# ID: svediakorp-gov473115
# author: Van Mierlo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,690
# sentences: 133
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande!
Jag ber att få tacka de ärade parlamentsledamöterna för deras bidrag, för berömmet naturligtvis och för de lovord som uttalats, men bestämt också för de kritiska kommentarer som fällts.
Vi befinner oss ju i början av processen och som ordförande har jag visserligen naturligtvis mina egna åsikter i flera ärenden som också är Europas, men jag måste dock som ordförande framförallt lyssna till alla röster som hörs, eftersom de allihop snart spelar en roll när vi måste binda samman dem till samförståndsåsikter.
Därför är jag tacksam för nästan alla kritiska kommentarer, varvid jag dock tar avstånd från de kommentarer som hade ett starkt nationalistiskt inslag.
En parlamentsledamot höll sig ingående sysselsatt med detta och sade sen i onödan att hon kände sig nederländsk från topp till tå.
Nåväl, hon har heller inte dolt det ett enda ögonblick.
Men också mot henne är jag tacksam för de kritiska synpunkter hon yttrat och som jag också kan använda.
Det gäller egentligen för alla parlamentsledamöter.
Jag kan kanske också hålla mig lite kortare eftersom många av kommentarerna ligger inom ministrarnas olika fackområden.
De kommer ni att få se här i stor omfattning.
Jag skall överlämna era kommentarer, som alla noterats och som framförallt också befinner sig inom det området - t.ex. nästan alla herr Collins kommentarer - till våra fackministrar i deras egenskap av ordförande för rådet.
De kommer att mer konkret kunna gå i dialog med er om detta.
Många har sagt det - herr Oostlander har kanske sagt det med störst eftertryck - vi befinner oss i ett avgörande år.
Europa har påbörjat sin konstruktion med passion, men det ligger inte något motsägelsefullt i det.
Vad jag sagt är att vi inte på en gång kan försöka uppväcka någon passion för denna konstruktion hos alla medborgare.
Men vi som håller på med den måste däremot känna passion för den, annars går det inte.
Jag behöver en tydlig funktionell passion och den vädjar jag även till hos andra för att kunna genomföra det här arbetet.
Som jag sa så är det omöjligt att behandla allting i detalj.
Men jag tar ett par områden som nästan alla talat om.
Sysselsättningen har blivit en punkt som vart efter tagits upp på olika sätt i diskussionen.
En hade stora förväntningar, en annan är besviken.
En tredje är orolig för att det är miljön som kommer att få stryka på foten.
Hela sysselsättningstemat har redan sedan Essen framstått som en uppgift för ordförandeskapet och för unionen och som blir allt tydligare.
Dispyterna gällde framförallt vad man ska göra med sysselsättningen i fördraget.
Som det för ögonblicket ser ut, när jag ser mig omkring, så finns det flera länder som är skeptiska till frågan om man verkligen effektivt kan sköta sysselsättningsfrågan i unionen, men det är inte en skepsis som gäller målsättning eller ansvarsfördelning, det är en skepsis som gäller frågan om unionen kan skaffa fram ett effektivt instrument för detta.
Det är det som det handlar om.
Men efterhand har dock en större förståelse vuxit fram, också hos dem som hade en mer skeptisk inställning.
Det ser då också ut som att det kommer att komma en tydlig paragraf om det i fördraget.
Jag kommer nu till EMU som många av er talat om och ofta som om EMU är sysselsättningsmålets fiende.
Låt mig säga er att det enligt mitt tycke är en felaktig uppfattning.
Varje land som får ordning på sin ekonomi, märker att det på kort sikt kan ha kortvariga negativa effekter på sysselsättningen.
Men det uppstår en situation som därefter kan ge mycket större sysselsättning.
Vi har själva varit med om det i Nederländerna och vi skördar nu frukten av det.
Egentligen är det precis likadant med EMU.
EMU är inte sysselsättningens fiende.
Det kan, genom det beteendemönster det kräver för att passa med det, kortvarigt ha en sådan effekt.
I verkligheten kommer det att ha en gynnsam, så förväntar man, inverkan på förmågan att skapa arbetstillfällen.
Jag tror det här är rätt plats att ännu en gång - i onödan egentligen för jag sa det så tydligt nyss i mitt första anförande, men kanske har, vad jag kan höra, inte alla kunnat höra det - berätta hur det ligger till med det nederländska kabinettets hållning med avseende på tillträdet till EMU.
Låt mig först säga något till försvar av min kollega från finansdepartementet.
Jag fick nyheterna från de olika utländska tidningarna - och det var så jag fick höra talas om det och då hajade jag till och tänkte: " Himmel, har han sagt det, menade han det "?
Jag frågade honom om det och jag fick ett mycket korrekt svar från honom.
Ordet hysteri föll i samband med en beskrivning av länder som inte direkt är klara det första året utan ett eller två år senare, men innan euron är här.
Och det är länder som anses kunna följa med EMU redan från början.
I det sammanhanget har han sagt: " Det vill jag hellre än att de på ett hysteriskt sätt försöker bli klara till ett speciellt år ".
