# ID: svediakorp-gov473080
# author: Van Mierlo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,973
# sentences: 237
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Ärade parlamentsledamöter! "
Europa är demokratins vagga ", det tycker vi om att säga.
Ändå är det ingen som skall förneka att det finns ett konstant tomrum mellan den europeiska integrationsprocessen och den demokratiska legitimeringen av densamma.
Vilken förklaring man än må ha för den bristen, den utmanar oss att alltid hålla i tankarna att en lösning är nödvändig.
Med denna vetskap framträder jag inför denna kammare.
Det är mig en stor ära att få vara bland er idag, särskilt då ni igår valde en ny ordförande.
Tillåt mig lyckönska er, herr ordförande, med er utnämning och också önska er mycket kraft och klokhet i er nya tjänst.
Må vårt möte här idag lägga grunden för en fruktbar samverkan mellan rådet och parlamentet under det kommande halvåret.
Det nederländska ordförandeskapets verksamhetsprogram har betecknats som stramt.
Det är sant men det är inte hela sanningen.
Vi är strama för att vi är ambitiösa.
Återhållsamhet, inte i våra målsättningar utan i deras tjänst.
Det finns inget utrymme och ingen tid för ett par särskilda nationella prioriteter.
Det finns en europeisk dagordning och bara den, och jag kan just nu inte tänka mig en större ambition än att med den dagordningen uppnå de resultat som Europa behöver.
Med denna vetskap har Nederländerna i alla fall lagt upp programmet för sitt ordförandeskap under det kommande halvåret.
Våra irländska föregångares handlingskraftiga arbete är därvid ett starkt stöd i ryggen.
Texten till vårt verksamhetsprogram har ni redan skriftligen kunnat ta del av.
Min muntliga inledning kommer att begränsa sig till de viktigaste politiska utmaningarna.
Vi har en tendens att ge sekelskiften en betydelse som ligger högt över det egentliga fortskridandet av en serie årtal.
Hur det än må vara med den saken så är det i alla fall säkert att det kommande skiftet av årtusende mer eller mindre sammanfaller med genomgripande förändringar i Europa.
Förändringar som äntligen kan bota den misströstan som gror i detta sekels sista timmar.
Det är inte någon naturlag som nu plötsligt verkställs.
Det är en historisk chans som vi kan gripa och som vi kan ge form.
Den chansen får inte glida oss ur händerna.
I åratal har man diskuterat om dilemmat kring förhållandet mellan fördjupning och utvidgning.
Vilket bör få förtur?
Den yngsta europeiska historien har hämtat upp denna debatt från sin intellektuella fastlåsthet.
Ingen kan längre gömma sig bakom fördjupning eller utvidgning i hemlig förväntan att det andra alternativet får mindre chans att lyckas.
Berlinmurens fall har gett oss det historiska imperativet till utvidgning.
Samtidigt har vi upptäckt att vi inte kan utvidga om vi inte också kan fördjupa oss.
Det står alltså ett ... ett.
Den största möjliga utvidgningen av Europeiska unionen är på väg.
Den utvidgning som till slut kan ge unionen rätt att klassas som " europeisk ".
Samtidigt arbetar vi på den största möjliga politiska fördjupning som integrationen någonsin skall genomgå; jag tänker på den ekonomiska och monetära unionen.
Vi har undrat under vilken fas av den europeiska integrationen vi kommer att ha ansvaret för ordförandeskapet.
Det är alltså precis före det skede då de två mutationerna i vår europeiska utvecklingsprocess skall äga rum, utvidgningen och förverkligandet av Europas monetära union.
Och Europa är inte klart för detta.
Därför är Nederländernas viktigaste ambition uppdelad i två delar: ett fördrag om sex månader och ett fördrag av betydelse; ett fördrag som gör det möjligt för oss att klara av de två mutationerna.
Därför är vårt första bekymmer hur vi ska hantera regeringskonferensen, hantera ansatsen mot EMU och mot utvidgningen.
Vid sidan om detta finns ett antal frågor rörande utrikespolitiken som är av så stor omfattning och av sådan livsviktig betydelse för Europa att de oundvikligen kommer att hamna på vår tallrik, att de inte är utvalda prioriteter utan helt enkelt musts.
