# ID: svediakorp-gov473322
# author: Weber (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 574
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Helsingforsresolutionerna ger oss en utmärkt definition av vad uthållighet innebär när det gäller skogsbruk.
Definitionen beaktar inte bara den kvantitativa uthålligheten utan också skogsbrukets ekologiska varaktighet.
Normal praxis hos skogsbrukarna fram till Helsingfors var att bara följa regeln att man inte fick avverka mer timmer än vad som återväxte.
De mer ekologiskt inriktade personerna bland oss skogsbrukare förespråkade vid den tiden att man inte bara borde beakta timmerflödet, utan i samma mån också skogarnas skyddsfunktion liksom även produktionen av andra värden än timmer från skogarna.
Ministerkonferensen i Helsingfors, som genomfördes för ungefär tre och ett halvt år sedan, beaktade våra krav.
Jag är därför verkligen glad över att resolutionsförslaget, som vi i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har utarbetat, särskilt nämner Europeiska unionens åtaganden i Helsingfors liksom också våra åtaganden i Riodeklarationen.
Resolutionsförslaget utgör naturligtvis en kompromiss.
Jag kan försäkra er att mycket arbete lagts ner bakom scenen på att få fram denna kompromiss.
Låt mig nu berätta vad jag inte gillar i kompromissen.
Om man å ena sidan hävdar att skogsvård skall respektera skogarnas flerfunktionsnatur, så är det meningslöst att å den andra - vi hänvisar till Rio- och Helsingforsdeklarationerna - hävda att det kommersiella utnyttjandet av skogarna skall utgöra en prioritering i EU-strategin.
Positivt ur ekologisk synvinkel är det faktum att vi framhäver skogens skyddsfunktion; att vi vill skydda och förbättra våra skogars biologiska och ekologiska värden, särskilt inom hotade områden såsom bergsregioner; att vi begär att koldioxidupptagningen skall tas i beaktande, i synnerhet genom uppmuntran av tillverkning av varaktiga skogsprodukter.
Några undrar varför vi inte föreslår införandet av en gemensam skogspolitik, motsvarande den gemensamma jordbrukspolitiken, utan bara en strategi.
Jag förstår fullt väl de skandinaviska länderna och Österrike, som inte vill att samma fiasko, som vi upplevde med den gemensamma jordbrukspolitiken innan de gick med i gemenskapen, skall upprepas på skogsbruksområdet.
Trots det så anser jag personligen att det är vettigt att införa ett system med prisinterventioner för begagnat papper för att främja återvinning av papper.
Träfiberprodukter utgör en mycket värdefull naturresurs och spelar en roll i koldioxidcykeln.
Ju oftare de återvinns desto bättre fyller de sin funktion för koldioxidcykeln.
Låt mig nu övergå till certifiering.
Konsumenterna har rätt att veta varifrån produkterna - vare sig det rör sig om fönsterramar eller om pappersprodukter - kommer ifrån.
Ursprunget måste redovisas öppet.
Konsumenterna har rätt att veta om träprodukter kommer från skogar som sköts i enlighet med principen om ekologisk uthållighet, eller från en destruktiv verksamhet.
Jag rekommenderar en inriktning på certifieringssystem liknande det som tillämpas av skogsförvaltningsområdet, men jag vill också varna för system som det som föreslås av den kanadensiska standardiseringsorganisationen.
Detta system garanterar sannerligen inte insyn i ursprunget, utan tjänar bara intressena hos en industri som inte vill förändras.
Ett allvarligt certifieringssystem skulle inte bara kunna vara till nytta för vården av våra skogar, utan också för de skogsägare som sköter sina skogar på ett klokt sätt.
Vad mitt land, Luxemburg, beträffar, där en stor del av vårt territorium täcks av skogsekosystem som sköts på ett sätt som ligger nära naturen, skulle ett certifieringssystem sannerligen vara till stor fördel för våra möjligheter att sälja våra träprodukter på marknaden.
