# ID: svediakorp-gov473802
# author: Novo Belenguer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 463
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, fru kommissionsledamot, jag vill först och främst gratulera Hatzidakis för att han i sitt betänkande har klargjort att en av de första målsättningarna i sammanhållningspolitiken är att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling som inte skadar miljön.
För att uppnå detta bör sammanhållningspolitikens olika program och åtgärder ledas i riktning inte bara mot den regionala utvecklingen utan mot ett förstärkande av miljöhänsynen.
Kommissionen bör alltså själv på ett effektivt sätt ta hänsyn till finansieringen av de 50 % av sammanhållningsfondens åtgärder för infrastruktur inom transport och miljö.
Man måste gratulera till den allt större sensibiliteten, på såväl gemenskapens som den regionala och statliga nivån, för att styra mot en hållbar utveckling som inte betraktar den ekonomiska utvecklingen och miljöhänsynen som väsentligen motsägelsefulla principer utan förenliga och till och med komplementära.
Det räcker med att nämna den genomgående behandling som miljön får i strukturfondernas årsrapport för 1995 och vars studie jag förbereder åt utskottet för regionalpolitik.
Det är nödvändigt att förstärka de olika instrument som Europeiska unionen förfogar över, såsom att ge miljökonsekvensstudien en tvingande karaktär.
Vi bör förse övervakningskommittéerna med större maktbefogenheter och öka samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna och NGO.
De olika gemenskapsinitiativen och åtgärderna inom ramen för artikel 10 i ERUF bör på ett djupare sätt beröra skyddet och främjandet av miljön och utforma system för att stödja de berörda små och medelstora företagen och sektorer som grön och lantlig turism och själva jordbruket.
En större och kontinuerlig dialog med de regionala och lokala myndigheterna är av största vikt då de senare är de direkta mottagarna och medansvariga för sammanhållningspolitikens utförande.
Beklagligt nog har Europeiska kommissionens politik vid några tillfällen inte tagit hänsyn till den anda i vilken struktur- och sammanhållningsfonderna skapades och genomför en politik som står i strid med sammanhållningen eftersom kommissionen själv då den inger de olika miljöförslagen inte tar med i beräkningarna varken de olika skillnaderna som finns mellan unionens olika medlemsländer eller de därpå följande finansiella förpliktelserna för bevarandet av sina naturresurser.
Miljöproblemen i norra och södra Europas länder är olika och kommer logiskt nog att vara olika, därav de ekonomiska och finansiella lösningarna.
Förändringen av Europeiska kommissionens politik brådskar således för att de olika förslagen skall inges, som studerar och accepterar medlemsstaternas egna karakteristik, med sina egna miljöproblem och sina egna finansiella förpliktelser.
Genom allt detta, och jag avslutar här, fru ordförande, bör Europeiska unionen sätta till alla nödvändiga resurser för att finansiera en ny politik som härrör ur enhetsakten, så som miljöpolitiken, med målsättningen att lösa de enorma ansträngningar som Medelhavsländer som Spanien måste genomföra för att tillämpa vissa gemenskapsbestämmelser därför att de besitter större naturresurser.
