# ID: svediakorp-gov473291
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 358
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


- Herr ordförande, det sägs att toppmötet i Dublin har inneburit en avgörande seger, nämligen ett avtal om huvuddragen i den stabilitetspakt som är tänkt att binda deltagarländerna till den gemensamma valutan.
Men vid närmare påseende förefaller denna stora seger mycket motsägelsefull.
Låt oss titta på Europeiska rådets slutkommuniké.
Rådet börjar med att uttrycka sin glädje över det s.k. avtalet, varpå det låter tillämpningsföreskrifterna gå vidare till Ekofin-rådet, inte för att undertecknas utan, jag citerar, " för att granska dem ingående ", vilket i klartext innebär att Europeiska rådet hyser allvarliga tvivel på vissa punkter.
Dessutom uppmanar rådet finansministrarna att inför rådets möte i Amsterdam, alltså i juni 1997, förbereda ett förslag till resolution som, och jag citerar på nytt, " skall skriva in medlemsstaternas, kommissionens och rådets åtagande att strikt tillämpa stabilitetspakten ".
Om man granskar kommunikén närmare och skalar bort alla högtidliga formuleringar, upptäcker man att dessa i själva verket inte innehåller ett enda konkret åtagande, eller undertecknande av ett generellt åtagande.
Och detta av två goda skäl.
För det första har juristerna, eftersom stabilitetspakten inte klart utsagt fanns med i fördraget om Europeiska unionen, stora problem att foga in ett så ambitiöst projekt i de bristfälliga bestämmelser som finns.
Misslyckas de med det, vilket jag anser vara troligt, måste man än en gång vända sig till folken för att ändra fördraget och kanske t.o.m. se över författningen, framför allt i Tyskland och Frankrike.
Dessutom har det fortfarande inte kommit till något avgörande mellan de båda motsatta uppfattningarna om stabilitetspakten.
Skall pakten endast vara en överenskommelse om en välfungerande gemensam valuta mellan länder som står varandra nära, eller skall den ställa in siktet på en påtvingad konvergens mellan mycket olika länder som långt ifrån utgör något optimalt valutaområde?
Vad är med andra ord att föredra - ett Europa i två delar eller ett Europa under oket av ett obligatoriskt och byråkratiskt konvergenskrav?
Detta är dilemmat den gemensamma valutan idag har försatt oss i.
