# ID: svediakorp-gov473475
# author: Oreja Aguirre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,554
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter, temat om flexibiliteten som vi i reflektionsgruppen redan har diskuterat i flera månader har tagits upp på regeringskonferensens föredragningslista under det irländska ordförandeskapet, det har varit uppe på föredragningslistan på det inofficiella mötet i Amsterdam 13 januari, då under det nederländska ordförandeskapet, och även på regeringskonferensens senaste möte på ministernivå, som hölls den 20 januari.
Frågan om flexibilitet kommer under lång tid, som ni vet, att befinna sig i centrum av regeringskonferensens debatter.
Å ena sidan på grund av de effekter som den ena eller andra lösningen kan få på unionens institutionella struktur och dess funktion och, å andra sidan, för att definitionen av detta begrepp förekommer, som ledamöterna mycket väl känner till, i en uppsjö olika varianter och reflekterar i konsekvens härmed mycket olika uppfattningar.
Jag anser emellertid, åtminstone beträffande den första pelaren, att de olika förslagen som har ingivits på regeringskonferensen tolkar flexibiliteten som ett förfaringssätt för att komma förbi hindren för en väl fungerande union och utvecklingen av integrationen.
Hinder som i de flesta fall kommer från regeln om enhälligt beslutsfattande.
Det handlar således om att möjliggöra ett tätare samarbete för att snabbare nå fördragets målsättningar.
I den meningen tycker jag att det är viktigt att betona att parlamentet vid många tillfällen har åberopat begreppet om " olika integrationstakt ".
Det är denna idé som föregår utvidgningsdebatten, som orienterar sig mer mot effektiva övergångsperioder som gör anslutning av kandidatländerna möjlig än mot själva tanken om flexibilitet.
Debatten som pågår under regeringskonferensen är full av frågetecken.
Är det nödvändigt att föra in en klausul om flexibilitet i fördraget?
Och i så fall, på vilket sätt?
Bör den begränsas till den andra och tredje pelaren?
Eller är den möjlig även i första pelaren?
Kommissionen har reflekterat speciellt över första pelaren, vilken är den som vållar störst problem, åtminstone ur juridisk synvinkel.
Utan tvivel är flexibiliteten lättare att nå i den andra och tredje pelaren på grund av deras mellanstatliga karaktär.
Kommissionen håller fast vid sin ståndpunkt i yttrandet av den 28 februari 1996.
Det handlar, som ni vet, om en relativt restriktiv hållning.
Flexibiliteten bör vara möjlig om den är förenlig med genomförandet av fördragets målsättningar, om den respekterar de gemensamma institutionella ramarna, om den inte ifrågasätter gemenskapens grundvalar och konkret de fyra friheterna, den inre marknaden, den gemensamma politiken och de åtföljande politikområdena, och om den är öppen för varje medlemsstat, så att de i varje ögonblick, kan ansluta sig till det förstärkta samarbetet.
Kommissionen är inte anhängare av att utarbeta listor över ämnen, positiva eller negativa, som kan vara mål för ett förstärkt samarbete.
En positiv lista över ämnen skulle, i någon form, kunna gynna skillnaderna och skada ansträngningarna för att hitta gemensamma lösningar.
En negativ lista skulle kunna orsaka en uteslutningseffekt som skulle kunna vara oberättigad.
Tillåt mig att stanna upp ett ögonblick vid denna fråga i den form kommissionen har föreslagit för att utveckla ett förstärkt samarbete.
Schemat skulle se ut på följande sätt: initiativ från kommissionen, en förhandsbegäran från medlemsstaterna, Europaparlamentets deltagande, beslut, i princip med kvalificerad majoritet.
Kommissionen insisterar på det nödvändiga i att bibehålla, till och med i antagandena om förstärkt samarbete, institutionernas enhetlighet, det vill säga, kommission, parlament och domstol, i den mening att de inte representerar staterna utan att de är, så att säga, överstatliga instanser.
Enligt min åsikt bör det förstärkta samarbetet i den första pelaren endast övervägas som en sista utväg.
En sista tillgänglig utväg när gemensamma åtgärder har förkastats, speciellt vid oenighet.
Det bör också vara, med parlamentets ordförandes ord, " ett undantag från regeln ", det vill säga, det medel som gör det möjligt för unionen att göra framsteg i vissa fall och under strikta villkor, till och med om vissa stater inte kan integreras eller ansluta sig genast till de gemensamma åtgärderna.
Vi bör emellertid inte låta oss luras.
Flexibiliteten är inte ett alternativ till kvalificerad majoritet.
Det förstärkta samarbetet, om det vore regel, skulle kunna leda till att systemet på något sätt sprängs i bitar.
Vi får inte glömma att de gemensamma besluten, antagna med kvalificerad majoritet, på något sätt möjliggör all nödvändig flexibilitet för att ta medlemsstaternas olika situationer i beaktande.