Först skall jag säga något om regeringskonferensen, EMU och utvidgningen.
Regeringskonferensen sker alltså i ljuset av det tjugoförsta århundradet; ett århundrade som måste få se ett odelat Europa.
Arbetet med en regeringskonferens som kan ge ett hållbart resultat, det är vår insats.
Våra irländska föregångare har lagt en god grund för detta.
Men också andra bidrag från Frankrike, Tyskland, Portugal och Beneluxländerna ger därtill viktiga impulser.
Europaparlamentet bidrar aktivt, både i form av resolutioner om regeringskonferensens teman och genom dess ledamöters, herr Brok och fru Guigo, konstruktiva medverkan i förhandlingsgruppen.
Vi har fortfarande mycket arbete kvar.
För att börja på de känsliga områden där framgångarna ännu är ringa: som t.ex. det omfattande området institutionella reformer.
Jag tänker på mer beslut med kvalificerad majoritet, på relationen mellan institutionerna, där också Europaparlamentet ingår.
Diskussionen om ett känsligt tema som flexibilitet måste från och med nu bli mer konkret.
Flexibilitet är det nyckelord som måste häva den skenbara motsättningen mellan fördjupning och utvidgning.
Förmågan att uppträda flexibelt måste skapa utrymme för båda utgångspunkterna.
Utan flexibilitet kommer en mycket större union att stelna.
Flexibilitet är dock också en medicin som skall tilldelas sparsamt och med omsorg.
En för stor dos kommer att få unionen att splittras.
Intellektuellt sett kommer det säkert att bli regeringskonferensens svåraste frågeställning, på samma sätt som institutionerna kommer att bli det politiskt svåraste problemet.
Inom båda de områdena måste vi vidta åtgärder för att så snabbt som möjligt kunna fylla igen de vita fläckarna i det irländska utkastet.
Vi måste hålla fast vid de framsteg som redan gjorts inom andra teman.
Så framträder till min glädje en trend mot större lagstiftande befogenheter för denna kammare.
Vi kommer att ge denna utveckling vårt kraftiga stöd.
Det gäller också förstärkningen av er roll vid utnämningen av kommissionen.
Måste inte hålet i den europeiska demokratin täppas till från två håll?
Då framträder frågan om hur de nationella parlamentens europeiska funktion kan förstärkas, utan att detta sker på bekostnad av Europaparlamentet.
Vi är överens om att unionens internationella agerande äntligen får den effektivitet och det sammanhang som passar dess vikt.
Det samförståndet hindrar dock inte att en riktig europeisk utrikespolitik tar lång tid på sig att växa upp.
Varför är det egentligen så?
Standardsvaret hänvisar till de stora motsättningarna mellan olika nationella intressen.
Men är de så stora som det alltid antas?
Vid närmare eftertanke finns det enligt mitt tycke, förutom några få verkligt hårda motsättningar, också många konstruerade motsättningar mellan nationella intressen.
Tjänar inte de sistnämnda i första hand till att stöda den nationella identiteten?
Om det är fallet så sker det motsatta mot vad vi pretenderar: det är inte politiken som formas efter intressena utan intressena som konstrueras till förmån för politiken.
Låt oss med denna vetskap ta oss an den förlamande enstämmighetskulturen.
Förbättrade strategier inom områdena rättsväsende och inrikespolitik - ett område som är av avgörande betydelse för vår inre säkerhet - är också något som tidigt bör stå på regeringskonferensens dagordning.
Unionen måste kunna uppträda med mer handlingskraft mot växande gränsöverskridande brottslighet och illegal narkotikahandel.
I detta avseende är det inte bara resultatet av regeringskonferensen som är avgörande.
Europeiska rådet i Dublin har lagt fram diverse förslag till åtgärder som vi vidtar eller redan vidtagit.
Möjligheterna till förstärkning av det praktiska samarbetet mellan nationella myndigheter inom dessa områden är inte på långa vägar uttömda.
Utformningen av ett nytt fördrag går nu in i en avgörande fas.
Ett nytt fördrag kommer bara om alla engagerar sig i detta.
Inte för något sådant som: " Amsterdams ära ", även om det ju är en ära för oss att göra Amsterdam till en framgång.
