# ID: svediakorp-gov473550
# author: Reding (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 854
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, låt mig få ge luft åt vår besvikelse.
Vi har fått nog, för varje gång ett terrordåd inträffar håller våra regeringar ihop, gör kraftfulla uttalanden och utlovar såväl omfattande åtgärder på europeisk nivå som effektiva inrikespolitiska åtgärder.
Vad återstår när några veckor gått?
Ingenting alls.
De vackra fraserna har fallit i glömska och de politiska åtgärderna slumrar i sina byrålådor.
Parlamentet har fått nog av tomma ord.
Det skulle till sist vilja se konkreta resultat av alla dessa åtgärder som är nödvändiga om vi effektivt och över nationsgränserna skall kunna bekämpa den internationella kriminalitetens och terrorismens farsot.
För att lyckas är det nödvändigt att delar av det nationella självbestämmandet förvaltas gemensamt.
Att på detta sätt dela på självbestämmandet kommer inte att vara till men för de nationella intressena, utom tvärtom skydda dessa.
Låt oss inte göra oss några illusioner, den stora gemensamma kriminella marknaden är redan ett faktum, medan de som skall bekämpa brottslingarna och skydda medborgarna hindras i sin gärning av konstlade hinder vid nationsgränserna.
Detta är ineffektivt och löjligt.
Det är hög tid att våra regeringar inser att om de inte snarast upprättar ett verkligt europeiskt samarbete på det rättsliga området, om de inte ger sin ordningsmakt mandat att aktivt och effektivt samarbeta över nationsgränserna, så riskerar de till syvende och sist att förlora detta självbestämmande som de håller så kärt, för då är det inte politikerna som kommer att styra, utan allsköns kriminella.
Vad som gäller för kriminaliteten i stort gäller i än högre grad den särskilda och extrema form av kriminalitet som terrorismen utgör.
Först och främst, hur lyder vår definition på terrorism?
Med terrorhandling förstås varje handling som begås av individer eller grupper som tar till våld eller hotar att använda våld mot ett land, dess institutioner eller befolkning och som av separatistiska, extremistiskt ideologiska, religiöst fanatiska eller subjektivt, irrationella motiv syftar till att skapa ett terrorklimat för statsmakten, individer eller grupper.
Så långt vad beträffar definitionen.
Och nu till vår tolkning.
Med tanke på att Europa består av rättsstater som ger varje medborgare eller medborgargrupp rätt att utnyttja de demokratiska strukturerna för att göra sig hörda och pröva sina idéer, kan ingen ideologi eller annat motiv på minsta sätt rättfärdiga terrorhandlingar.
Det är därigenom helt klart att vi anser terrorism vara en kriminell handling som bör behandlas därefter.
Vi skall alltså inte införa lagar eller bestämmelser av undantagskaraktär för att bekämpa terrorismen och därigenom ge den ett överdrivet värde, som ofrivilligt skulle gynna den.
Hur skall vi konkret bekämpa terrorismen på hemmaplan?
Först och främst har vi det förebyggande arbetet.
I första hand politiska, förebyggande åtgärder.
Att främja en demokratisk dialog för att bidra till att finna politiska lösningar på politiska, etniska, nationella, sociala, ekologiska konflikter och förhindra att dessa konflikter får tjäna som skenbart berättigande för terrorhandlingar och vinna ett visst bifall från delar av befolkningen.
Sedan har vi tekniska, förebyggande åtgärder: kontroll av flygplatser, förbättrade system för att spåra upp sprängämnen, upprättande av effektiva och samordnade datasystem, hindrande av missbruk av datanäten, kontroll av tillverkning, lagring, handel, transport, import och export av explosiva vapen och sprängämnen.
När det gäller polisiärt och judiciellt samarbete skulle vi vilja att Europol äntligen fick klartecken, för även här får vi efter vare rådsmöte höra tjusiga uttalanden om att Europol behövs.
Men i praktiken har konventionen inte ens ratificerats.
När kommer den att ratificeras?
Det egentliga arbetet kan börja först när vi har en konvention.
Vi skulle också vilja att medlemsstaterna i sina respektive strafflagar klassade terrorhandlingar som allvarliga brott för vilka utlämning kan ske, att de åtalar alla som deltagit i organisation, förberedelse och genomförande av terrorhandlingar samt att de i sin nationella lagstiftning betraktar försvar av terrorism som ett brott.
Vi skulle också vilja att det polisiära samarbetet i kampen mot terrorism intensifierades, att utbyte av information tilläts, även om direkt konkret hänvisning till en kriminalprocess saknas, att direkt utbyte av åsikter och erfarenheter främjades mellan tjänstemän som ansvarar för bekämpning av terrorism i de enskilda medlemsstaterna, att utlämningskonventionen som undertecknades den 27 september 1996 ratificeras samt att man begär att nödvändiga beslut fattas och åtgärder vidtas för att den medborgare i en medlemsstat som anklagas för terrorism eller samarbete med en beväpnad grupp inte skall ges politisk asyl eller flyktingstatus i en annan medlemsstat.
Vi vill naturligtvis harmonisera lagstiftningen på området, men så länge som det inte är gjort ber vi medlemsstaterna att fatta konkreta beslut och tillämpa dessa genom konventioner.
Och vi skulle vidare vilja att man inte endast tänker på offren för terrorismen just när terrorhandlingen inträffat, utan att man materiellt och psykologiskt svarar för dem och deras familjer under de år som den skada som åsamkats dem varar.
