# ID: svediakorp-gov473424
# author: Fabre-Aubrespy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 415
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, Carrère d ´ Encausses betänkande är ett mycket innehållsrikt och spännande, för att inte säga lysande arbete!
Det stöder sig på en detaljerad historisk analys som jag i stora drag instämmer i.
Det är riktigt att Transkaukasien är ett strategiskt område med nära och historiska band till Europa, något som exempelvis märks genom att det i vissa europeiska länder, framför allt i Frankrike, finns stora armeniska grupper.
De transkaukasiska länderna har ett rikt historiskt och kulturellt arv och en djupt rotad nationalkänsla.
Europa bör etablera en aktiv närvaro i området.
För att vår insats skall bli framgångsrik krävs dock att tre villkor uppfylls.
Det första är att respektera de länder vi vänder oss till.
Skall Europa tjäna som förebild för länderna i Transkaukasien gäller detta förvisso nationernas Europa och inte federationens Europa.
Vi måste ju respektera de grundläggande val dessa länder gör, exempelvis respektera att Armenien väljer kärnkraft, så snart säkerheten i Mezzamor-anläggningen kan garanteras.
Detta kunde säkert medlemmarna i den transkaukasiska delegationen konstatera vid sitt besök.
Det andra villkoret är att Europa måste ta sitt ansvar gentemot dessa länder.
Vi måste erkänna det armeniska folkmordet, ett erkännande som kan ge landets folk möjlighet att återerövra sin historia.
Vi måste mycket kraftfullt betona behovet av en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach; det är något de berörda länderna förväntar sig.
Med tanke på under vilka omständigheter Stalin på sin tid drog upp ländernas gränser måste principen om gränsernas okränkbarhet utan tvekan här underordnas folkens självbestämmanderätt.
Det gäller att garantera säkerheten för den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach och få ett slut på Turkiets och Azerbajdzjans blockad mot Armenien.
Som tidigare betonats måste vi bevaka de framsteg som har gjorts på området mänskliga rättigheter, framför allt i Azerbajdzjan.
Det tredje villkoret, herr ordförande, är att undvika felsteg och fadäser.
Man kan inte tala om gemenskapsambassader.
Delegationer finns, vars roll är klart definierad.
Dessa kan inte ersättas av medlemsstaternas ambassader.
I Tbilisi utger sig gemenskapens " ambassadör " för att vara en sådan.
Han drar löje över sig själv när han kör omkring i skottsäker bil med livvakt och kräver att gå före medlemsstaternas representanter i det diplomatiska ceremonielet.
Detta agerande är inget som gynnar de goda förbindelserna mellan Europa och Transkaukasien.
Låt oss inte uppmuntra avarter av detta slag.
