# ID: svediakorp-gov473665
# author: Lindeperg (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, jag vill allra först säga att jag helt och hållet stöder ordalydelsen i betänkandet av Lambraki.
Dess pragmatiska och förnuftiga ståndpunkt rättfärdigar sig fullständigt, eftersom kommissionens meddelande präglas av sunt förnuft.
Nu skall vi inte sätta igång ett otympligt förfarande, som är osäkert och för att vara helt ärlig, praktiskt taget dömt att misslyckas, då man i regeringskonferensens förhandlingar reflekterar över möjligheterna att förbättra funktionen hos unionens politikområden gällande rättsliga och inrikes frågor.
Vad mera är, tillämpningen av artikel K 9 skulle ha varit långt ifrån att lösa alla problem som man stöter på inom det här området, särskilt vad gäller frågan om Europaparlamentets befogenheter.
Däremot bör vi vara vaksamma när det gäller framstegen för regeringskonferensens arbeten.
Det irländska ordförandeskapet har försökt göra en positiv insats genom att få medlemsstaterna att arbeta på ett konkret förslag som försöker ge svar på all den kritik som dittills hade formulerats om funktionen av den tredje pelaren.
Vare sig det handlar om att tillämpa K 9, att inlemma den tredje pelaren i den gemensamma strukturen eller att anta lämpliga bestämmelser i ytterligare en första pelare - vad är det som står på spel?
Det irländska ordförandeskapet pekar på det.
Det gäller om att garantera inrättandet av ett effektivt beslutsförfarande, som åtminstone på sikt grundas på en kvalificerad majoritet och på garantin om en demokratisk och rättslig kontroll.
Denna förklaring ansluter sig till de åsikter som många gånger har uttryckts i vår kammare, men tyvärr stöter detta mål på hårt motstånd från vissa medlemsstater eller nationella parlament, och jag tänker särskilt på det franska parlamentet.
Och likväl, med den inre marknadens framsteg så erkänner var och en vad gäller fri rörlighet för personer, och även om den bara är partiell och står utanför gemenskapens förfaranden, att en harmonisering av vissa lagar eller sedvanor är nödvändig och för övrigt, att den är i gång.
Jag tänker t.ex. på asyl- och invandringsfrågor.
Denna faktiska Europaanpassning för visserligen med sig nackdelen att de nationella parlamenten berövas en del av sina prerogativ.
Det kan man beklaga, man kan försöka åtgärda det, men det är ett faktum.
Det finns alltså ett demokratiskt underskott på det nationella planet som bör kompenseras av en utökning av den demokratiska kontrollen på europeisk nivå.
Och detta bör vara Europaparlamentets roll.
För närvarande vet vi emellertid hur det står till med den.
Artikel K 6 är en illusion eftersom den är ett instrument i händerna på ordförandeskapet som använder den efter sitt höga nöje.
För övrigt är domstolen uttryckligen utesluten från samarbetet inom den tredje pelaren, det skapar ett rättsligt tomrum, vilket är minst sagt paradoxalt inom ett så känsligt område där rättigheter och friheter för de personer som lever på unionens territorium står på spel.
När man har konstaterat detta, kan man då, vilket ett betänkande som nyligen framlades till omröstning i det franska parlamentet gjorde, vägra all makt åt Europaparlamentet och EG-domstolen och nöja sig med att kräva mer makt åt de nationella parlamenten.
Visst skall denna sista fråga studeras och jag vill påtala att de flesta resolutioner från vår kammare om den tredje pelaren, uttalar sig för en förstärkt roll för de nationella parlamenten.
Men detta kan inte vara tillräckligt.
Hur kan man erkänna nödvändigheten av en europeisk harmonisering och samtidigt förespråka en åternationalisering av demokratisk och rättslig kontroll.
Dessa skillnader i inställning mellan de aktörer som skall uttala sig om regeringskonferensen är inte uppmuntrande.
Det är därför Lambraki har skäl att begära en utvärdering av kommissionen om regeringskonferensens erfarenheter för att planlägga ett eventuellt initiativ på grundval av artikel K 9, i fall dessa resultat skulle vara alltför nedslående.
