# ID: svediakorp-gov474210
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 624
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Rapporterna som kommissionen just har presenterat för oss visar att kostnaden för social trygghet i de europeiska länderna har ökat mycket snabbt den senaste perioden (från 24 % av BNP 1980 till mer än 30 % idag), och att denna tendens, här och där, till största delen beror på posten arbetslöshetsersättning.
Om vi vill rädda våra sociala trygghetssystem, måste vi alltså få arbetslösheten att minska och för att lyckas med det, först och främst förstå vad den beror på.
Nu är det så att kommissionens rapporter är långt ifrån att lyckas, eftersom de i problemet främst ser resultatet av en konjunkturnedgång.
Men tyvärr är detta inte fallet.
Den nuvarande nedgången befinner sig i förlängningen av en gradvis och fortsatt minskning av den europeiska tillväxten sedan 20 år tillbaka.
Det är ett resultat av samverkan mellan två olika, men intimt sammanflätade orsaker: att våra gränser har öppnats utan försiktighetsåtgärder samt den relativt höga nivån på våra löner och sociala kostnader.
I en öppen ekonomi är det så att kostnaderna som belastar sysselsättningen vidmakthåller arbetslösheten, vilken förvärrar kostnaderna för social trygghet, vilka i sin tur påverkar tillväxten lite mer så att den hålls tillbaka och arbetslösheten ytterligare förvärras.
Detta är den onda cirkel som vi är instängda i, och om vi inte reagerar leder den oss raka vägen mot en ökning av den obligatoriska beskattningen, eller rent av en explosion av de sociala trygghetssystemen och en frammarsch för ett samhälle där var och en rår sig själv, vilket medför extrem fattigdom för en del av befolkningen.
Det paradoxala med situationen är att alla moraliskt fördömer den här typen av samhälle, men att väldigt få vågar sig på att bekämpa orsakerna - i första hand byråkratiseringen av vissa sociala trygghetssystem, frånvaron av en gemenskapspreferens för sysselsättning, angreppet från ett världsomfattande ytligt frihandelssystem, som är en avart av verklig frihandel.
För att förbättra de nationella sociala trygghetssystemen måste man självklart omforma deras funktionsregler: att rikta stöden bättre, att överge passiva stödåtgärder till förmån för aktiva åtgärder som uppmuntrar de arbetslösa att återgå till arbete, såsom kommissionen föreslår.
Men man måste också gynna förvaltningsregler för sociala organisationer som är mindre kostsamma och mer konkurrenskraftiga, samtidigt som de skall vara kvar inom ramen för den offentliga ordningens solidariska regler.
Man måste slutligen slå fast problemet med en gemenskapsstrategi för sysselsättning, och det sammanhängande problemet med ett gränslöst upprätthållande av minimibidrag för långtidsarbetslösa från tredje land.
Men dessa reformer skulle inte räcka till för att minska arbetslösheten om de inte samtidigt attackerade det svåra problemet med rättvisa i internationella handelsrelationer i en global ekonomi.
Den avgörande frågan i det här avseendet är följande: hur kommer ett land, eller en grupp av länder, att i framtiden kunna tillämpa en mer omfattande socialpolitik än sina grannar, utan att öka sina kostnader och i och med det diskvalificera sig i konkurrensen?
Denna grundläggande fråga, som kommissionen klart identifierar när det handlar om relationerna mellan länderna i Europa, vilket jag betonade under debatten i förmiddags, förbigås underligt nog med tystnad så fort det handlar om relationer med resten av världen.
Likväl är problemet i detta andra fall oändligt mer allvarligt, och det är det som, genom försämringen av sysselsättningen, tynger våra sociala trygghetssystems framtid med en ännu större belåning.
Man förstår att varken kommissionen eller Europaparlamentet har lust att höra dessa sanningar efter att ha gett sitt stöd till Uruguay-rundans slutsatser.
Likväl måste man någon gång acceptera dem om man vill förbättra situationen.
