# ID: svediakorp-gov473011
# author: Ordföranden (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 555
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Innan jag ger ordet till Fontaine skall jag svara på frågan som de Vries har ställt direkt till mig.
Jag nämner artikel 110 eftersom 117 hänvisar till 110 och åtföljs av en tolkning som just säger att vad gäller 117 skall den behandlas enligt 110.
Artikel 110 lyder: " Vid grova fall av störande uppträdande kan ordföranden, " kan, det vill säga, ordföranden har rätt att göra det eller att inte göra det " efter att först ha givit en formell varning, antingen genast eller senast vid följande sammanträde, " således måste det vara samma dag eller dagen därpå, " föreslå parlamentet att ledamoten omgående utvisas från plenisalen och avstängs i två till fem dagar ".
Därmed står det klart att sammanträdesordföranden använder sina befogenheter när det allvarliga i situationen uppenbaras.
Och jag kommer ihåg, för jag var närvarande, att i kammaren fanns det de som ansåg att ärendet skulle vidarebefordras till utskottet för arbetsordningen, men det var vid det tillfället ingen som krävde utvisning av ledamoten i fråga utan man ansåg att det var lämpligt att förelägga ärendet till presidiet.
Kanske minns inte kollegorna denna tidsfrist, men jag förstår det så, och det är en befogenhet som tillkommer ordföranden eller utskottet för arbetsordningen, att när dessa två dagar väl har förflutit är det omöjligt att genom att hänvisa till arbetsordningen använda artikel 110 och tillämpa denna sanktion.
Och denna min tolkning överensstämmer med den som Hänsch gjort i protokollet.
Således finns det två tolkningar som sammanfaller.
Likväl säger jag nu att jag kommer att vidarebefordra dagens protokoll till utskottet för arbetsordningen så att utskottet, om det anser detta vara lämpligt, granskar denna tolkning.
Men för tillfället anser såväl ordförande Hänsch som jag själv att artikel 110 slår fast en absolut klar tidsfrist.
Dessutom vill jag påminna er om att, enligt artikel 110.2, " Parlamentet skall ta ställning till en sådan disciplinär åtgärd vid en tidpunkt som ordföranden fastställer, antingen vid det sammanträde vid vilket händelsen i fråga ägde rum eller vid ett av de tre följande sammanträdena ".
Men naturligtvis måste den disciplinära åtgärden föreslås samma dag eller den följande.
Därför kunde inte varken presidiet eller ordförande Hänsch genom att använda sina befogenheter, vidta sanktioner i detta fall.
Jag upprepar att om man anser att detta skall ändras, kommer det att ske genom den regelrätta kanalen, vilken är utskottet för arbetsordningen.
Därför bedömde presidiet, jag läste upp protokollet, att ordförande Hänsch, genom sin befogenhet att se till att god ordning råder under sammanträdena, var i sin fullständiga rätt att vända sig till ledamoten med en skrivelse.
Ni ber mig att läsa upp skrivelsen.
Jag vill göra er uppmärksamma på att om jag läser upp ordföranden Hänsch skrivelse måste jag också läsa upp svaret från Pasty och det av en mycket enkel anledning: att var och en som blir anklagad har rätt att bli hörd och givetvis är denna försvarsmöjlighet förutsedd i arbetsordningen.
Under dessa villkor och eftersom arbetsordningen inte förutser om man bör läsa upp skrivelsen eller inte, överlämnar jag till kammaren att besluta om skrivelserna skall läsas upp.