Den ekonomiska och monetära unionen är på väg mot den tredje fasen och kan inte vändas tillbaka.
En solid och stabil euro är i sikte tack vare en stabilitets- och tillväxtpakt.
Tack vare samförstånd över strukturen i en ny växelkursmekanism och över den rättsliga ramen kring euron.
Detta ordförandeskap skall göra allt för att upprätthålla processens dynamik och trovärdighet.
I första hand genom ett gediget fullbordande av den politiska beslutsprocessen i Dublin inom de områden som jag just nämnde.
Låt mig framförallt vara tydlig när det gäller våra åsikter med avseende på medlemskapet.
Det är mycket enkelt: varje land som uppfyller kriterierna är välkommet.
Ju fler, desto bättre.
Utvidgningen av unionen med Central- och Östeuropeiska länder samt Medelhavsländer innebär stora ansträngningar för dessa länder, men också för oss.
För mig är det klart att en union utan starka fundament, inte utan skador skall kunna genomgå en omfattande ytterligare utvidgning.
Kärnan i vår egen unionsförberedning ligger alltså i nödvändigheten av ett påtagligt resultat av regeringskonferensen.
Det är också kärnan i vårt ordförandeskap.
För tillträde till unionen måste kandidaterna genomföra intensiva förberedningar.
Framförallt för att effektivt kunna delta i den inre marknaden.
För tillträde till unionen måste de berörda länderna också ha en så bred bäryta som möjligt.
En sådan växer inte med hjälp av enbart tekniska abstraktioner utan genom en äkta, intensiv dialog.
Så samlas ömsesidiga intryck.
Så prövas förväntningar mot verkligheten.
Nackdelen med en strukturerad dialog, så som vi för den, är att den inte har en struktur och att den inte är en dialog.
Därför skall vi sträva efter att göra dessa tankeutbyten mer innehållsrika.
Genom att begränsa oss till ett eller två problem som är ordentligt behandlade i förväg.
Det gäller för integrationen i dess fulla bredd, från den inre marknaden till materier som rättsstaten och good governance.
Sedan något om utvidgningen.
En fredlig, demokratisk och välmående europeisk världsdel under nästa sekel: det är ingen vision längre, det är ett politiskt uppdrag för att se till att den kommande utvidgningen lyckas.
Förhandlingsprocessen kommer otvivelaktigt att bli seg, jobbig och långdragen.
Men därvid måste utgångspunkten vara den fråga som sitter djupt inrotad i vårt europeiska samhälle.
Frågan lyder: hur kombinerar du jämlikhetsprincipen med verklighetens olika förmågor?
Jag är medveten om att en utebliven hållbar lösning på problematiken i Cypern kan lägga en inte ovidkommande börda på utvidgningen som helhet.
I vetskap om detta, men också med avseende på Cyperns egna tillträde, skall vi arbeta för att unionen nu gör allt för att komma närmare en lösning, genom intensiva överläggningar med alla inblandade parter, självfallet också med Turkiet.
Med dessa överläggningar har vi redan börjat, också med Förenta staterna och Förenta nationerna.
Det är viktigt att vi arbetar tillsammans inom ett och samma program, utan dolda handlingsprogram hos de olika deltagarna.
Jag hoppas att också ni, i ljuset av detta, skall skänka nödvändig uppmärksamhet åt relationerna med det landet.
Så långt regeringskonferensen, EMU och utvidgningen som vi ser som en strategisk triangel.
Men det slutar inte där.
Världen runt om oss väntar inte på något sådant som slutet på en regeringskonferens.
Inte heller medborgarna och ekonomin.
Därför skall vi skänka den fortgående strategiutvecklingen, lagstiftningen och förvaltningen av unionen hela vår uppmärksamhet.
Ni har i vårt verksamhetsprogram läst hur vi vill göra detta.
Stora inre utmaningar är och förblir: ökad sysselsättning, arbete under goda arbetsförhållanden, personlig och offentlig säkerhet samt skydd av vår dyrbara miljö.
I år kräver fördrivningen av rasism en extra insats.
Integrationens ekonomiska grundsten - dess trogna arbetshäst - är och förblir den inre marknaden.
