# ID: svediakorp-gov473415
# author: Carrère d'Encausse (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 964
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kollegor, Transkaukasien, som sträcker sig från Svarta havet till Kaspiska havet och omfattar de tre staterna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan, är ett av de mest komplexa och tragiska områdena i världen.
Europeiska unionen kan inte förhålla sig likgiltig till dess framtid.
Hur skulle vi för det första kunna glömma att alla de stora erövringstågen drog fram genom Transkaukasien?
På senare tid och fram till våra dagar har tre stormakter som också varit tre stora imperier gränsande till Transkaukasien - Ryssland, Iran och Turkiet - drabbat samman i regionen, och gör så fortfarande.
Deras strävanden utgör ett permanent inslag i regionens historia.
Allt i detta område kännetecknas av mångfald.
En mångfald av etniska grupper - närmare ett hundratal.
En mångfald av språk, minst lika omfattande till antalet.
En mångfald av religioner, eftersom det vid sidan av de tre stora monoteistiska religionerna - kristendom, islam och judendom - förekommer ett stort antal varianter som brutit sig ur dessa religioner och som ytterligare komplicerar människornas relationer till varandra, till statsmakten och till grannländerna.
Följaktligen är flertalet invånare i Azerbajdzjan shiiter, något som närmar dem till Iran, medan deras språk härstammar från turkiskan, vilket närmar dem till Ankara, alltmedan en stark känsla av solidaritet förenar dem med deras fränder i den iranska delen av Azerbajdzjan.
Man skulle lika gärna kunna ta upp banden mellan kristna osseter i Georgien och muslimska osseter i Ryssland, mellan kurderna i Azerbajdzjan och Armenien och kurderna i Turkiet och Irak, osv.
I detta avseende saknar gränserna all betydelse, och likväl ligger det nationella oberoendet till grund för de tre staternas identitet, som de oförsonligt slår vakt om.
I dessa länder har sammanstötningarna lett till upprepade tragedier.
I Georgien är det åter fred efter ett treårigt inbördeskrig, men Abchasien vägrar fortfarande att låta sig styras från Tbilisi.
I Azerbajdzjan infördes vapenvila 1994, vilket dock inte kan dölja problemens omfattning.
Nagorno-Karabach, som befolkas av armenier, drömmer om en framtid som oberoende stat och ockuperar under tiden med sina soldater en stor del av Azerbajdzjans territorium, som de har lagt under sig.
Över en miljon azerbajdzjanska flyktingar, mer än 400 000 armeniska flyktingar och tusentals döda - detta är priset för konflikten mellan Azerbajdzjan och de armenier som lever på landets område.
Till detta kommer motsättningen mellan Armenien, som ställer sig bakom sina fränder i Karabach, och Azerbajdzjan.
Blockaden mot Armenien, så mycket mer katastrofal som landet saknar kustförbindelse, är en konsekvens härav.
Dessa konflikter är inte sällan följden av den framväxande sovjetstatens politik, som 1922 lade hinder i vägen för upprättandet av en transkaukasisk federation som var tänkt att motverka den bolsjevikiska dominansen över de nya oberoende staterna i området.
Sovjetmakten dolde konflikterna, men Sovjetunionens sammanbrott blottade dem på nytt och lämnade fritt spelrum åt de blodiga konfrontationer som nu pågått i fem år.
Vad vi här i själva verket ser är två grundläggande internationella rättsprinciper som hädanefter ställs mot varandra: självbestämmanderätt för folken, dvs. för armenierna i Karabach, och abchasierna och osseterna i Georgien, kontra rätten till gränsernas okränkbarhet i Georgien och Azerbajdzjan.
Hur skall man i ett område där bilden är så komplex och där röran av folkgrupper som samsas på en begränsad yta är så total kunna avgöra vilken av dessa principer som bör gälla?
Det är visserligen enkelt att säga att flyktingarna måste återvända hem.
Det är enkelt att säga att de ockuperade territorierna måste återlämnas till Azerbajdzjan.
Det är enkelt att säga att blockaden som förlamar Armenien måste hävas.
Detta innebär emellertid inte att motsättningen mellan minoriteternas rättigheter och staternas rätt att värna sin integritet på ett enkelt sätt kan lösas.
Det är här Europeiska unionen kan spela en avgörande roll, eftersom Transkaukasien ligger i gränslandet till Europa och utgör en förenande länk mellan Europa, Iran och Turkiet och i nästa steg Mellanöstern, och eftersom de rika underjordiska oljefyndigheterna i Azerbajdzjan och bortom Kazakhstan är just vad Europa behöver.
Europa har starka intressen att bevaka i området.
Svarta havet, som de tre transkaukasiska staterna ensamma vill kontrollera, förbinder regionen med Europa och ger en tydlig fingervisning om intressekonflikten.
Europeiska unionen har fattat beslut om inblandning i Transkaukasien.
Unionen kan bidra till att återupprätta fred och stärka de demokratiska krafterna, men detta kan endast ske om den oerhört komplexa situation som råder i området beaktas, och tillåts utgöra kärnan i unionens strategi.
Unionen bör härvidlag vända sig till varje land för sig och hjälpa det att stärka sitt hotade oberoende, som är en naturlig förutsättning för en demokratisk utveckling.
Samtidigt bör unionen bidra till att utveckla en gemensam regional struktur, som omfattar hela Transkaukasien.
Det är inom den gemensamma strukturen, för vilken unionen kan stå som förebild, som folkens separatistiska tendenser och de blodiga etniska sammandrabbningarna steg för steg kommer att upphöra.
Det är framväxandet av denna känsla av att tillhöra en regional gemenskap som kommer att skydda de transkaukasiska staterna mot grannländernas närmanden.
Det är också denna struktur som bäst kommer att främja den ekonomiska utvecklingen för alla folk i området och tillåta att demokratin får fäste.
Europeiska unionens roll är uppenbar.
Ansvaret är oerhört.
Det är unionens uppgift att hjälpa dessa folk och urgamla civilisationer, som missgynnats av en tragisk historia och ett utsatt geografiskt läge, att återfinna sin rättmätiga plats - bland de demokratiska och utvecklade länderna.
