# ID: svediakorp-gov473760
# author: Podestà (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-02-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 676
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Den ekonomiska och sociala sammanhållningen samt samarbetet och solidariteten mellan olika regioner är ett av den Europeiska unionens viktigaste politiska mål.
I detta sammanhang utgör strukturfonderna ett särskilt viktigt instrument i strävan att minska de allvarliga skillnader som finns mellan de olika regionerna i Europa.
Nåväl, fallet Italien är ett av de intressantaste eftersom Italien - strukturfondernas tredje mottagarland i storleksordning, efter Spanien och Tyskland - har problem med att utnyttja dessa resurser.
I arbetet med att slutföra detta betänkande, där våra kollegers helhjärtade stöd har spelat en viktig roll - och som vi tackar er för - har vi försökt finna de viktigaste orsakerna till dessa svårigheter och att även försöka hitta vägar för att ta igen den tid som gått förlorad under alla dessa år.
Det finns flera olika faktorer, men jag vill bara peka på de viktigaste: framför allt, naturligtvis den politiska instabiliteten i landet under alla dessa år: det räcker med att tänka på att vi faktiskt har haft över femtio regeringar under de femtio åren efter andra världskriget; bräckligheten hos de administrativa strukturerna, såväl de centrala som, framför allt, de regionala, och en viss oförmåga när det gäller att ta fram program och sedan verkställa dessa program; en mångfald av beslutande organ, även med tanke på det faktum att införandet av regioner i Italien inte har inneburit en uppdelning av kompetensen, utan en överlagring av beslutande instanser; en mycket omfattande och i vissa fall motstridig lagstiftning, med långdragna och mycket komplicerade byråkratiska processer; en frånvaro av samverkan mellan gemenskapens strukturer och de italienska, centrala och regionala, vilket har medfört betydande förseningar när det gäller utbytet av information och även, det måste sägas, när det gäller tolkningen av själva informationen; och till sist förseningen när det gäller utnyttjandet av resurser för perioden 1989-93: i det sammanhanget kan det vara lämpligt att påminna om den möjlighet som erbjuds i avtalet som kommissionsledamot Wulf-Mathies slöt med den dåvarande ministern Masera om att till och med 1997 års utgång utnyttja de medel som borde ha utnyttjats före slutet av år 1996.
Allt detta har emellertid lett till förseningar när det gäller att börja utnyttja resurserna för nästföljande period, dvs fram till utgången av 1999.
Nåväl, varför fortsätter då denna situation att vara så svår att hantera för Italien?
Regionerna i södra Italien - samtliga ingående i Mål 1, utom Abruzzerna som just nu går ur Mål 1 eftersom situationen i den regionen har betydligt förbättrats, och här vill jag gärna stryka under en ändring som kommer upp till omröstning i morgon om nödvändigheten av att, även i framtiden, tillämpa flexibla övergångsperioder - utvecklas i en takt som är betydligt mycket långsammare än utvecklingstakten i Italiens centrala och norra delar och de har dessutom en betydligt högre arbetslöshet.
Vi kommer i morgon att lägga fram ett ändringsförslag som visar att arbetslöshetssiffrorna i vårt land tyvärr har blivit ännu dystrare.
Å andra sidan finns det siffror - som tyvärr ännu inte är officiella, varför vi inte kan låta dem ingå i betänkandet - som i viss mån ger oss anledning att hysa viss optimism vad gäller sysselsättningen under de senaste månaderna, som, tack vare ansträngningarna från den nationella och regionala ledningen, börjar förbättra en situation som trots allt fortfarande, det måste sägas, är otillfredsställande.
Nåväl, situationen i Italien är inte unik i den europeiska verkligheten, men den visar med all önskvärd tydlighet på nödvändigheten av att vi anstränger oss - och detta är avsikten med betänkandet - att förkorta myndigheternas behandlingstider och förbättra koordinationen mellan Europeiska gemenskapen och de nationella och regionala myndigheterna för att undvika att man förslösar resurser som, framför allt när vi skall förverkliga Maastricht, kanske är de enda resurser som står oss till buds.
