# ID: svediakorp-gov474375
# author: Bonino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,507
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, parlamentsledamöter!
Detta är en dag av mycket intensiva debatt om förslag och initiativ inom området finansiella tjänster.
Jag vill gratulera parlamentet som när jag tillträdde för bara två år sedan trodde att finansiella tjänster och konsumentfrågor var ett ämne som var, jag vill inte säga tabu, men mycket känsligt, ett sådant som fick de inblandade parterna att bli särskilt nervösa.
Detta visar också att den väg vi har valt - vilken kan verka vara den längsta - att utarbeta en grönbok om finansiella tjänster, dvs. att utlysa en dialog med alla berörda parter och be om förslag, i slutändan kommer att visa sig vara den mest effektiva.
Jag tror att idag, när vi ser de reaktioner som har kommit på grönboken, så kan inte ens de som producerar finansiella tjänster längre hävda att problemen inte existerar, eftersom de har dokumenterats.
Men detta har ni förmodligen redan diskuterat med min kollega Monti under eftermiddagen i samband med Marinuccis betänkande.
För att vara mer exakt när det gäller de två förslag som ligger på bordet, dvs. det som rör det första betänkandet och era kommentarer till förslaget om en enda matematisk formel, skall jag inte påminna detta parlament om en gammal dossier som redan har behandlats och diskuterats vid ett flertal tillfällen.
Men det är viktigt att vi nu på något sätt har kommit fram till slutpunkten.
Och mot den bakgrunden vill jag klarlägga tre frågor.
Vad gäller logaritmen, så är kommissionen medveten om parlamentets position.
Jag vill endast säga att logaritmen föreslogs och stöddes just av några av medlemsstaterna: om man sedan byter uppfattning så måste kommissionen ta hänsyn till detta.
Vad gäller den tidsperiod som antagits som grund för kalkylen, dvs. om det rör sig om räkenskapsår eller kalenderår, så är detta uppenbart två olika tänkbara lösningar som båda har sina förtjänster.
Kommissionen hävdar att kalenderåret är exaktare jämfört med det konventionella året - som ni föreslår - vilket i sin tur kanske är enklare att förstå för konsumenten men mindre precist vid uträkningar.
Dessutom verkar den avrundning av resultaten som parlamentet föreslår kontraproduktivt eftersom det visserligen kan leda till en förenklad formel, men jag tycker att det är viktigt för konsumenten att få en så exakt uppfattning som möjligt om den effektiva årsräntan.
Slutligen: kommissionen har ofta framfört önskemål om en yttersta tidsfrist på ett år för behandling av direktiv och vi kan bara med glädje konstatera att i parlamentets ändringsförslag så anger man en ganska kort tidsfrist, även om den är en aning mer utsträckt än den som kommissionen föreslagit: vi går emellertid i samma riktning.
En sista kommentar när det gäller den positiva eller negativa lista över faktorer som uteslutas från eller tas med i kalkylen.
Som ni vet innehöll kommissionens första förslag idén om en positiv lista, som emellertid på sin tid tillbakavisades.
Idag står vi inför en negativ lista över faktorer som skall uteslutas från kalkylen.
Jag måste emellertid säga att av de undersökningar att döma som genomförts av kommissionen för att förbereda detta direktiv, så blir det ingen större skillnad vad gäller slutresultatet med den ena eller andra metoden: kommissionen har presenterat en negativ lista helt enkelt därför att den tidigare metoden inte godkändes.
Under alla omständigheter är kommissionen beredd att tillsammans med er studera metoderna att komma fram till en snabbare harmonisering och vi uppmanar även medlemsstaterna att presentera uppgifter som visar på förekomsten av dessa problem.
Jag vill informera parlamentet om att av det material som kommissionen har mottagit från den medlemsstat som skapade flest problem på den negativa listan, dvs Frankrike, så har vi faktiskt inte kunnat konstatera någon större anledning till oro.
Det verkar som om vi alla med tillfredsställelse borde hälsa det faktum att detta direktiv nu närmar sig sin fullbordan och att därmed antagandet av en enda matematisk modell för beräkning av den effektiva årsräntan, för konsumenten, även om det fortfarande finns vissa begränsningar, är ett stort framsteg i jämförelse med de tio år gamla reglerna.
Vad gäller betänkandet om konsumtionskrediter, så vill jag bara göra ett par påpekanden, eventuellt för att skingra vissa tvivel som kan ha uppstått.
Det är uppenbart att kommissionen delar parlamentets uppfattning enligt vilken under de senaste tio åren kreditmarknaden har expanderat mycket snabbt.
