# ID: svediakorp-gov473854
# author: Andersson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 545
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag vill börja med att tacka Weiler för ett utmärkt betänkande.
Den stora utmaningen är att kunna kombinera tillväxt och sysselsättning, och samtidigt bibehålla och helst utveckla de sociala system som finns.
Frågan ställs ju ibland: Finns det egentligen en europeisk social modell?
Vi har ju tre, fyra stycken olika sociala modeller i Europa.
Det är sant att det finns olikheter som bygger på historisk tradition, men det finns också likheter, betydande likheter.
Framför allt bygger alla de sociala systemen på solidaritet, solidaritet med dem som är sjuka, dem som drabbas av arbetslöshet eller arbetsskada samt även solidaritet med äldre och barnfamiljer.
Dessutom finns det - och det är det som gör denna diskussion intressant - ett antal problemområden eller utmaningar inför framtiden.
Den största utmaningen är naturligtvis arbetslösheten som påverkar systemens kostnader och intäkter.
Jag tycker att man skall skapa ett socialt system som motverkar social dumpning, och som i så stor utsträckning som möjligt underlättar för rörligheten.
Jag delar inte den uppfattning som några har framfört här i debatten att man skall undvika miniminormer.
Jag tycker att strategin med miniminormer och en möjlighet att ha en bättre social standard är en alldeles utmärkt strategi på det sociala området.
Jag tycker dessutom att det är viktigt att beslut tas med kvalificerad majoritet om stora delar av detta område.
Det ser vi inte minst med tanke på den historiska utvecklingen; vi har ett land som på det sociala området ständigt bromsar och förhindrar den sociala utvecklingen också i de andra länderna.
Den andra utmaningen är den demografiska utvecklingen.
Den kan ses som ett problem, men också som en möjlighet.
Vi får fler äldre i Europa, men det innebär också en möjlighet att skapa arbetstillfällen.
Detta hör också samman med den tredje utmaningen, dvs. kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, möjligheterna för kvinnor och män att kunna kombinera förvärvsliv med föräldraskap, vilket också medför att vi måste bygga ut äldreomsorgen och barnomsorgen.
En tidigare talare sade att man i Weilers betänkande talar för en harmonisering av finansieringen.
Det stämmer inte.
Däremot pekar Weiler på en del olika finansieringsmöjligheter.
Den viktigaste har jag redan nämnt, nämligen att vi måste få ned arbetslösheten för att minska kostnader samt öka sysselsättningen för att få in större intäkter för att kunna finansiera systemen.
Men det rör också arbetstidsförkortning och skatteväxling, som jag ivrigt stöder.
En del säger att EMU är ett hinder i detta arbete.
Det tycker inte jag.
Naturligtvis ställer jag inte upp på den ekonomiska politiken fullt ut.
Jag tycker att den har innehållit för mycket av besparingar och för litet av tillväxtbefrämjande åtgärder.
Men långsiktigt sett är naturligtvis det bra också för de sociala systemen om det är balans i budgeten.
Herr ordförande!
Denna debatt är viktig.
Jag vill inte ha ett socialt system som innehåller antingen grundskydd eller standardtrygghet, utan ett system som innehåller både grundskydd och standardtrygghet, och ett system som till allra största delen är solidariskt finansierat, för att minimera behovet av privata lösningar.
