# ID: svediakorp-gov473031
# author: Bruton (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,596
# sentences: 101
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag vill börja med att gratulera er till att ha blivit vald, samt också ge ett erkännande åt Hänsch för hans utmärkta arbete i den befattning ni nu övertagit.
Europeiska unionens irländska ordförandeskap, som just löpt ut, kännetecknades av ett mycket nära samarbete med parlamentet.
Omkring 40 olika möten genomfördes mellan olika irländska ministrar, som representerade ordförandeskapet, och olika parlamentsutskott.
Det är nog inte fel att säga att det irländska ordförandeskapet blev mycket lyckat.
Enligt min uppfattning beror det i så fall på att vi, under ordförandeskapets tid, lyssnade noga till vad parlamentet sade, och efter bästa förmåga försökte omvandla det demokratiska mandat ni utgör till konkreta åtgärder på rådets nivå.
Vi var också mycket angelägna under vår ordförandeskapstid att Europas medborgare skulle förstå det arbete vi utförde, och att de skulle identifiera sig med det; att de skulle säga sig: det här har betydelse för oss.
Det var därför som vi i inledningen av ordförandeskapsperioden valde ut fyra uttryck, som på ett mycket lättbegripligt språk sammanfattade vad det var vi försökte göra.
Dessa var: säkra arbetstillfällen i Europa, säkrare gator i Europa, goda pengar i européernas fickor och plånböcker samt fred i Europa, mellan Europa och dess grannar samt mellan dess grannar.
Det gläder mig att kunna konstatera att vi gjorde framsteg under de sex månaderna, inom vart och ett av dessa områden, som är områden som var och en i Europa kan se som något som har betydelse för dem och för deras liv.
Min rapport till parlamentet här idag kommer att återkomma till dessa fyra teman.
Vad, till att börja med, området goda pengar beträffar, så kan man väl hävda att vi gjorde viktiga framsteg vid toppmötet i Dublin vad gäller förberedelserna för den ekonomiska och monetära unionen.
I synnerhet så utgjorde avtalet om stabilitets- och tillväxtpakten, avtalet om den nya växelkursmekanismen och om Eurons rättsliga status, som gjordes upp mot slutet av det irländska ordförandeskapet, viktiga steg mot goda pengar i européernas fickor och plånböcker.
Jag vill i synnerhet ge ett erkännande åt min kollega, premiärminister Jean-Claude Juncker i Luxemburg, för hans bidrag till vad vi uppnådde vid mötet i Dublin.
Vad gäller säkrare gator i Europa har vi varit särskilt framgångsrika.
Här har vi att göra med ett problem som berör européerna i hög grad: den säkerhet de känner sig ha, eller sakna, när de lämnar sina hem, eller till och med i sina hem, gentemot organiserad brottslighet.
Vi vet alla att våldsbrotten ökar.
Det faktiska antalet rapporterade förbrytelser kanske inte ökar, men vi har fått se en upptrappning av det våld som utövas när sådana brott begås.
En stor del av denna våldsbrottslighet hänger samman med en ökad handel med otillåtna droger.
Det gläder mig att kunna konstatera att vi under det irländska ordförandeskapet gått framåt väsentligen vad gäller att göra Europas gator, och även landsbygden, säkrare för våra medborgare.
Vi enades om en resolution om allvarlig handel med otillåtna droger.
Vi enades om gemensamma åtgärder för närmandet av lagstiftningen och av polisens, tullmyndigheternas och de administrerande myndigheternas arbete vad gäller kampen mot narkotikaberoende och handeln med olagliga droger.
Vi enades om ett femårsprogram för att hjälpa människor med narkotikaberoende att minska detta beroende, och att minska förekomsten av narkotikaberoende, och vi enades om ett program för ett närmare samarbete mellan våra tullmyndigheter och näringslivet i kampen mot narkotikan, så att det gränsfria Europa vi skapat inte skall kunna bli något som lätt kan exploateras av dem som sysslar med brottslighet.
Dessutom tog vi ett mycket viktigt beslut i Dublin, när vi kom överens om att beställa en omfattande rapport om organiserad brottslighet, som kommer att föreläggas det holländska ordförandeskapet i april i år.
Den andra viktiga målsättningen är att säkra arbetstillfällen för européer.
Det utgör påtagligen den största utmaningen av dem alla.
Om människor är narkotikaberoende, och genom att vara narkotikaberoende skapar en marknad för brottslingar, så beror det i många fall på att de inte har något annat sätt att göra sina liv uthärdliga på.
De har inga arbeten, inget hopp, ingen känsla av värdighet, igen känsla av att deras liv betyder någonting, och i ett försök att utplåna allt detta tar de till narkotika.
Om man till exempel ser på användningen av heroin i Dublin, den stad jag känner till bäst, så föreligger en mycket nära korrelation mellan långtidsarbetslösheten inom ett noga definierat geografiskt område, och omfattningen av heroinmissbruket.
Heroinmissbruket begränsar sig till områden med långtidsarbetslöshet.
Lättare narkotika - annan narkotika - träffar man på överallt, men heroinet står i en direkt relation till långtidsarbetslösheten.
