# ID: svediakorp-gov473859
# author: Melkert (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 702
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, jag har med stort intresse lyssnat till debatten som i varje fall även visar att den bärande ytan för den fortsatta fördjupningen av diskussionen om social trygghet i våra medlemsstater och om samordning på Europaunionens nivå har blivit starkare.
Tillåt mig att göra några korta påpekanden till det som framförts av ledamöterna.
Det är påfallande att i denna diskussion om den bärande ytan för social trygghet suggereras ofta en motsättning, som egentligen inte skulle finnas där.
Det står fast - jag säger som herr Van Velzen - att alla är intressenter i social samordning och i att få tillstånd en högre nivå på social samordning, och att det i sig självt inte behöver stå i motsatts till att acceptera en bestående och även i framtiden bestående olikhet i system.
Det är inte olikheten i systemen, utan det gemensamma i målsättningen som under de kommande åren borde vara ledande i den politiska utformningen.
Inte heller den suggererade motsättningen mellan ekonomisk självständighet och understöd till familjer i deras specifika situation, behöver vara någon motsättning om ökningen av möjligheter till individuell valfrihet för män och kvinnor på arbetsmarknaden och för ansvaret för familjen står främst.
Att suggerera motsättningar på det temat leder snabbt till onödig polarisation.
För det tredje behöver inte heller de suggererade motsättningarna mellan individuella och solidariska system för social trygghet och pensiontrygghet vara någon motsättning.
Det är sant, det som herr Rocard helt riktigt för fram, att vid avsaknad av en av lagstiftaren pålagd acceptansskyldighet, kan introduktionen av enskilda försäkrade på marknaden för social trygghet och pensioner ge upphov till risker, risker som slutligen också kommer att underminera den bärande ytan för den sociala tryggheten.
Men man kan tänka sig kombinationer och i medlemsstaterna, även i mitt eget land, prövas kombinationer där det offentliga och det privata systemet arbetar sida vid sida.
Det är mödan värt att vidare utarbeta möjligheterna till detta under ett antal randvillkor som lagstiftaren skall ställa.
Jag skulle vilja varna för en motsättning mellan det som kallas för icke-typiska former av arbete och former av arbete som vi är vana vid, heltidsarbete som bas för att arbetsmarknaden fungerar.
Är det inte så att också terminologin " icke-typiska former av arbete " egentligen i ökande omfattning ligger på kollisionskurs med vad som i realiteten mer och mer accepteras av den vardagliga arbetsmarknaden och som måste accepteras för att just där också lägga en bas för en ärlig fördelning av arbete mellan män och kvinnor?
De icke-typiska formerna av arbete i dag är kanske de typiska formerna för arbete i morgon.
Det skulle vara bra om kommissionen i den fortsatta utvecklingen av denna diskussion också uppmärksammade detta.
Avslutningsvis skulle jag vilja fastställa att vi, där det nu talas om en europeisk social modell, ännu inte har möjlighet att ange de gemensamma ramarna för detta, men vi vet att vi måste arbeta mot det för att i morgon, om fem eller tio år, ange kärnan för ett system där balansen är central, balans mellan rättigheter och skyldigheter för arbetsgivare och arbetstagare, balans mellan flexibilitet och trygghet, institutionaliserat förtroende för ett europeiskt system mellan sociala partners.
Ett system som också skall vara ett system som alla medlemsstater skall basera sig på eftersom det ju annars kommer att ske en oundviklig konvergensprocess av sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik.
I det hänseendet har betänkandet från fru Weiler givit ett mycket viktigt bidrag till diskussionen och det skulle också vara av allra största vikt - om jag får tillåta mig den friheten - att betänkandet skulle kunna räkna med bifall från ert parlament som helhet, eftersom det är av största vikt att överbrygga de diskuterade suggererade motsättningarna och att också ge den politiska signalen som skulle vara av största vikt för såväl rådet som kommissionen.
Därigenom skulle man kunna göra rättvisa åt det förutseende arbetet av Jacques Delors i vitboken för några år sedan, som i allra högsta grad visade vägen mot mer sammanhållning, mer förtroende för partnerskap som bas för morgondagens Europa.