Med andra ord, vad innehållet beträffar avstår jag från kommentar, men det är i alla fall välmenat.
De berörda länderna behöver i alla fall inte känna sig förolämpade av den kommentaren.
Den ståndpunkt det nu handlar om och som redan i två år av hela kabinettet i Nederländerna intas som ståndpunkt, premiärministerns ståndpunkt, inbegripet utrikesministern, inbegripet finansministern, det är den ståndpunkt som jag berättat om och jag kan inte säga det tydligare: var och en som kan uppfylla kriterierna är välkommen och ju fler, desto bättre.
Där finns inga baktankar med som att ja, då kanske ändå tänka på ...
Nej, så är det.
Så har vi alltid sagt.
Det är ju så att i Nederländerna har man den uppfattningen att man måste vara sträng i de där kriterierna.
Att man inte får börja rucka på dem.
Den uppfattningen har man.
Jag riktar mig alltså särskilt till de länder som under en hel vecka kunnat unna sig lyxen att känna sig sårade.
Låt mig säga ett par saker om demokrati.
Där under faller allt som medborgaren kopplar samman med beslutsprocessen.
Det innebär alltså både insynen och den parlamentariska kontrollen.
Den spelar en av de viktigaste rollerna i diskussionerna vid regeringskonferensen.
Jag väntar mig också att det på den punkten kan bli verkliga resultat.
Det nederländska ordförandeskapet inspireras självt mycket av tanken att minska det demokratiska underskottet.
I våra förslag finns det många befogenheter för att öka Europaparlamentets möjligheter till kontroll.
Vi står inte ensamma.
Det är ju så att, det vet var och en, det finns olika åsikter om detta.
Det ena landet ger det hela en annan laddning än det andra.
Nåväl, det är nu helt enkelt så och det gäller så många olika saker.
Det är vår uppgift att uppnå samförstånd om detta.
Men tvivla inte på den laddning som man tar itu med.
Det är ändå det viktigaste jag kan säga er för ögonblicket.
Låt mig säga något om de kommentarer som fällts angående de mänskliga rättigheterna.
Jag har skänkt detta en hel del uppmärksamhet.
Jag har sagt att jag tycker det är en växande uppgift för Europa.
Det framläggs som att Nederländerna hellre överlåter behandlingen av de mänskliga rättigheterna åt Europa.
Får jag bara säga en sak om det.
Det är inte " överlåta till " av bekvämlighet.
Jag säger det eftersom jag märker att alla länder har stora svårigheter att ensamma föra en effektiv politik med avseende på de mänskliga rättigheterna.
Jag tror att vi av den anledningen med avseende på stora länder, emerging economies som Kina och egentligen hela Sydostasien, Indonesien hör också lika väl dit, eftersom det är så viktigt, måste söka efter nya vägar att prata om det här och se till att vi får kraft i våra händer att upprätthålla de värdena eller få dem tillbaka i de fall vi förlorat dem.
Det kan ni alltså bara tolka i dess positiva bemärkelse.
Det har fällts ett antal kommentarer om den tredje pelaren.
Låt mig ännu en gång med eftertryck tala om hur viktig Nederländerna tycker att den är, inte bara för window-dressing, inte för att det på den punkten uppstått en känslig debatt mellan Frankrike och Nederländerna om olika uppfattningar om narkotikapolitiken.
Och, säger ni, de skilda uppfattningarna kommer väl att finnas kvar ännu en tid, även om jag måste konstatera att det efterhand kommer allt mer förståelse för en narkotikapolitik som kanske har en mycket nationell idéuppbyggnad, som är uppbyggd på ett typiskt nederländskt sätt, men som faktiskt ger resultat som, om jag ska vara ärlig, är oändligt mycket bättre än i grannländerna.
Det är otroligt svårt.
Vilket land kan rättfärdiga inför sina medborgare att det överger en politik som ger så goda resultat, bara för att ett annat land vill det eller för att det ofta finns så mycket oförståelse för den.
Det hindrar inte att det också vilar ett stort ansvar på Nederländerna, där negativa effekter av det nationella tillvägagångssättet går över gränserna till andra länder.
Jag kan försäkra er att jag ser det som en utmaning och att jag är stolt över att just Nederländerna nu kan leda den high level group som gemensamt ska bekämpa brottsligheten och narkotikapolitiken, och att vi kan leda organiseringen av den action commune som det varit så mycket uppmärksamhet runt.
Jag är övertygad om att vi kan visa att det går att nå fram till en mycket intensivare, större och effektivare samverkan på dessa punkter, utan att grunden i en nationell politik måste överges.
Låt mig säga något - herr De Vries har sagt något om det men jag tror att alla känner det så - om punkten Jugoslavien och krigsförbrytarna.
Vi har uppmanats att vidta åtgärder på det området.
Låt mig säga er detta.
Jag betraktar själv det faktum att de krigsförbrytarna kan gå fritt omkring som en svulst som, om vi inte kan få bort den, blir det allvarligaste hindret för att nå det vi strävar efter i Bosnien-Hercegovina, nämligen en multi-etnisk stat, som också kan vara multietnisk, som kan fungera.