Det visar att det finns en koppling mellan problemet med arbetslösheten och många av de andra problem vi ställs inför som ett samhälle.
Vi antog Dublindeklarationen om sysselsättning.
Denna deklaration erkänner att huvudansvaret för att skapa sysselsättning, när allt kommer omkring i första hand ligger hos de nationella regeringarna, men att det i praktiken ligger hos marknadsekonomin.
Det ligger i att företag och enskilda antingen förbättrar sin egen utbildning så att de blir lättare att anställa eller, om de är företag, i att de ökar sina marknader så att de behöver anställa fler personer.
Det är en illusion att låtsas att de politiska institutionerna skulle kunna lösa problemet med arbetslösheten.
De kan inte det, vare sig de utgör nationella eller europeiska institutioner.
Vi bör inte ställa oss förhoppningar, som inte har med verkligheten att göra.
Det finns en risk med deklarationer om sysselsättning.
Vi ägnar oss åt självbedrägerier om vi tror att vi genom att anta deklarationer, eller till och med använda stora summor pengar, som politiker skall kunna lösa problemen med arbetslösheten.
Det kan vi inte.
Vi kanske kan förbättra ramarna, vi kanske kan förbättra de omständigheter i vilka människor fattar de beslut som leder till nya arbetstillfällen.
Men det stora ansvaret vilar på människornas egna skuldror.
Enligt min åsikt så ligger det viktigaste vi kan göra vad gäller sysselsättningen inom utbildnings- och omskolningsområdet.
Jag anser detta vara den allra största utmaningen för Europeiska unionen.
Utbildning är ett område där Europeiska unionen traditionellt hållit sig i bakgrunden, och som i första hand betraktats som en nationell angelägenhet.
Vi har å andra sidan engagerat oss djupt i yrkesutbildning.
Men föreligger det i dagens moderna värld egentligen någon klar linje mellan utbildning och yrkesutbildning?
Är inte all yrkesutbildning egentligen utbildning och har inte, i viss mening, all utbildning inslag av yrkesutbildning?
Om vi tänker tala insiktsfullt om att göra européerna mer lättanställda måste vi kanske tala lite om att förbättra deras färdigheter, deras utbildning och deras attityder.
I en modern värld, som styrs av informationsteknologi och av vetenskapliga framsteg, så är det alltmer så att det inte är en persons förmåga att göra någonting som bestämmer hur lätt det är att anställa honom eller henne - det är i stället personens förmåga att tänka, att kommunicera, att ordna fakta på ett visst sätt och att bearbeta information.
Det är det som är avgörande för vars och ens värde på arbetsmarknaden.
Det är inte någon förmåga man får genom yrkesutbildning, utan det är något man får genom utbildning - genom att människor, om man så vill, utbildas att hitta den styrka de redan har i sig; genom att utbilda dem att inse att de flesta av oss endast förverkligar 10 % av vår potential, och genom att uppmuntra dem att upptäcka de 90 % som återstår.
Det är utmaningen i sysselsättningssituationen i Europa: bygga upp en ökad tillförsikt hos européerna för deras egna förmågor.
Det är den stora utmaningen när det gäller sysselsättningen.
Jag delar parlamentets besvikelse över att inga medel avsatts för de transeuropeiska näten, men låt oss inte inbilla oss att detta är en fråga av avgörande betydelse för sysselsättningen; så är inte fallet!
Det är på utbildnings- och yrkesutbildningsnivån som problemet med sysselsättning för européerna - européernas möjligheter att få jobb - in på 2000-talet kommer att avgöras.
Jag vill slutligen ta upp den fjärde prioritering jag nämnde, som är ett fredligt Europa och fred mellan Europa och dess grannar och runt omkring Europa.
Det finns skäl att hävda att Europa under det irländska ordförandeskapet blev allt mer erkänt som en aktör i fredsprocessen i Mellanöstern, till följd av det första toppmötet i Dublin.
Det gläder mig att vi nu, kanske delvis till följd av engagemanget från Europas sida, slutligen kommit till den punkt där en överenskommelse idag på förmiddagen initierades mellan premiärminister Netanyahu och president Arafat.
Vi har också sett en kvalitetsmässig förbättring av våra förbindelser med Förenta staterna under det irländska ordförandeskapet.
Den åtgärd Förenta staternas president vidtog med avseende på upphävandet av paragraf 3 i HelmsBurton-lagen kan ses som en direkt följd av de framgångsrika överläggningarna före jul mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
Vi lämnar över ordförandeskapet till Nederländerna, en av grundarna till Europeiska unionen.
Jag är alldeles säker på att man kommer att göra ett bra jobb - och man gör redan det.
Det är väldigt viktigt att vi gör allt som går att göra för att säkerställa att fördraget upprättas i Amsterdam.
Om det inte upprättas i Amsterdam vid den planerade tidpunkten kommer hela utvidgningsprocessen att försenas, och alla de strategiska avgöranden som hänger samman med den kommer att lämnas öppna.
Alla vet att tidpunkterna för val i de olika länderna inverkar på beslutsfattandet.