För att den inre marknaden ska fungera i verkligheten krävs ständigt vår omsorg och våra insatser.
Vi får inte isolera den.
Det handlar inte bara om mer marknad ur den kommande enhetliga valutans perspektiv.
Också om sambandet mellan marknad, miljö och människa.
Det externa agerandet kräver också vår permanenta uppmärksamhet.
I första hand eftersom de många blodiga regionala konflikterna inte får lämna oss likgiltiga.
I andra hand eftersom intressena hos den ekonomiska stormakt som unionen är kräver påpasslighet.
Slutligen också eftersom förhållandet mellan politik och ekonomi i de internationella relationerna har blivit mycket mer invecklade.
Att fortsätta aktivt engagera sig för mänskliga rättigheter och demokrati hör också till vårt externa agerande.
Dessa värden bildar ju hjärtat i det som kallas vårt europeiska samhälle.
Men även mer funktionella skäl kräver allt mer ett handlingsprogram för mänskliga rättigheter på europeisk nivå.
Det har ju blivit svårare för enskilda medlemsstater att effektivt kunna föra en sådan strategi enbart på bilateral grund.
Insatserna för mänskliga rättigheter och demokrati bör också utgöra en del av ett brett och koherent tillvägagångssätt med avseende på förebyggande av och kontroll över konflikter.
Jag nämner ytterligare några viktiga regionala utmaningar.
Till att börja med fredsprocessen i Mellanöstern, där idag för första gången sedan länge, om inte ett genombrott så åtminstone en klar framgång kan rapporteras.
Det avtal om Hebron som man i natt kom fram till är ett viktigt steg på väg mot en rättvis och stabil fred, ett steg som kan ge fredsprocessen det absolut nödvändiga momentum som behövs.
Det är glädjande att Europeiska unionen, i nära samarbete med parterna och med Förenta staterna, i ansatsen till detta avtal visat sig kunna lämna ett väsentligt bidrag till fredsprocessen.
Detta bidrag behöver inte begränsa sig till det ekonomiska stödet till processen.
Ekonomi och politik kan inte heller här kliniskt skiljas från varandra.
Utan det ekonomiska stödet från Europa skulle förhandlingsprocessen helt klart komma i fara.
Från detta komplementära förhållande hämtar unionen sin rätt till och sin plikt att spela en aktiv roll i processen.
Inte i första hand som förhandlare eller medlare vid bordet, men därför inte heller mindre politiskt.
Det understryks av alla parters positiva uppskattning av den roll som vår representant, herr Moratinos, spelar.
Jag vill gärna ta detta tillfälle i akt att uttrycka även ordförandeskapets stora uppskattning för hans insatser och hans effektivitet.
I f.d.
Jugoslavien är Europeiska unionens roll mer uttryckligt politisk eftersom flera medlemsstaters militära engagemang kompletterar de diplomatiska och humanitära insatserna.
Det krävs stor uppmärksamhet och uppfinningsförmåga för att hålla farten i genomförandet av freden.
Utgångspunkt för detta är de beslut som Peace Implementation Council nyligen fattade i London.
Man har bland er bett mig säga något om den föreliggande resolutionen i ert parlament om Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Även om jag naturligtvis inte vill föregå omröstningen om denna resolution, kan jag försäkra er att ordförandeskapet stöder innebörden i er resolution.
Rådet har flera gånger tydligt skrivit under på slutsatserna i betänkandet Gonzales och uppmanat president Milosevic att erkänna valresultatet från den 17 november.
Jag gör just nu en rundresa bland alla medlemsstater för att överbringa ordförandeskapets besked och också för att förhöra mig om deras specifika utgångspunkter.
Överallt kommer naturligtvis situationen i Belgrad på tal.
Det finns en stor enighet i vad man känner beträffande situationen där.
Jag har också från början varit beredd, och är det fortfarande, att resa till Belgrad så snart vi kan göra något verkligt produktivt där.
Men det ögonblicket vill jag välja med noggrannhet.
De underrättelser som nyligen nådde oss från Belgrad verkar peka på att Milosevic, om än steg för steg, lyssnar till dessa uppmaningar, framförallt i första hand till uppmaningarna från demonstranterna.
