# ID: svediakorp-gov473856
# author: Ghilardotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 547
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Kommissionens två meddelanden och Weilers betänkande ger mig anledning att ta upp två frågor som jag tror är av grundläggande betydelse för vår diskussion: den första rör den demografiska utvecklingen, som till en del beror på en framgångsrik samhällsutveckling; den andra rör förändringarna på arbetsmarknaden, bland annat på grund av den tekniska revolution som datoriseringen har inneburit för tillverkningsprocesser och globalisering.
Det är dessa två element som, enligt min mening, har lett till välfärdsstatens kris och behovet av att vi ingriper i utvecklingen.
Välfärdsstatens kris är inte bara en kris för de offentliga finanserna, utan jag tror snarare att den beror på välfärdsstatens baksida, den höga andelen arbetslösa: arbetslösheten är med andra ord den viktigaste orsaken till krisen.
Utveckling är naturligtvis en del av lösningen men det är inte den enda lösningen: utveckling är nödvändigt men det räcker inte, just därför att under nuvarande förhållanden kommer den inte att ensam kunna garantera att sysselsättningsgraden ökar.
Därför måste staten ingripa, på såväl nationell som europeisk nivå.
Vår främsta uppgift, enligt min åsikt, är att på ett realistisk sätt möta de nya problemen och inte vara rädda för våra egna idéer: jag syftar på den räddhågsenhet som jag upplever i denna kammare, som jag anar i Europeiska unionen, också när det gäller en minskning av arbetstiderna och arbetstidens förläggning, faktorer som i stället kunde vara till hjälp när det gäller att förvandla hinder och stelhet till större frihet och större möjligheter till personliga val.
Vi måste med andra ord försöka få in nya ord i vår ordlista och tillämpa dem på ett sådant sätt att de kan hjälpa oss att utarbeta en plan för positiva samhällsförändringar: som jag redan sagt, arbetstidsförkortning, arbetstidens förläggning, flexibilitet.
Man måste veta att flexibiliteten inte är utan problem och kostnader och att offentliga ekonomiska insatser, noggrant och korrekt kontrollerade, som siktar till en produktiv omskolning av de mänskliga resurserna, även i fortsättningen kommer att vara av vital betydelse.
Om våra utgångspunkter även i fortsättningen skall vara social rättvisa, jämlikhet, demokrati, så måste vi omdefiniera begreppet välfärd för att underlätta för kvinnor och män att gå från en verksamhet till en annan, från ett arbete till ett annat, från en plats till en annan, från en åldersgrupp till en annan.
Och här kommer Europas funktion in i bilden, en funktion som inte strider mot medlemsstaternas intressen, men som är av avgörande betydelse.
Uppfattningen att det skulle räcka med budgetåtstramning och monetär stabilitet för att försvara en plats i världsekonomin anser jag vara ogrundad.
Den gemensamma valutan och stabilitetspakten, utan en motsvarande utvecklingspakt, är tvångströjor som inte kan inspirera Europa: utan en utvecklingspakt och utan ett socialt kontrakt kan inte Europa hålla sig på fötter.
Bland de saker som förtjänar en större uppmärksamhet finns just en omvärdering av Europatanken för att förstärka - och framför alt förnya - Europas sociala dimension, dess sociala sammanhållning till skydd för individer och mänskliga resurser, vilket skulle kunna leda till en ny, positiv europeisk identitet.
