# ID: svediakorp-gov473421
# author: Schroedter (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 764
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, till att börja med vill jag fastslå att den föredragande lagt ned mycket arbete på att samla ihop de åsikter som råder inom Europeiska unionen vad gäller en samarbetsstrategi för nämnda region.
Därför avviker hennes betänkande inte heller väsentligt från kommissionens underlag.
Som vi alla vet är Transkaukasien viktig av flera orsaker.
Den är en geopolitisk kärnpunkt, men även dess olika folkslag och växelrika historia och den tradition som präglats så starkt av alla konflikter, utmärker än idag detta Kaukasus, och det är något som egentligen borde kunna övervinnas i vår moderna tid.
Å andra sidan har den ovärderliga råvaror som till exempel oljeförekomsterna i Kaspiska havet.
Det gäller att inte betrakta Ryssland som en konkurrent, utan att inom ramen för OSSE gemensamt finna en strategi som hjälper oss att nå fram till en lösning som leder till fred i denna region.
Men inför Europeiska unionens egna intressen kommer dess ansvar för denna region överhuvudtaget inte fram.
Så är Europas intresse i första hand inriktad på den ekonomiska sidan och problemen om en varaktig fred och en demokratisk utveckling där de mänskliga rättigheterna tillvaratas, lämnas utan beaktande.
Såväl i Armenien som i Azerbajdzjan har demokratin ännu inte hunnit rota sig.
De båda staterna betonar visserligen att de önskar en snabb anslutning till Europa, och i formellt hänseende händer det en del, men diskrepansen mellan anspråk och realitet är stor.
Inget av de båda länderna har pressfrihet och den politiska oppositionen befinner sig någonstans mellan förmynderi och förbud.
Dessutom har det politiska livet i Azerbajdzjan fortfarande klankaraktär.
Det bästa exemplet på det är att nyckelpositionerna inom stat och näringsliv innehas av president Alijevs förtrogna.
Både i Armenien och Azerbajdzjan hör blodshämnd till dagordningen.
Nationalistiska tendenser står att finna i alla befolkningsskikt och det finns inga som helst åtgärder att bryta ned den traditionella fiendebilden.
I Georgien försöker man bygga upp en demokratisk struktur med hjälp av den nya författningen, men bristerna är uppenbara, den ställning som de båda konfliktregionerna Sydossetien och Abchasien intar, nämns inte.
Inbördeskrigets följder har inte på långt när övervunnits.
Av denna anledning bör ratificeringen av partnerskaps- och samarbetsavtal (PCA) knytas till en rad krav som beaktandet av de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, och särskilt viljan till att närma sig Europarådets konvention.
Till disposition står i PCA även kapitel 71 om illegal invandring.
Jag tror att detta innebär en felbedömning av den verkliga situationen i dessa länder.
I de här länderna, som på grund av denna automatiska underskrift förklarats till säkra tredje stater, har vi liksom tidigare krigsliknande förhållanden.
Mellan Armenien och Azerbajdzjan råder ännu krig.
Det vi har är inte mer än ett vapenstillestånd.
Det råder väl inga som helst tvivel om att det i en tid, då tortyr hör till dagordningen, naturligtvis kommer att finnas flyktingar och att därför tredjelandklausulen är en katastrof.
Även de miljontals flyktingarnas medborgarrätt är ännu helt oklar, och man kan absolut inte påstå att den standard som krävs i förordningen för tredje länder, kan uppfyllas som det avses i avtalet.
Fredsförhandlingarna visar inga framsteg, det såg vi på OSSE: s senaste toppmöte.
Framgången med OSSE: s långtidsmission beror på det stöd den får av den internationella världen.
Förmedlarnas anseende på plats är visserligen högt, men det beror å sin sida också på detta stöd.
Något stöd från Europeiska unionens sida på plats är inte skönjbar.
Det som saknas är en koherent strategi utgående från en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Vi bör därför knyta ratificeringen av partnerskaps- och samarbetsavtalet till en fredslösning.
Problemet med blockaden skulle då lösa sig av sig självt, för blockaden hänger omedelbart ihop med krigstillståndet och skulle kunna hävas genom en fredsuppgörelse.
Konfliktparternas försök att upprätthålla ett status quo betyder däremot att miljontals flyktingar i åratal tvingas leva i läger.
Hela generationer växer upp i läger.
Jag tror att en förbättring, en gyllene bro mellan ECHO och ett Tacis-program borde vara möjlig redan i avtalets nuvarande läge.
På grund av tekniska problem är första delen av vårt ändringsförslag en smula förbryllande.
Vi har skickat runt en redaktionell ändring och ber om en omröstning angående denna redaktionella ändring.
Formuleringen är främst baserad på det uttalande som gjordes av chairman in office på OSSE-mötet i Lissabon.
