# ID: svediakorp-gov473837
# author: Schörling (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 497
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Med kommissionens dokument, som ligger till grund för Weilers betänkande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor om den sociala trygghetens framtid, säger man sig ha velat skapa en ram för debatten och ta upp utgångspunkter för diskussionen och gemensamma överläggningar.
Jag vill gratulera Weiler för att hon, enligt min åsikt, är väldigt tydlig i sitt budskap inför denna diskussion.
Min tolkning är att om man i ett samhälle inte lyckas fördela resurser så att man får en social trygghet och social solidaritet, utan man i stället får ökade klyftor och social utslagning, då har man i det samhället misslyckats.
Den samhälleliga solidariteten utgör faktiskt en grundförutsättning för moderna och demokratiskt utformade samhällen.
Det är viktigt att vi kommer ihåg det i diskussionen.
Jag instämmer också helt i ekonomiska utskottets yttrande och resonemanget däri om att det finns anledning att vara djupt oroad över framtiden för den sociala tryggheten i Europa.
I dag koncentreras nämligen alltför stor del av unionens åtgärder på att främja marknadskrafter och konkurrens.
Kraftiga nedskärningar i offentliga utgifter, konvergenskriterier för EMU, stabilitetspakten och den höga arbetslösheten skapar social oro och social utslagning.
Det är en farlig situation om den ekonomiska tillväxten och konkurrensen till varje pris måste öka, men på bekostnad av de sociala trygghetssystemen.
Därför anser jag att vårt ändringsförslag nr 9 är särskilt viktigt, där vi påpekar att de inskränkningar som görs i arbetslöshets- och socialförmåner syftar till att sänka lönenivån.
Dessa får absolut inte hamna under den nuvarande nivån för existensminimum.
Detsamma gäller för förmånerna från socialförsäkringssystemen.
Jag menar vidare att en social trygghet i första hand skall omfattas av kollektiva socialförsäkringar, dvs. av ett skydd som tillhandahålls av staten och ett system som grundar sig på kollektiva avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare.
De sociala trygghetssystemen inom EU ser ju väldigt olika ut till struktur och nivå.
Jag anser därför att en harmonisering inte är möjlig och inte heller önskvärd.
Det finns en formulering om harmonisering i betänkandet som enligt Weiler är ett översättningsfel.
Men när man tittar närmare på punkt 19, kan jag faktiskt inte stödja denna punkt, eftersom man där menar att förklaring 23 skall tas med i fördraget, och den hänvisar till artikel 117, vilken just vill främja harmonisering av de sociala systemen.
Däremot tycker jag att det krävs en samordning och en del miniminivåer för det sociala skyddet samt överenskommelser mellan medlemsländerna om detta, för att vi skall undvika social dumpning och för att tillgodose arbetstagarnas rättigheter samt för att främja den fria rörlighet för personer.
Viktigt i betänkandet är också kravet på reglering för atypiska arbeten samt vårt ändringsförslag om finansiering av de sociala systemen.
Man måste faktiskt på allvar se över detta med skatteväxling, dvs. flytta skattebördan från arbete till miljörelaterad skatt, t.ex. koldioxidskatt.
