# ID: svediakorp-gov473193
# author: Marín (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,331
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


, vice ordförande i kommissionen.
(ES) Herr ordförande, först och främst vill jag tacka Bertens för hans betänkande där det han påtalar gärna accepteras av kommissionen.
Allt som innebär att relationerna med Latinamerika förstärks, ges mer innehåll, ökar den europeiska närvaron, garanterar kvaliteten och kvantiteten av våra politiska, ekonomiska, finansiella, kommersiella och kulturella relationer, är något som borde vara ett naturligt mål för Europeiska unionen, om man beaktar de historiska och kulturella band de har till några samt de ekonomiska och kommersiella banden till andra.
I själva verket är det meddelande som kommissionen lade fram om hur våra relationer inför seklets sista femårsperiod ska se ut inte något annat än en praktisk guide som åsyftar att visa vad som ska vara A och O i vår aktivitet.
Snarare än att introducera nya idéer beträffande Latinamerika kommer kommissionen att försöka konsolidera det ofantliga arbete som har gjorts, främst under de senaste två åren, då en total förnyelse skett alltsedan San José-konferensen och fram till de olika regionala integrationerna.
Vad är det för mening med att introducera nya idéer nu när San José-dialogen redan har förlängts i Europeiska rådet i Florens under förra årets sista sex månader?
Vad är det för mening med att introducera nya idéer när vi fortfarande befinner oss i ett analyserande skede inför den definitiva upptakten av förhandlingarna med Mercosur, med Chile, det nya alternativet för de andinska länderna, samtidigt som vi försöker att finna en förhandlingsmodell för det avtal som är kvar, nämligen det med Mexico?
Jag skulle nog föredra att man under de kommande tre eller fyra åren konsoliderade det arbete som redan har gjorts, och som har varit betydelsefullt, eftersom det när allt kommer omkring inte är mer än knappt två eller tre år sedan som Europeiska unionen började skissera på en mer specifik strategi beträffande den latinamerikanska kontinenten.
Som Cabezón sade så är Latinamerika inte ett homogent begrepp.
Det finns många Latinamerika.
Följaktligen krävdes en mer flexibel arbetsinsats, där Europeiska unionen från Latinamerikas norra till dess södra delar skulle erbjuda en lämplig samarbetsplattform i enlighet med ländernas regionala, territoriella och politiska behov samt graden av ekonomisk utveckling, men där endast Riogruppens horisontella nivå som ett särskilt forum för politisk dialog skulle upprätthållas.
Vi började med att skissera ett program för subregional integration vilket vi så småningom har gett näring åt, och vi föreställde oss att vi var pionjärer inom vårt område.
Det finns ingen antagonism mellan Förenta staternas och Europeiska unionens ståndpunkt rörande till exempel frågan om Nafta.
Med Nafta känner vi oss mycket lugna.
På tre år har Nafta inte utvidgats till att omfatta något annat land i Latinamerika.
Under de senaste tre åren har Europeiska unionen bidragit till Mercosur, Chile, ett nytt San José, ett avtal med Mexico, ett nytt allmänt preferenssystem för jordbruk.
Vi måste revidera siffrorna, men om man använder OECD: s siffror, betyder det att Europeiska unionen svarar för 61, 5 % av utvecklingssamarbetet.
Därefter kommer Japan med 19, 5 % och på tredje plats Förenta staterna med 14 %.
Det skulle vara mycket svårt att klandra Förenta staterna för att de inte ägnar sig tillräckligt mycket åt den latinamerikanska kontinenten när vi redan i förra årets OECD-siffror representerade 62 %, och än mycket mindre söka efterlikna dem när till och med Japan överträffade dem redan under förra året.
Europeiska unionen kan inte klandras för detta eftersom den kraftansträngning som har gjorts är mycket beaktansvärd.
Däremot Bertens, har ni rätt i att trots att vi är den största biståndsgivaren så känner ingen till detta, eller känner till det väldigt lite.
Det har ni rätt i.
Men i den värld vi lever, vad består det påvisbara i?
För att synas och vara närvarande behövs, förutom god vilja, pengar, pengar och åter pengar.
