# ID: svediakorp-gov473360
# author: Antony (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 542
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, ärade kollegor, jag skulle först vilja lyckönska föredraganden till det arbete han lagt ned och även be honom förlåta mig när jag säger att vissa delar av hans betänkande förefaller en smula oklara.
Kanske har det varit en del problem med översättningen.
Kanske är jag inte heller lika hemmastadd med sociala begrepp som han.
Likafullt tror jag, om jag får uttrycka mig i språkvetenskapliga termer, att vissa ord som används har ett betydelseomfång lika stort som deras betydelseinnehåll är oklart.
Bortsett från den anmärkningen vore det lämpligt att klart definiera vad den föredragande avser med termen " arbetstagarinflytande ".
Jag misstänker att uttrycket inte står för samma sak i Frankrike och Tyskland.
Låt oss så ta upp en central fråga.
Föredraganden tillskriver fackföreningarna en framträdande roll i företagslivet.
Som ni vet är fackföreningshistorien till stora delar historien om kampen mellan två inriktningar som influerats av två olika doktriner.
Å ena sidan doktrinen om en enad facklig organisation, en doktrin som har dominerat i alla socialistiska system - kommunistiska, lika väl som fascistiska och nazistiska - och å andra sidan doktrinen om facklig pluralism, som låter löntagarna bilda de fackföreningar de vill och ansluta sig till den organisation de önskar.
I mitt land, Frankrike, gör systemets inbyggda dubbelmoral allt för att upprätthålla illusionen om facklig pluralism medan det i praktiken bara skyddar de etablerade organisationernas intressen och privilegier, som dessa försvarar med näbbar och klor.
Situationen påminner lite om den i Europaparlamentet, som ju i realiteten har ett enpartisystem, fast med dubbla etiketter och två inbördes motstridiga ekonomiska doktriner som endast marginellt skiljer sig åt.
I Frankrike förbjuder följaktligen en lag om " facklig representativitet " löntagarna att fritt kandidera i första omgången av arbetslivets val av personalrepresentanter och val till företagsnämnder, och bara om ingen anmält sig i första omgången kan löntagarna rösta eller kandidera för en valfri, icke erkänd organisation.
Lägg märke till att den patriotiska inställningen under ockupationsåren i mitt land fortfarande finns med bland kriterierna på representativitet.
Det är svårt att förstå hur organisationer vars grundare fortfarande inte gått i pension skulle kunna uppfylla detta kriterium.
Och då nämner jag inte ens att de kommunistiska ledare som med järnhand styrde det franska frackförbundet CGT, med stöd av de nionde och trettonde direktiven av de 21 som ställdes som villkor från Moskva, stödde Hitlers pakt med Stalin och till och med som förrädaren Thorez deserterade från den franska armén för att slippa drabba samman med den tyska armén.
Men i det krig utan ära, skrupler eller trohet som idag i mitt land förs mot den nationella rörelsen och de patriotiska krafter som slåss för oberoende, självständighet och fosterlandets fri- och rättigheter, vill man förbjuda de nya fackliga organisationer som väljs av de arbetstagare som förlorat förtroendet för den gamla fackliga oligarkin och dess kommunistmarionetter, som saknar förmågan att formulera mål i fråga om sysselsättning, i första hand för de inhemska, säkerhet, men också lönesjälvstyre och upprättande av moderna och anpassade sociala trygghetssystem som administreras och kontrolleras mer effektivt.
