# ID: svediakorp-gov474393
# author: Sierra González (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 601
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, av de ändringsförslag som antogs av kammaren i november 1993, samt förslag som är avsedda att ingå i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna, har kommissionen endast tagit till sig det som avser det uttryckliga förbudet mot all slags direkt eller indirekt könsdiskriminering.
Utan tvivel utgör det faktum att kommissionen antagit detta ändringsförslag ett steg framåt, vilket vi uppskattar.
Men det finns andra ändringsförslag, vilka kommissionen inte varit känslig inför.
Dessa avser åtgärder för praktisk tillämpning av förbudet mot direkt eller indirekt diskriminering, som skapandet av en kommitté med uppgift att främja och övervaka tillämpningen av jämställdhetsprincipen samt att föreslå därtill hörande positiva åtgärdsprogram, liksom förslaget om ett befordringssystem för tjänstemän grundat på en preferensklausul.
Denna brist på känslighet döljer ett grundläggande problem: institutionernas begränsade självständighet vid fördjupandet och spridningen av principen om lika behandling.
Detta beror på att vägen mellan en formell rättslig princip och praktisk handling är förenad med ett visst antal frågeställningar som påverkar olika grupper i samhället, frågor som sträcker sig från regeringsåtgärder gällande samhällstjänst och social trygghet till omstruktureringen av enskilda individers hem- och familjefunktioner.
Ingen av dessa frågeställningar kan innefattas i ett enda mål med tanke på att de överskrider de politiska och administrativa sfärerna och penetrerar det civila samhället med dess vanor och traditioner.
Men vad gäller rättigheter, särskilt enskildas rättigheter, har man avsett, och ibland lyckats, att göra en förebild av den europeiska lagstiftningen, inte bara rättsligt, utan även moraliskt.
Detta är ett bra tillfälle för lagstiftarna att åta sig det ansvaret.
Det är inte bara frågan om att utfärda en förordning för gemenskapens tjänstemän.
Det är fråga om att utforma en funktionell modell för ekonomiska och sociala rättigheter, för befordringssystem, som i sig själv ger uttryck för en lika behandling och utgör slutet på all slags rättslig könsdiskriminering.
Det är därför nödvändigt att anta ändringsförslagen, om man vill att Europeiska unionen ska bli en modell för främjandet av likabehandling.
Det finns säkert de som skulle hävda att ambitionerna med denna förordning varit mer begränsade, att dess syfte mer än nog skulle fyllas om man reglerade jämlikhetsprincipen i tjänstemännens föreskrifter i allmänhet utan att gå in på detaljer.
Men avskaffandet av könsdiskriminering kräver att man går in på detaljer.
I de lagar som tillförsäkrar alla likabehandling kan inte kvinnornas underrepresentation, avsaknaden av kvinnor i de högre leden inom vissa områden, deras koncentration inom samma led i vissa aktiviteter och dem som är europeiska tjänstemän inom vissa kategorier, lämnas utan hänseende.
Att inte ge sig i kast med dessa frågor, i motsats till avsikten med dessa ändringsförslag, och som jag på min grupps vägnar ger mitt stöd, skulle innebära att principen om lika behandling helt tömdes på innehåll.
Å andra sidan vore det på sin plats att påminna om att likabehandling som ett redskap att fördjupa demokratin måste, vad gäller arbetsrätt, civilrätt, avtalsrätt och handelsrätt, nå ut till alla gemenskapsmedborgarna oavsett kön och former för samlevnad.
Motsatsen skulle innebära att man bestraffade beteenden och begränsade individernas valfrihet.
Det är av denna anledning nödvändigt att erkänna samboende pars rätt att åtnjuta sociala förmåner, såväl för heterosexuella som för homosexuella.
Slutligen vill jag säga att dessa åtaganden innebär inte bara ett steg framåt mot ett mer demokratiskt samhälle utan också mot ett friare.
Jag tror det är kommissionens plikt att eftersträva detta ändamål.