Och det är föga troligt att Europeiska unionen skulle kunna vara synbar i det som görs när kommunikationsinstrumenten, som i ett mediasamhälle som det nuvarande, helt enkelt är så ömtåliga.
Oberoende av detta har ni i ert betänkande i samband med våra utrikespolitiska åtgärder föreslagit upp till 22 åtgärder beträffande GUSP och den politiska dialogen.
Jag hoppas att den här frågan klargörs i Amsterdamfördraget eftersom det inte precis är inom området för GUSP som Europeiska unionen är som mest trovärdig.
För det andra kan jag heller inte hålla med om, som det har sagts, att de finansiella och kommersiella relationerna har minskat eftersom, och jag insisterar, detta inte motsvarar uppgifterna från OECD.
För närvarande är Europeiska unionen beträffande Latinamerika den främsta kommersiella interlokutören i nio länder, och den andra i åtta länder.
Bland dessa nio länder kan ekonomiskt sett de mest betydelsefulla inräknas.
Jag menar Mercosur, Chile etc.
I kommersiella termer har utbytet mellan de två kontinenterna ökat under de senaste tre åren med 40 %, vilket är uppseendeväckande.
Talar man om lager, har ökningen av de europeiska direkta investeringarna i de produktiva sektorerna under de senaste åren helt enkelt varit uppseendeväckande.
Några av länderna inom Europeiska unionen har till och med trefalt kunnat öka sina direkta produktiva investeringar, och här behöver jag inte ge några exempel eftersom de nämns i massmedia varje dag.
Jag vill än en gång ta upp frågan om komplementaritet med Förenta staternas politik.
I år, 1996, har Förenta staterna gått förbi oss vad gäller investeringar.
Men ni vet att det finns produktiva direkta investeringar och investeringsfonder.
Europeiska unionen fortsätter att vara Latinamerikas viktigaste partner, därav kvaliteten på vårt samarbete med produktiva direkta investeringar, det vill säga, kapital som investeras och som skapar rikedom, skapar också arbetstillfällen och utveckling.
Var därför på er vakt när ni analyserar OECD: s statistik beträffande de finansiella flödena, eftersom de finansiella flödena inte alltid motsvarar utvecklingsprocesserna eftersom det helt enkelt rör sig om ett flyktigt kapital som förändras med räntenivån.
Jag anser att det utan tvekan finns mycket kvar att göra men att vi inte plötsligt behöver klandra oss själva eftersom jag betecknar vissa sektorer som uppseendeväckande.
Ekonomiskt sett har det gått bra och nu måste vi vidareutveckla det som vi under de senaste åren påbörjat.
Det finns en sak beträffande Latinamerika som man talar lite om men som jag anser vara väsentlig.
Utan tvekan är kontinentens differential positiv och Latinamerika är inte längre kontinenten med galopperande inflation, militärjuntor och handelsskuld.
Det finns en politisk stabilitet, stora framsteg har gjorts, vi har deltagit i fredsprocesser, handelsskulden har betalats.
Latinamerikas problem inför nästkommande sekel, vilket är mycket viktigt och som jag menar att vi kommer att behöva tala om i framtiden, är den sociala skulden.
Latinamerika har inte betalat sin sociala skuld.
Det finns stor fattigdom, ett stort socialt utanförskap.
Ökningen av rikedomsnivåerna är uppseendeväckande, 7 till 8 procent ibland som ett medeltal för hela kontinenten, vilket gör att det liknar den asiatiska modellen.
Men jag befarar dock att rikedomen i fråga inte fördelas på rätt sätt.
Jag menar att det är den frågan som verkligen återstår att lösa för den latinamerikanska kontinenten inför nästa århundrade.
Man har anpassat sig ekonomiskt, man har anpassat sig finansiellt och man har anpassat sig " politiskt ", om man så säger.
I framtiden bör man bekymra sig om kontinentens interna stabilitet, vilket medför att bekämpa fattigdomen, för om man inte gör det kommer det att vara svårt att bibehålla de ekonomiska och politiska framgångar som har uppnåtts de sista åren.
