unga kvinnornas ställning är i dag redan klart starkare än för 10-20 år sedan.
Men saken förtjänar att studeras från fall till fall.
Jag är inte säker på att det vore nödvändigt att förbjuda alla föreskrifter om åldersgränser.
Varje situation kan övervägas för sig.
Men, som jag sade, kommissionen är på väg att nu öppna uttagningsprov också för äldre tjänstemän.
För det andra om principen om sexuell icke-diskriminering.
Kommissionen är medveten om problemen för sambor och partnerskapsförhållanden och deras ojämlika situation och har försökt finna lösningar på problemet.
Förra sommaren godkände kommissionen en administrativ reform, genom vilken man garanterade homo- och heterosexuella samboförhållanden alla de rättigheter, som tillkommer par i äktenskap, som kunde ges utan att ändra tjänsteföreskrifterna, det vill säga på grundval av nu gällande personalförordning.
Jag har hört, att Europaparlamentet och rådet är i färd med att för sin del förbereda en liknande reform.
Jag uppmanar parlamentarikerna att följa denna fråga.
Parlamentet föreslår nu, att man också borde ändra personalförfattningen, så att icke vigda sambor skulle vara berättigade att få samma sociala och ekonomiska förmåner som gifta par.
Detta är berättigat ur jämställdhetssynpunkt.
Innan kommissionen lägger fram ett förslag i detta hänseende, måste vi göra ett politiskt övervägande, enligt följande: rådet har förhållit sig milt sagt fientligt till tjänstemännens förmåner och framlagt betydande nedskärningar i många avseenden.
Om vi lägger fram ett förslag om att de gifta parens förmåner utan vidare skulle överföras på dem som lever i samboförhållanden, finns det en risk, att rådets svar blir, att också de gifta berövas dessa förmåner, som inte finns i många länder.
Man måste noggrant överväga, om vi skall ta denna risk, eftersom vi måste diskutera också med personalrepresentanterna.
Jag personligen har ingenting emot saken.
Jag är fullt ut av den åsikten, att gifta par och sambor skall behandlas på samma sätt.
Risken är verkligen den, att rådet intar den ställningen, att den lika behandlingen genomförs genom att de gifta berövas sina privilegier och att samborna på detta sätt försätts i samma situation.
Sammanfattningsvis vill jag konstatera om dessa parlamentets ändringsförslag, att jag på åtskilliga punkter är av samma åsikt.
Nu måste vi emellertid överväga, om vi skall föra denna lilla delreform till beslut, som ju redan tagit fyra år, eller skall vi öppna debatten och handläggningen på nytt.
Ett andra alternativ är, att denna lilla reform nu förs till beslut och att vi därefter skulle påbörja arbetet med en totalreform av personalförordningen, vilket ju i många avseenden är nödvändigt före utvidgningen.
Tyvärr är tidtabellen för behandlingen av dessa frågor osedvanligt lång.
Denna fråga har nu tagit fyra år, hur långt kommer det sedan att ta, när vi börjar överväga en totalreform.
Detta kanske det vore bra att diskutera med utskottet.
Redan inom huset är förhandlingarna och konsultationerna med personalorganisationerna omåttligt långa.
Procedurerna tar tid.
Om något skall göras, borde det göras så, att det också kunde bli färdigt under detta parlament och denna kommission.
Jag tackar utskottet för den uppmärksamhet, som ägnats frågan och jag är gärna beredd att fortsätta diskussionerna också senare i denna sak.
