# ID: svediakorp-gov474198
# author: Killilea (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 512
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Parlamentets ansträngningar att ta reda på fakta i den händelsekedja som orsakade BSE-krisen borde ha resulterat i en värdefull lektion för den framtida administrationen av jordbruksoch livsmedelspolitiken.
Istället blir det arbete som utförts av undersökningskommittén underminerat av misstroendeförklaringen vilken, om den blir framgångsrik, kommer att resultera i sparkandet av alla de nuvarande komissionärerna trots det faktum att de flesta händelser som slutligen orsakade BSE-krisen skedde före denna kommissions tillträde.
Denna misstroendeförklaring är goda nyheter för den brittiska regeringen som envist har försökt att rikta den brittiska allmänhetens intresse bort från regeringens primära ansvarighet för krisen genom att försöka skylla Europeiska kommissionen för de misslyckanden som deras egna ansvariga ministrar och statliga tjänstemän gjort sig skyldiga till.
De som är ansvariga för denna misstroendeförklaring bör besinna sig och, enligt min mening, koncentrera sina ansträngningar på att arbeta tillsammans med kommissionen för att se till att den kunskap som utmynnar från undersökningskommitténs slutsatser speglas i den framtida jordbruks- och livsmedelsadministrationen både på europeisk och nationell nivå.
Kommitténs slutliga rapport är åtskilligt försvagad på grund av kommitténs misslyckande med att kalla in en rad nyckelvittnen.
Varför, till exempel, kallade inte kommittén kommissionens förre ordförande och välkände socialistpolitiker, Jacques Delors?
Jag menar att förre ordförande Delors, som hade det yttersta politiska ansvaret för Europeiska kommissionens förehavanden skulle ha bekräftat de omfattande motbevis som hans jordbrukskommissionärer lagt fram angående kommissionens handlande under Delors-eran.
Kritiken mot kommissionen under Delors-eran kastar ett dåligt skimmer över förre ordförande Delors och han bör ges möjlighet att bemöta denna kritik.
Lika förbryllande var misslyckandet med att kalla in ordförandena för den vetenskapliga veterinärkommittén under den relevanta perioden.
Kommittén skulle med all säkerhet ha blivit biträdd i dess undersökningar om de hade haft fördelen av bevis från de specialister som hade en central roll när detta problem utvecklade sig till den kris den till sist blev.
Ytterligare en förbryllande aspekt av kommitténs arbete var beslutet att offentliggöra dokument som innehöll allvarliga anklagelser innan individerna ifråga ens hade haft möjlighet att tala med kommittén.
Den förre kommissionären MacSharry blev offer för detta förfarande och kommittén borde i anständighetens namn be om ursäkt för att den riktat offentliga misstankar mot honom en månad före han ens hade tillfälle att lägga fram bevis för att bemöta anklagelserna.
Det är värt att notera att när den förre kommissionären väl kom till tals inför kommittén bemötte han dessa anklagelser på ett detaljerat, öppet, effektivt och heltäckande sätt.
Rapporten, slutligen, från undersökningskommittén blev fullständigt undermålig genom det faktum att den brittiske jordbruksministern inte lyckades närvara och ge bevis inför kommittén.
Något som man uppenbarligen lärt sig av denna historia är att undersökningskommittéer måste ha rättsliga maktbefogenheter att kalla in vittnen.
I annat fall kommer slutsatserna av dylika undersökningar att vara baserade på ofullständiga uppgifter och, som i detta fall, det utmärkta arbete som utförts av kollegor i dessa kommittéer kommer att diskvalificeras av faktorer som ligger utanför deras kontroll.