Å andra sidan är det otvivelaktigt så att bibehållandet av enhälligheten inom bestämda områden kan leda till att man väljer det förstärkta samarbetet alltför ofta och därav kommer behovet av att etablera strikta regler för igångsättandet.
Annars löper vi risken att regeringskonferensen följer den bekvämaste vägen, vilken skulle vara att bibehålla enhälligheten, och därmed starkt begränsa ökningen av majoritetsomröstningar.
Ärade ledamöter, Ekonomiska och monetära unionen kanske förtjänar ett särskilt kapitel.
I antagandet att den monetära unionen inledningsvis inte skulle omfatta alla medlemsstater är frågan vi kan ställa oss: skulle nödvändigheten till förstärkt samarbete existera mellan de stater som är med?
Ni vet att åsikterna går isär i detta ämne.
Som ni vet pågår det i verkligheten en livlig debatt i frågan.
Vissa anser att de befintliga bestämmelserna är tillräckliga eftersom de skulle leda till en anpassning av de enskilda medlemsstaternas politik, ständigt inom respekten för gemenskapens grundvalar.
Andra anser att vissa delar av politiken såsom socialpolitiken eller skattepolitiken skulle kräva mer avancerade gemensamma bestämmelser för de stater som är med.
Utan att fördjupa sig i denna diskussion anser kommissionen att i detta antagande borde åtminstone de grundläggande principerna som föreslås för det förstärkta samarbetet respekteras.
Slutligen skulle jag vilja insistera på det faktum att en allmän flexibilitet inte i något fall kan vara ett universalmedel mot alla svårigheter i unionen.
Europeiska rådet i Dublin har slagit fast att besluten, eller till och med frånvaron av beslut, på detta område, skulle få en viktig betydelse för unionens framtid.
Jag skulle därför vilja vara mycket tydlig: flexibiliteten får inte bli den enda nyckeln till vår framtid.
Det grundläggande är att det finns en samstämmighet bland medlemsstaterna om unionens mål.
Om flexibiliteten inte begränsas till en exakt form i förhållande till de konkreta besluten utan att den utsträcker sig till själva målen för unionen, skulle detta förr eller senare leda till en spricka i unionen.
Och denna risk skulle få ännu större betydelse om taktiken i protokollet om socialpolitik skulle appliceras på andra områden, så att en eller flera medlemsstater skulle utestängas från de gemenskapsåtgärderna i viktiga frågor för den europeiska integrationen.
Jag skall nu gå vidare och kort ta upp flexibiliteten i de två andra pelarna och i synnerhet vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Tekniskt sett verkar flexibiliteten enklare på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens områden, och mycket riktigt kräver inte GUSP juridiska normer, vilket skulle kunna skapa bestående skillnader, utan huvudsakligen konkreta beslut och åtgärder.
Dessutom finns det en del skillnader i de nya medlemsstaternas militära situation i försvarsfrågorna.
Det är därför svårt att tänka sig unionens utrikespolitik utan en viss grad av flexibilitet.
Men den avgörande frågan vi måste ställa oss är följande: hur långt kan skillnaderna tillåtas gå i de åtgärder som fastställer en utrikespolitik där ett antal stater inte deltar, utan att framkalla en betydande kris i unionen?
Enligt min åsikt är det nödvändigt att det finns en hög grad av samstämmighet i de gemensamma målen med utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vad beträffar tredje pelaren, är som ni vet, kommissionen anhängare av ett omfattande fördjupande av gemenskapen.
Just i går, på mötet med medlemsstaternas regeringsrepresentanter, granskade vi specifikt frågan om tredje pelaren och vi fortsätter med det 10 och 11 februari.
Vad beträffar återstående ämnen som finns kvar i tredje pelaren, tror vi att detta är områden där flexibilitet kan förekomma.
För att avsluta, herr ordförande och ärade ledamöter, tillåt mig att säga två ord.
Enligt vår bedömning är inte flexibiliteten regeringskonferensens viktigaste problem.
De lösningar som olika medlemsstater hittills har funderat ut och föreslagit, har i viss mån samma inriktning.
Kommissionen skall ta fullkomlig hänsyn till gemenskapens system, grundvalar och bestämmelserna i fördraget, i enlighet med fördragets fastställda ansvarsområden.
Emellertid är det underliggande politiska problem som vi i dag har att konfrontera följande: är vi européer beredda att tillsammans fullfölja integrationsprocessen och respektera skillnaderna mellan de olika staterna?
Om inte, skulle vi då inte i ett utvidgat Europa riskera att vissa stater väljer att gå fram tillsammans, utanför det gemensamma systemet?
Det är vad som oroar mig mest.
Jag tror att framgången för vår integrationsprocess baseras på principen om frihet och öppenhet mot alla som vill vara en del av unionen och vi både bör och kan vara i stånd att avancera tillsammans för att uppnå de gemensamma målen.
(Applåder)
