# ID: svediakorp-gov473553
# author: Andrews (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 564
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Gratulationer till ert omval, det är trevligt att åter se er i ordförandestolen.
Jag vill gratulera föredraganden till hennes djupgående betänkande om bekämpning av terrorism i Europeiska unionen.
Frågan togs upp vid toppmötet i Dublin nyligen, där Europeiska rådet utan reservationer fördömde alla terroristattacker och redovisade sin avsikt att ägna mer uppmärksamhet åt det hot terrorismen utgör, såväl internt som externt; ett tydligt uttalande som jag ställer mig bakom till fullo och välkomnar.
Som föredraganden säger så kränker terrorhandlingar många av individens grundläggande rättigheter, i synnerhet rätten till liv, rätten till fysisk integritet och rätten till personlig frihet.
Terrorhandlingar har på ett tragiskt sätt inneburit slutet på livet för oskyldiga människor - män, kvinnor och barn.
De som skadats av att ha befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt har bestående men, och har sett de onda följderna av dem som söker uppnå sina syften med terroristiska medel snarare än med demokratiska medel.
Ingen kan ställa sig över den demokratiska processen.
Demokratin och lagen om de grundläggande friheterna i vårt samhälle måste vidmakthållas på varje nivå, och detta innefattar statens medel för lag och ordning.
I detta avseende söker jag här ert stöd för vårt ändringsförslag nummer 7, som manar regeringarna och dem som har att svara för lag och ordning att visa en gemensam förståelse och respekt för mänskliga rättigheter, och att hålla sig inom rättssäkerhetens gränser i den gemensamma kampen mot terrorismen.
Det lär inte komma som någon överraskning för ledamöterna att jag tar detta tillfälle, som dagens debatt ger, att ta upp frågan om situationen för en del irländska fångar i två brittiska fängelser.
Förra måndagen besökte jag och mina kollegor Gallagher och Crowley Róisín McAliskey, som sitter i rannsakningshäkte i Holloways kvinnofängelse i London, till följd av anklagelser inte i Storbritannien utan i Tyskland.
Hon har begärts utlämnad i anslutning till en terroristincident, och har inte dömts för någonting.
Enligt min uppfattning bör Róisín inte bli föremål för behandling av detta slag.
Hon har inte dömts för någonting och icke desto mindre har hon placerats i ett fängelse med den allra högsta säkerheten.
Hon är sex månader in i en graviditet.
Hennes hälsa är ytterst klen och hon har inte alltid tillgång till medicinsk tillsyn och behandling.
Hon är föremål för kroppsvisitering två gånger om dagen och ibland, under vissa omständigheter, så mycket som sex gånger om dagen.
Hon sitter inlåst i en cell, där hon står under konstant övervakning av en TV-kamera och särskilda vakter.
Hon har ingen kontakt med fängelsets övriga intagna.
I rättvisans namn måste jag säga att fängelsechefen vid Holloway lyssnade noga till vad vi hade att anföra och sa att han skulle försöka förbättra hennes situation i fängelsesystemet, vad på honom ankom.
Det enda vi begär är värdighet i det sätt hon behandlas på, och en förflyttning tillbaka till Nordirland, medan hon väntar på utlämningsförfarandet.
Det tycks mig som om det sätt man behandlar henne på inte skiljer sig från det sätt man behandlar fångar på vid Whitemoor, där vad jag förstår ett omfattande försök att mörklägga och ett bedrägligt samförstånd mellan domarkåren och politikerna förevarit.