Jag vill bara påminna om att när det aktuella direktivet, nr 87 / 102, antogs så var avbetalningsköp fortfarande i allt väsentligt den enda transaktionstypen.
Idag har situationen emellertid starkt förändrats av kreditkort och andra former av avbetalning och den kommer att förändras ytterligare med introduktionen av den gemensamma valutan och euron.
Av alla dessa anledningar tänker kommissionen - jag vill minnas att kommissionsledamot Monti meddelade detta igår - även i ljuset av grönboken om finansiella tjänster, presentera ett direktiv om ändring av det gamla direktivet om konsumentkrediter, tillsammans med ett paket av initiativ - som kommer att åtföljas av ett lagförslag - rörande dem som förmedlar finansiella tjänster, inte bara försäkringsagenter, utan även låneförmedlare, just för att kunna lösa den serie av problem som ni här har strukit under.
Jag vill här lämna information om vissa inslag i detta nya ändrade direktiv: först av allt en höjning av det maximitak på 20 000 ecu som gäller för närvarande; en utvidgning av tillämpningen till att även omfatta andra lån än hypotekslån för att renovera fastigheter, vilket jag kommer att återkomma till, eftersom det verkar som om här föreligger missuppfattningar; utvidgning till att till exempel omfatta reklamerbjudanden med bedrägligt innehåll; förbud mot skuldväxlar och en hel rad andra inslag som ni redan har pekat på.
Med andra ord, ett direktiv som ändrats i grunden.
Jag tänker nu för att undvika missförstånd ta upp paragraf 4, där parlamentet tillbakavisar kommissionens förslag att utvidga direktivets tillämpning till att även omfatta lån för ombyggnad och restaurering som inte täcks av hypotek.
Ert tillbakavisande verkar vara grundat på en missuppfattning, eftersom en eventuell utvidgning av direktivets tillämpningsområde till att även omfatta lån utan hypotek för ombyggnads- och renoveringsändamål inte enligt kommissionens åsikt innebär en attack mot marknaden för hypotekslån, mot bakgrund av denna lånetyps speciella karaktär.
Det verkar med andra ord som om en viss klarhet på den här punkten skulle kunna hjälpa oss att bättre förstå varandras avsikter.
När det gäller paragraf 16, som innehåller ett förkastande av idén om gemenskapsnormer för att harmonisera hypotekslånemarknaden, så råder det även här en missuppfattning, eftersom kommissionen inte har för avsikt att harmonisera gällande nationella lagstiftning eller reglerna om medborgarrätt - det skulle i själva verket vara omöjligt - utan endast att inleda en diskussion om möjligheterna att utvidga reglerna om information, öppenhet och skydd som finns i det nuvarande direktivet, till att även omfatta denna typ av lån.
För det tredje: när det gäller paragraf 10, som begränsar rätten att i förtid återbetala lån till att bara gälla konsumtionslån, som kommissionen istället föreslår som en allmän princip som skall omfatta alla typer av krediter, så tycker jag att parlamentets linje är alltför restriktiv.
Enligt min uppfattning kan man tillåta sig en flexiblare hållning och inte låsa in sig i den situation som betänkandet anger.
Slutligen anser kommissionen att även paragraf 12 verkar onödigt restriktiv.
Vår hållning är att vi måste bestämma en period för diskussion som stämmer överens med en mer generell tillämpning än den som anges i betänkandet som, utan någon synbar anledning, vill begränsa denna möjlighet till att endast gälla konsumtionsvaror.
Enligt min åsikt är kommissionens uppfattning mer vidsynt och mer fördelaktig för konsumenterna, och detta är något som jag skulle vilja att parlamentet funderade på mot bakgrund av de preciseringar som jag har gjort.
Avslutningsvis måste jag erkänna att jag upplever en viss institutionell motsättning när det gäller jämförelsen i stort mellan konsumenterna och de små och medelstora företagen.
Jag delar naturligtvis uppfattningen ur politisk synpunkt, men jag har som sagt vissa institutionella betänkligheter inför den aktuella situationen vad gäller konsumentpolitiken, kompetensen och själva Maastrichtfördraget.
Eftersom jag under alla omständigheter anser att dialogen mellan olika institutioner är till just för att skapa institutioner som ger impulser till nya sätt att se, även ur kulturell synpunkt och nya former för idéutbyte, och även om jag idag befinner mig i en situation där jag inte kan acceptera dessa paragrafer, så anser jag ändå att de utgör viktiga öppningar i en debatt som i detta ögonblick är mer kulturell än institutionell och som rör vår hållning och vår övergripande filosofi när det gäller konsumenter och medborgare, naturligtvis även i egenskap av små och medelstora företagare.
