# ID: svediakorp-gov473441
# author: Santini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 488
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Detta förslag till förordning börjar alltmer likna en gottgörelse, en något senkommen lösning på ett problem som är av den yttersta vikt för det förtroendefulla förhållandet mellan producent och konsument.
Det man kan önska sig i det här läget, efter all den tid som gått förlorad, är att byråkratin skyndar på stegen och gör det möjligt att avsluta proceduren på något kortare tid än den som har åtgått för att komma fram till denna inledande behandling.
Artikel 13 anger en övergångsperiod på fem år från och med förordningens publicering för att göra det möjligt för medlemsstaterna att bibehålla de nationella åtgärder som godkänns i paragraf 1 b), men bara under vissa förhållanden: framför allt att produkterna har saluförts på lagligt vis med samma ursprungsbeteckningar minst fem år innan förordningen publicerades; för det andra att det av etiketten klart framgår vad som är produktens verkliga ursprung.
Jag delar föredragandens åsikt att vi bör ha en övergångsperiod på sju år, med rätten att tillgripa en ytterligare förlängning vid påvisbara svårigheter.
Men sju år gör att vi hamnar, om man räknar rätt, från 1992, dvs det datum när förordningen föddes, i 1999 och inte som kommissionen föreslår.
Fem år, men från vilket datum?
Från det datum när förordningen publicerades, dvs från i år - hoppas vi - och detta skulle göra att vi kommer fram till år 2002 med nuvarande problem intakta.
Det skulle medföra att danskarna kan fortsätta att producera sin berömda grekiska fetaost - och lura konsumenten - och att herrar tyskar skulle kunna fortsätta att tillverka typisk italiensk parmesanost under tyskt namn.
Detta, herr ordförande, är inte detsamma som frihet: det är vulgära kommersiella plagiat.
Detta är inte Europa!
Och jag läste igår en intervju med en sociolog som sade: jag tillbakavisar bestämt idén om en europeisk integration som baseras på en förflackning av identiteten, jag vägrar acceptera att man skall ha samma öl från Hamburg till Palermo, kan inte tänka mig ett vin med samma organolektiska egenskaper från Grekland till Bretagne.
Nåväl, jag tror knappast att detta är ett problem som har med den europeiska enigheten att göra, det är bara ett tillstånd av förvirring vad gäller produktionen.
De skyddade geografiska ursprungsbeteckningarna kan komma att vara det äkthetsintyg som krävs för att bevara den enskilda produktens identitet, utan att sätta den fria rörligheten på spel på en marknad som bör bevara - det är sant - sin europeiska profil.
Även vad gäller jordbruks- och industriprodukter är med andra ord benämningarna enbart politiska, på samma sätt som för medborgarna som föds som tyskar, portugiser, italienare, men som lever som europeiska medborgare.
Dithän måste vi komma även vad gäller de produkter som jorden ger.
