# ID: svediakorp-gov473579
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 322
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, det betänkande vi idag granskar om Europeiska unionens framsteg under 1995 analyserar den europeiska politiken utifrån en förvrängd läsart som man upptäcker redan i första övervägandet.
Här sägs att unionen är byggd på en grund av demokratisk legitimitet för vilken Europaparlamentet är det högsta uttrycket, och en grund av legitimitet på statlig nivå, för vilken Europeiska rådet är det högsta uttrycket.
Denna framställning må vara klassisk, men döljer icke desto mindre det väsentliga.
Det finns en överordnad legitimitet som har företräde framför de båda övriga, men som inte tillräckligt poängteras, nämligen de nationella parlamenten.
Idag och för överskådlig framtid - i själva verket så länge det inte existerar ett europeiskt folk - är de nationella parlamentens legitimitet den högsta legitimiteten, precis som domen i den tyska författningsdomstolen i oktober 1993 om Maastrichtfördraget så riktigt slog fast.
Denna högsta legitimitet inverkar inte bara indirekt på unionen genom de nationella regeringarna, utan även direkt, eftersom det är de nationella parlamenten och ofta folken själva som ratificerar avtalet som reglerar Europaparlamentet, liksom unionens övriga institutioner.
Det är nödvändigt att påminna om denna underordnade roll för att förklara varför det, tvärtemot vad som påstås i betänkandet, är helt logiskt att Europaparlamentet hålls borta från regeringskonferensens förhandlingsbord.
Det är även nödvändigt att än en gång ifrågasätta betänkandets uttryckliga önskan om att utvidga Europaparlamentets medbeslutandeförfarande till att gälla alla rättsakter.
Vår kammare är förvisso tillsatt genom allmänna val, men företräder ändock hela folk och inte de enskilda medborgarna sedda såsom jämlika individer.
Dessutom förfogar parlamentet bara över en legitimitet i andra hand, jämfört med de nationella parlamentens legitimitet, och skulle på inga villkor kunna ersätta denna.
Man kan fråga sig om denna glömda grundläggande sanning och glömda grundläggande legitimitet inte är några av huvudorsakerna till bristen på demokrati i unionen.
