# ID: svediakorp-gov474388
# author: Lindholm (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 848
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kolleger!
Betänkandet som har en märklig och spännande förhistoria handlar om att ändra tjänsteföreskrifterna för anställda i fråga om lika behandling och icke-diskriminering.
I utskottet röstades betänkandet ned med minsta möjliga marginal.
Det blev jämnt: 8-8, trots att de flesta ändringsförslagen antogs.
Vi återkommer nu med ändringsförslagen i nästintill oförändrad form.
Bakom ändringsförslagen står fyra politiska grupper, bakom vissa fem.
Vi vet, hoppas och tror att det även i övriga politiska grupper finns ett stort stöd för att verka för jämställdhet mellan män och kvinnor och mot diskriminering.
Vad är det då för revolutionerande förslag, med moderna mått mätt, som vi har lagt fram?
Ja, inga alls egentligen.
Vi kräver till exempel att institutionerna främjar lika möjligheter för män och kvinnor.
Vi kräver att institutionerna eftersträvar en balanserad representation av män och kvinnor vid rekrytering, utbildning och befordran.
Vi vill ta bort den diskriminerande och antika åldersgränsen på 35 år.
Vi vill att officiellt registrerat partnerskap skall likställas med äktenskap vad gäller sociala trygghetsförmåner, och vi vill inrätta jämställdhetskommittéer.
Kära kolleger!
Om tre år skriver vi år 2000.
Vi träder in i ett nytt årtusende, en ny tid och kanske en ny värld.
De tjänsteföreskrifter vi nu vill ändra, modernisera och uppdatera är från 1950-talet.
Nog är det väl verkligen på tiden att våra, det vill säga EU: s anställdas villkor också anpassas till nutiden.
Vilka argument har motståndarna till betänkandet kommit med?
Vad är det för hållbara, fantastiska argument som gör att man tycker att det är okej att EU år 1997 skall fortsätta med en de facto diskriminerande personalpolitik, samtidigt som man i tid och otid ondgör sig över alla typer av diskriminering utanför unionen?
Här följer några exempel: Åldersgränsen på högst 35 år gagnar kvinnor och är positiv, sägs det.
Vi vet att det är tvärtom, vilket också mängder av kvinnoorganisationer inom unionen kan bekräfta.
Man talar alltså ibland mot bättre vetande.
Åldersgränsen är dessutom enligt lag förbjuden i två av medlemsstaterna: Irland och Finland.
Hur skall EU-institutionerna göra vid annonsering i dessa länder?
Skall man bryta mot nationell lagstiftning, eller skall man ha olika regler för olika medlemsländer?
Ett annat argument för att behålla åldersgränsen är att det skulle bli problem med unga chefer och äldre underlydande.
Kära kolleger!
Ta en titt på verkligheten utanför institutionerna.
Europa och världen är full av företag och organisationer, inte minst inom data- och IT-branschen, där detta förhållande är vanligt och inte skapar några problem.
Varför skulle det göra det i EU: s institutioner?
Ytterligare ett argument för att behålla åldersgränsen sägs vara budgetmässiga skäl.
Pensionskostnaderna skulle öka, sägs det.
Jag undervisar visserligen i matematik och trodde att jag kunde detta någorlunda.
I detta resonemang hänger jag emellertid inte med; det är för mig rent matematiskt obegripligt.
Men även om det skulle vara riktigt, är det för mig obegripligt att någon kan förorda fortsatt diskriminering av ekonomiska skäl.
Skulle EU godta det argumentet från något annat håll?
Det gjordes inte i fråga om apartheid i Sydafrika till exempel.
Kort sagt: För mig och för de flesta medborgare finns inget hållbart argument för att behålla denna diskriminering.
Argumenten för att inte ge registrerat partnerskap samma status som äktenskap har varit att EU måste värna familjen.
På vad sätt skulle ett erkännande av partnerskap undergräva familjens status?
Det inkräktar ju inte på något vis.
I sann kristen anda borde man se positivt på alla förslag som verkar för att alla människor skall ha lika värde, oavsett kön eller sexuell läggning.
Jag kommer osökt att tänka på historien i bibeln om arbetarna i vingården; vi skulle nog kunna lära oss en hel del av det.
Ett annat argument mot registrerat partnerskap har också varit ekonomin: det sägs bli för dyrt.
Än en gång används alltså pengar som ett argument för att bibehålla en de facto diskriminering inom EU: s institutioner.
Jag tycker att det är oacceptabelt och ovärdigt en institution som säger sig arbeta mot alla former av diskriminering.
EU har i ett stort antal betänkanden, till exempel av Vayssade och Roth, och i många resolutioner uttalat sig mot alla former av diskriminering.
Det har gällt medlemsländer, men framför allt länder utanför EU.
EU och Europaparlamentet har nu chansen att visa att man menar allvar och att allt inte bara är tomma ord.
Här och nu kan parlamentet omsätta alla vackra ord i konkret handling.
Utskottet klarade inte av det, utan röstade ned förslagen.
Vi ger nu parlamentet i sin helhet chansen att visa att EU som arbetsgivare är beredd att gå i spetsen mot diskriminering och för jämställdhet.