Inte bara det.
Det är också för den krigsförbrytartribunal som för tillfället är och egentligen utstrålar och symboliserar världens samvete, men inte har några fler krigsförbrytare för att kunna fungera, liksom en förolämpning mot vår strävan mot internationell rättsordning och skyddande av värden.
Det är av den anledningen som vi inte resignerar.
Jag erkänner att det är mycket svårt att arrestera dessa personer med de befintliga krafter som finns i Jugoslavien.
Jag ska inte gå in på detaljer.
Ni känner själva delvis till dem.
Men det faktum att det hittills inte gjorts något effektivt åt det betyder absolut inte att länderna i Europeiska unionen finner sig i detta.
Man kommer då in på ett område som det är svårt att prata offentligt om, för man börjar då tänka på andra sorters åtgärder.
Det enda som jag kan be er om är att tro mig när jag säger att vi inte finner oss i detta faktum, att vi inte har råd att göra det.
Ett antal kommentarer gjordes angående flexibilitet.
Jag har redan sagt att intellektuellt blir detta det svåraste problemet.
Man kan på bästa sätt sammanfatta det så här: vi behöver det och ändå bör man betrakta det med misstänksamhet, annars kommer integrationsprocessen att hotas innan man vet ordet av.
Det är med den inställningen vi ska försöka att ändå ge form till den kapacitet som behövs för att få till stånd en försoning, som jag kallar den, mellan utvidgningens imperativ och fördjupandets imperativ.
Skilda hastigheter kan här bilda en bro, om tillämpningen sker med omsorg och varsamhet.
Även här konstaterar jag att det finns stora motsättningar.
Inte desto mindre är jag övertygad om att vi kan ordna godtagbara paragrafer i fördraget om flexibiliteten, med stor återhållsamhet inom gemenskapen i allmänhet med avseende på flexibilitet i den första pelaren.
I den andra pelaren ligger det annorlunda till, eftersom vi där söker efter befrielse från vetorättens tyranni.
Det är absolut nödvändigt.
Herr Bertens, men även många andra som t.ex. herr De Vries, har påpekat detta.
Vi vill absolut komma fram till en effektivare, verklig utrikespolitik.
Inte för att omröstningar sker så ofta men vetorätten själv lägger sin skugga över hela beslutsprocessen i rådet.
Allt för ofta leder det samförståndet antingen till att inget beslut tas eller till ett beslut med minsta gemensamma nämnare som grund för själva beslutet.
Ett enda ord om Cypern.
Många parlamentsledamöter har talat om detta.
Jag har redan sagt det, om vi inte kan lösa Cypern-frågan så hindras vi i våra friheter, både vad gäller NATO-utvidgningen och utvidgningen av Europeiska unionen, i alla fall ligger ett hot där.
Arbetet måste ske med stor återhållsamhet.
Det är utan tvivel så att vi nu för ögonblicket har ett vad man brukar kalla window of opportunity att göra något.
Nästa år är det val på Cypern och vi måste egentligen nu lägga grunden för de förhandlingar som snart, ett halvår efter regeringskonferensens avslutande, måste komma till stånd.
Situationen har förbättrats något, men det är tillfälligt, med anledning av de robotar som beställts men som tillsvidare inte kommer att placeras ut där under de första sexton månaderna.
Även med anledning av att grekiska och turkiska flygplan gör sina överflygningar.
En vädjan har genom mig framförts till båda parter att avstå från allt som kan leda till ökad spänning.
Låt mig ge ytterligare ett svar, särskilt riktat till herr Bertens, fast det egentligen inte hör hemma här, det har dock ett europeiskt element, nämligen om den eventuella leveransen av robotar till Turkiet.
Det är helt enkelt så att det här handlar om ett NATO-land.
Turkiet hamnar därigenom i kategorin möjliga vapenleveranser.
Frågan om de vapnen kan komma att sättas in mot kurder bedöms åter mycket kritiskt.
Överhuvudtaget bedöms varje officiell begäran om leverans mot frågan om leveransen kan ha en spänningshöjande verkan i ett område.
Det är de kriterier som vanligtvis tillämpas, och som också här tillämpas, men det finns för närvarande ingen begäran om leverans, att föregripa den här sortens beslut fungerar med andra ord i sig själv också spänningshöjande.
Det är onödigt och därför gör jag det inte heller.
Bara ett enda ord om Mellanöstern.
Det sades att vi har andra intressen där än amerikanerna.
Det kan kanske mycket väl vara så om vi går in på detaljer.
Generellt är Mellanöstern ett hot inte bara mot freden där utan om den freden inte kommer till stånd, då blir det ett hot för hela världen.
Jag tror att när det gäller grundintressena så är de desamma för amerikanerna såväl som för européerna.
Jag slutar här, inte i övertygelsen att jag svarat tillfredsställande på allas frågor, men i övertygelsen att jag kommer att vara här flera gånger till och säkert kommer att få möjlighet att gå närmare in på de kommentarer som gjorts.
