# ID: svediakorp-gov473086
# author: De Vries (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 696
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande!
Jag skulle vilja begränsa mig till huvudsaken, nämligen den europeiska politiken och gärna överlåta den nederländska inrikespolitiken till kollegorna i andra kammaren, som fru Maij-Weggen med så mycket nostalgi tänker tillbaka på.
(Applåder) Europeiska unionen går in i sin viktigaste utvecklingsfas sedan 1957.
Unionen står vid ett vägskäl.
Antingen har Europa, både nord och syd, en valuta, en enda valuta, år 2002 eller också förspiller vi den här chansen för en generation framåt.
Antingen införlivar unionen de demokratiska länderna i Östeuropa eller också försakar den sitt viktigaste uppdrag.
Antingen behåller den sina unika institutioners integritet intakt eller också kommer Tysklands geopolitiska vikt återigen att väcka agg i resten av Europa.
I ljuset av dessa uppgifter avskräcks flera nationella ledare från att ge Europeiska unionen den nödvändiga ledningen.
Alltför ofta väljer de att underblåsa nationalismens eld genom sin handling eller sin underlåtenhet att handla.
För ofta ger de efter för frestelsen att ge Europa skulden för impopulära nationella beslut, medan de själva tar åt sig äran för vad unionen uppnått.
Härigenom hotar unionen att bli brännpunkten för våra medborgares oro istället för ett fokus för deras hopp.
Det är en farlig utveckling.
Den europeiska integrationen är inte oåterkallelig.
Nationalism är destruktivare och Europeiska unionen skörare än många tror.
I ljuset av detta är de viktigaste uppgifterna för unionen under det nederländska ordförandeskapet tydliga och klara.
De är: för det första se till att enhetsvalutan snart blir stark och stabil och för det andra förbereda unionen för utvidgningen genom att göra den slagkraftigare och mer demokratisk.
Elva länder står i kö för att tillträda.
Sex i Central- och Östeuropa, tre i den baltiska regionen och två i Medelhavsområdet.
Ju större mångfald i unionen, desto svårare blir besluten att fatta.
En union med 18 till 26 stater står alltså inför ett avgörande val: antingen begränsa vetorätten eller också se sig dras ner till en mindre upplaga av OSSE.
Men för våra medborgare blir en union som inte längre kan fatta snabba och handlingskraftiga beslut snart ovidkommande.
En sådan union förlorar definitivt sina medborgares stöd.
Ingenting skadar unionens trovärdighet mer än dess ständigt misslyckade försök att tala med en röst i den internationella politiken.
Det kan delvis skyllas på missbruket av vetorätten.
Portugal blockerade ett EU-avtal med ASEAN, Spanien ett avtal med Kanada, Förenade kungariket stoppade en gemensam ståndpunkt om kemiska vapen, Grekland blockerade unionens Medelhavspolitik.
Möjligheten till utpressning inom handelspolitiken och utrikespolitiken är just nu helt enkelt för stor.
Därför är det nödvändigt med en fördragsändring på den här punkten.
Naturligtvis räcker det inte med bara en fördragsändring.
Medlemsstaterna måste också vara beredda att tillsammans fördela de gemensamma intressena och principerna.
Ingenstans är det mer nödvändigt än i f.d.
Jugoslavien.
När skall unionen äntligen agera för att få Belgrad och Zagreb att utlämna de misstänkta krigsförbrytarna?
Unionen gör visserligen sympatiska kommentarer om slutsatserna i London.
Men det är inte särskilt övertygande och absolut inte effektivt.
Jag uppmanar alltså det nederländska ordförandeskapet att föreslå en gemenskapsåtgärd som innebär att all ej humanitär hjälp till f.d.
Jugoslavien blir konkret beroende av utvisningen av misstänkta till Haag.
Våra medborgare har också ett brådskande behov av ett europeiskt svar på de snabbt växande problemen i samband med den gränsöverskridande brottsligheten och migrationen.
Jag pläderar för ett frontalt anfall mot bedrägeri och svindleri.
För en bättre kontroll av våra yttre gränser och för ett rättvist system för ansvarsfördelning med avseende på flyktingar.
Ett handlingskraftigt agerande på alla dessa punkter kräver att medlemsstaterna begränsar vetorättens förlamande effekt.
Unionen måste kunna agera där våra medborgare vill att vi ska agera, det vill säga vid akuta internationella problem.
Det är dags att unionen äntligen verkställer de löften som gavs till medborgarna i Maastricht.
Nationella politiker måste låta Europeiska unionen vara mer än bara summan av den nationella egoismen.
Må det nederländska ordförandeskapet i det avseendet bli framgångsrikt.