Vägen mot demokratisering i Förbundsrepubliken Jugoslavien är dock lång och så länge inga tillfredsställande resultat uppnåtts i Serbien måste världen fortsätta utöva tryck på Milosevic och ge sitt stöd till oppositionen och studentrörelsen.
Uppläggningen i den plan som kallas för post-Barcelonaprocessen är bra.
Det vill säga lovande för den euromediterrana stabiliteten i bred bemärkelse.
Genomförandet är dock starkt beroende av hur befintliga regionala konflikter förlöper.
Inte minst fredsprocessen i Mellanöstern.
Detta ordförandeskap ska i alla fall göra kraftiga insatser för en vidare utveckling i post-Barcelonaprocessen.
Vi accepterar inte den rollfördelning mellan nordliga och sydliga medlemsstater som hotar att ta form inom rådet: den sydliga för utvidgning i Medelhavsområdet och den nordliga för en utvidgning åt öster.
Stabiliteten i Medelhavsområdet angår alla i Europeiska unionen!
Spaniens, Italiens och Greklands grannländer är också grannar till oss länder i norr.
(Applåder) Därför är det en extra förmån att som nordligt land kunna ge uttryck för den uppfattningen genom att genomföra medordförandeskapet i Barcelonaprocessen med stor uppmärksamhet och intensitet.
Goda transatlantiska relationer förblir en hörnsten i vår utrikespolitik.
Även detta är en punkt som man absolut inte får ge mindre uppmärksamhet, eftersom det skulle utmynna i en minskning.
Ty de relationerna är inte längre självskrivna som under det kalla krigets dagar då vi var totalt beroende av kärnvapnen och amerikanerna.
Vi som nu vill behålla relationerna skall behöva sköta dem, nära dem och investera i dem.
Vi får inte utarma den transatlantiska dialogen till endast business and economics eftersom gemensamt amerikanskt-europeiskt agerande i global mening många gånger kan vara av avgörande betydelse.
Europa och Amerika behöver varandra i en värld med många källor till instabilitet.
Inom så många områden - om det nu gäller världshandelssystemet, kontrollen över en regional kris eller umgänget med Ryssland - är ett nära transatlantiskt samarbete nyckeln till framgång.
Bristande samverkan är däremot en garanti för misslyckanden.
Där kultur och intressen stämmer överens måste vi samla de krafterna.
Till exempel för att skydda våra gemensamma värden, som återigen de mänskliga rättigheterna.
Där skillnader finns måste vi kunna tala om dem och hantera dem.
Därför måste vi aktivt främja den transatlantiska dialogen och verkställandet av verksamhetsplanen mellan Europeiska unionen och Förenade staterna.
Den skriande situationen i regionen runt de stora afrikanska sjöarna kräver självklart europeiska insatser.
Förutom en förlängning av den humanitära hjälpen måste unionen i allt högre grad inrikta sig på konfliktförebyggande och konfliktkontroll.
Även i detta avseende samtalar vi med amerikanerna, redan nu, för att se om vi kan komma fram till ett effektivt gemensamt handlingsprogram i denna mycket svåra fråga.
Jag vet mycket väl att jag nu långt ifrån nämnt alla intresseområden i utrikespolitiken men jag vill ändå övergå till slutfasen i mitt anförande och lägga fram ett par tankegångar kring den europeiska integrationens förändrade karaktär.
Europeisk integration var länge i mångas ögon en " teknisk abstraktion ".
Temat hade en till största delen marginal plats i nationella politiska debatter.
Med kommunismens fall och med " Maastricht " har Europa hamnat i hjärtat av alla medlemsstaters politik.
Traditionella inrikespolitiska teman har fått en europeisk dimension, vare sig man vill eller inte.
Den här utvecklingen har dramatiskt förändrat integrationens karaktär. "
Europa " var mer eller mindre samma sak som en teknisk dagordning " där borta i Bryssel ".
Europa blir nu allt mer summan av nationalpolitiskt känsliga ämnen.
En utomordentligt jobbig, en oundviklig men enligt mitt tycke inte enbart negativ utveckling!