Men om beslut måste tas - och det måste de - så är det förmodligen bättre att ta dem på en månad än att ta fyra månader på sig för att fatta dem.
Jag tror inte det föreligger någon större anledning att förlänga plågan.
Vi vet att en del av de beslut vi har att fatta kommer att bli obehagliga för oss alla - inte samma beslut för alla länder, förstås.
Vi kan lika väl göra jobbet i Amsterdam som att skjuta upp det, och jag hoppas att så blir fallet.
Jag vill avsluta mina anmärkningar här med att säga att Europa, enligt mitt sätt att se, har vänt sina blickar inåt under de senaste tre eller fyra åren.
Vi har tittat inåt på projektet med en gemensam valuta, projektet med ett nytt fördrag, projektet med den inre marknaden.
Vårt tänkande är mycket inåtvänt - och det med nödvändighet - eftersom vi om vi inte kan få ordning på våra interna angelägenheter inte kan agera utåt.
Men jag hoppas att nästa fas i Europas utveckling kommer att bli mer utåtriktad, när vi väl har klarat av detta.
Världen står inför stora filosofiska, kulturella och etiska utmaningar, och där kan och bör Europa vara en av huvudaktörerna.
Om jag skulle nämna den viktigaste utmaning Europas politiker för närvarande står inför, så är det inte frågan om vilka instrument vi kan hitta för att klara problemen med den gemensamma valutan, eller de exakta relationerna mellan parlamentet och kommissionen, eller mellan rådet och parlamentet.
Frågor av detta slag är viktiga för alla oss här, men de kanske inte är särskilt viktiga för våra medborgare.
Det som är viktigt är detta: förstår våra medborgare det filosofiska, etiska och kulturella projekt vi är inbegripna i för det 21: a århundradet?
Förstår vi de etiska problem vi ställs inför till följd av den enorma befolkningstillväxten i Afrika, problemet med de fattiga människor som omger denna lilla privilegierade ö som Europa utgör?
Förstår vi, och kan vi klara, de etiska frågor som uppkommer med avseende på det sätt på vilket vi använder så mycket av världens resurser?
Om vi gör en demografisk prognos 50 år framåt i tiden så inser vi att vi inte kan fortsätta med det, eller tillåta andra länder att göra det.
Det finns, skulle man kunna säga, en demografisk och miljömässig tidsbomb, som vi måste desarmera, och vi måste besitta den förståelse som gör det möjligt för oss att göra det.
Med teknologins hjälp har vi skapat en global marknad: pengar kan flyttas från den ena änden av världen till den andra på bara några sekunder.
Men som vi alla vet så bygger marknader inte enbart på regler, utan de bygger på en gemensam etik.
Om det inte finns en gemensam kulturell förståelse för grunden för affärerna så kommer inga affärer att vara möjliga på lång sikt.
Har vi någon global etik?
Förstår vi affärsvärldens etik i en världsomfattande skala, eller kommer den globala marknad vi skapat att bli ett område utan etiska principer, där människor bara utnyttjar varandra utan att bry sig om följderna?
(Applåder) Förstår vi detta, när vi ofrånkomligen rusar mot än högre inkomster för de människor som befinner sig allra överst på skalan, vad gäller sin kapacitet att utnyttja denna globala marknad?
Förstår vi att detta innebär att det fortfarande finns en massa människor som lämnats helt på efterkälken?
Är det inte så att globaliseringen, på sätt och vis, ökar inkomstklyftorna i Europa?
Och vad innebär det för den solidaritet som är så viktig för att européerna skall få en identitetskänsla, en medborgarskapskänsla?
Har den bakomliggande uppfattningen av vad vi är hunnit ikapp den globala verkligheten?
Om vi pressas tillräckligt mycket så vet vi alla vad vi är: irländska patrioter, franska patrioter, brittiska patrioter, skotska patrioter och så vidare.
Är den uppfattningen av vad vi är - denna mycket nationalcentrerade känsla av vad vi är - verkligen en relevant form av definition för en värld som nu är global, där människor som tillhör en etnisk grupp kan flytta sig fysiskt inom 24 timmar och, vad deras transaktioner beträffar, inom en millisekund, från en kultur till en annan?
Denna typ av självdefinition, denna kulturidentitet som vi har kvar sedan åren före kriget, lämpar sig egentligen inte för den värld vi har skapat på den globala marknaden.
När regeringskonferensen är överstökad, och den gemensamma valutan har upprättats - vilket, erkänner jag, inte är någon lätt uppgift - så kommer debatten i Europa att förskjutas mer till filosofi, kultur och etik.
Om den förskjuts till dessa områden så kommer allmänheten att bli långt mer intresserad av Europa än vad den är idag.
Avståndet mellan medborgarna och institutionerna kommer att minska, eftersom vi då kommer att börja tala om saker som människorna själva oroar sig över, och vi kommer att definiera Europa i termer som direkt inverkar på den slags filosofiska uppfattning människor har om betydelsen av deras liv.
Detta är utmaningen för Europa de närmaste åren.
(Applåder)
