# ID: svediakorp-gov473197
# author: Carnero González (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 816
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, det räcker med en snabb blick för att konstatera att det är stor skillnad mellan Centralamerika från åttiotalets början och Centralamerika i mitten av nittiotalet.
Från att ha varit en landremsa med militärregimer, öppna väpnade konflikter och upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna, så har vi mycket riktigt fått en region där de första pluralistiska politiska systemen tillkomna genom allmänna val tar sina första vacklande steg, där de mänskliga rättigheterna respekteras alltmer, där avtal som fått vapnen att tystna har slutits och där en nationell försoning lovordas som norm och syfte.
Det kalla kriget är över och naturligtvis så ligger centralamerikanernas egna ansträngningar bakom dessa förändringar till det bättre, från mörker till förväntan.
Men Europeiska unionens åtgärder har också bidragit till detta, inriktad sedan mer än ett årtionde på den så kallade San José-processen.
Processen är en av unionens utrikespolitiska aktiviteter som lättast kan placeras på budgetens kreditsida.
Framför allt om man beaktar att begynnelsen och de första stegen och även fortsättningen utspelades och har utspelats under ogynnsamma omständigheter under Förenta staternas aggressiva politik som karakteriserade den så kallade Reagan-eran.
Men framgången får inte hindra oss att konstatera att det finns mycket kvar att göra för att nå en tillräckligt acceptabel situation i Centralamerika, såväl politiskt som socioekonomiskt.
Det är nödvändigt att konsolidera demokratin genom att stärka rättsstaten och genom att uppnå full respekt för de individuella och kollektiva mänskliga rättigheterna, vilket bland annat kräver att oberoende rättsliga organ inrättas med vilka man effektivt ska bekämpa den avskyvärda företeelsen straffrihet.
Det är också nödvändigt att Europeiska unionen bidrar till att de undertecknade fredsavtalen uppfylls och tillämpas, där det sista var det som undertecknades den 29 december mellan Guatemalas regering och URNG-gerillan, och som utan tvekan var en storartad nyhet.
Framför allt kommer det att bli nödvändigt att ta itu med de enorma ekonomiska och sociala bristerna som beror på en bestående underutveckling och som för med sig en ökning av sociala obalanser, fattigdom, utanförskap och till och med uteslutning.
Vi behöver inte enbart förnya San José-dialogen utan också förstärka och utvidga den så mycket som möjligt genom att framhäva de grundläggande målsättningarna och förse den med alla de instrument som kan vara nödvändiga för att uppnå dessa.
Bland målsättningarna bör, förutom de som redan nämnts inom de politiska och sociala områdena, två stycken figurera som å sin sida kan anses ingå, det vill säga ett korrekt och acceptabelt införlivande av Centralamerika i den internationella ekonomin, inte medelst uppgörelser och regleringar utan medelst gynnsamma och ekologiskt sett hållbara strategier av personutvecklande modeller samt drivkraften för den egna regionala integrationen.
Den inriktningen har de olika förslagen i det betänkande som jag här presenterar på utskottet för utrikesfrågors vägnar, men jag skulle vilja betona ytterligare något.
Utarbetandet av ett globalt handlingsprogram inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för Centralamerika, till vilket erforderliga anslag ges, på samma sätt som att det tillhörande ramavtalet om samarbete borde åtföljas av ett finansprotokoll som innefattar en väsentlig ökning av de anslag som tilldelas det centralamerikanska samarbetet.
Programmet borde innefatta åtgärder för modernisering och konsolidering av rättsstaten, som till exempel bekämpning av straffriheten, främjande av de mänskliga rättigheterna, stöd åt flyktingar och återvändare, en demokratisk kontroll av de väpnade styrkorna samt minskade militära utgifter.
Programmet borde även innefatta beskydd av ursprungs- och stambefolkningar samt främjande av kvinnors möjligheter, en utvidgning av det nya allmänna preferenssystemet vilket länderna i Andinska pakten omfattas av, ett efterskänkande, åtminstone partiellt av regionens utlandsskulder, ett nödvändigt stöd i kampen mot narkotikahandel och slutligen alla övriga åtgärder som kan ge en bättre levnadsstandard och som kan fortsätta att främja jämlikheten genom att, som redan nämnts, bekämpa fattigdom, uteslutning och utanförskap.
Likaså när vi nu har tagit ställning för en intensifiering av den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och Centralamerika, föreslår vi att såväl Europaparlamentet som PARLACEN i ökad utsträckning deltar i densamma, de enda parlamenten i världen som överstatligt har blivit utsedda genom direkta val, och att ett konsultativt forum upprättas med det civila samhället där initiativ som det civila initiativet för den centralamerikanska integreringen (ICIC) och instanser som CIFCA (Köpenhamnsinitiativet för Centralamerika) kan ges lämplig status.
Vi bör heller inte förglömma vår önskan om att Europeiska kommissionen ska ges de materiella och humana anslag som behövs för att genomföra sitt uppdrag på bästa möjliga sätt.
Jag tror att om vi fortsätter med det positiva arbete som hitintills har utförts, så är det idag nödvändigt att sporra, ge kontinuitet och låta arbetet kulminera och inte slappna av för mellan Centralamerika och Europa finns det fortfarande mycket kvar att göra.