Jobbig eftersom interaktionen mellan europeisk och nationell förvaltning, mellan demokrati på europeisk nivå och på nationell nivå har blivit väldigt mycket mer invecklad.
Men har inte den nationella förvaltningen också hela tiden blivit allt mer invecklad?
Låt oss inte inbilla varandra något annat på den punkten!
Jag tänker ofta att den kris vi upplever i Europa och den vanmakt vi känner i Europa är summan av all vanmakt på nationell nivå, varigenom vi lider brist på växelpengar när vi förhandlar i Bryssel.
Vi har så lite utrymme och små marginaler hemma för att komma tillbaka med ett besked som inte är trevligt för väljarna.
Det är jobbigt och oundvikligt, men det finns en positiv aspekt i det hela också.
Den hänvisar till integrationens mognad.
Vad tjänar den europeiska integrationen annars till om den inte rotar sig i våra europeiska medborgares sinnen?
Om den inte träffar saker som berör dem?
Medborgare identifierar sig helt enkelt just nu lättare med sin egen stat och sin egen region men de inser allt mer, och märker det dagligen, att oändligt många utmaningar ligger utom räckhåll för den nationella staten.
Medborgaren och Europa, de två håller allt mer ögonen på varandra.
Och ändå är de fortfarande allt för främmande för varandra.
President Václav Havel, som 1994 höll ett imponerande anförande i denna kammare, hade också uppmärksammat denna problematik.
När han läste Maastrichtfördraget förvånade sig Havel över det faktum att man hade ställt upp gemensamma spelregler för en grupp länder som inbördes var så olika.
Han var imponerad över den sinnrika uppbyggnaden.
Men hans slutledning var: My reason has been spoken to, but not my heart.
Nu finns det en skillnad mellan fördragets döda bokstäver och den europeiska integrationens levande verklighet.
Men faktum kvarstår att den unionen är en konstruktion och av många också upplevs som en konstruktion.
Jag frågar mig själv om man någonsin ska kunna begära något som liknar lidelse för Europa som konstruktion.
Har detta europeiska sekel inte lärt oss nog om det kluvna förhållandet mellan känsla, ståt och krig?
Och ligger inte i det vi lärt oss precis existensgrunden till den konstruktion som kallas europeisk integration?
Att européer kan identifiera sig med den europeiska förvaltningen, det är visst nödvändigt.
Men då i form av vad jag skulle vilja kalla klok känslomässighet.
Den kan naturligtvis inte framtvingas.
Inte genom " katt och mus " -spel mellan huvudstäderna inbördes och med " Bryssel ", eller genom konkurrens inom demokratin mellan europeisk och nationell nivå.
Absolut inte genom uppskruvade europeiska pretentioner.
De leder bara till en nödvändig ofullkomlighet och skapar alltså ofrid på förhand.
Men med en sådan ambitionsnivå som i den så kallade real politiken når vi inte heller fram.
En identifikation med Europa kan bara växa fram om den europeiska konstruktionen på ett övertygande sätt kan uppfylla sina uppgifter.
Och bara om den i bred mening är demokratiskt legitimerad.
Alltså också genom att ge insyn och tillgänglighet.
Identifikationen med Europa gynnas också av en ärlig, öppen och omsorgsfullt förd debatt mellan nationella politiker över gränserna.
Den ökande europeiseringen av vad jag kallade nationella känsligheter, kräver detta.
Måste vi i det här läget inte tillsammans utveckla en sorts ny kultur?
Fördraget behöver när allt kommer omkring för min del inte tala till hjärtat.
Det får däremot vad mig anbelangar bli något mer lättläst.
Europeiska unionen är en konstruktion.
En unik interaktion mellan den överstatliga nivån och de nationella medlemsstaterna.
Unik också i den meningen att det nästan är lättare att säga vad den europeiska unionen inte är än vad den är.
Europa existerar i omvärldens ögon mycket mer än i européernas uppfattningsförmåga.
Att klargöra vad unionen är och framförallt vad den kan och alltså måste vara, det är ett uppdrag för alla de som deltar i den europeiska integrationen.
Inte bara inom de europeiska institutionerna utan också i våra nationella regeringar och i våra nationella parlament.
Det är i alla fall insatsen för det nederländska ordförandeskapet.
(Applåder)
